Harry Potter: funderingar kring bok 5-7

Funderingarna jag hade om de första fyra böckerna finns här.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Order of the Phoenix: Det som är den övergripande känslan efter att ha läst (lyssnat på) den här boken är hur totalt onödigt det är att Sirius dör. Det är som Dumbledor säger i samtalet med Harry på slutet, att han borde ha förklarat varför de ville att Harry skulle lära sig ocklumenering och att de aldrig borde ha satt Snape att ha hand om undervisningen. Att inte förklara risken med att ha Voldemort i huvudet gör ju att Harry tror att det är en viss fördel, man kan inte klandra honom för hans ganska håglösa försök då. Sedan kan jag förstå varför Dumbledor är tveksam till att ha lektionerna själv, men varför inte McGonagall? Åtminstone tills Harry lärt sig tillräckligt mycket för att ha en chans mot Snape. Och vilket slöseri med magisk spegel, hade slått mig själv hårt om jag hittat den så sent som Harry och vetat att jag hade kunnat prata med Sirius hela tiden. Och stackars Sirius instängd i sitt dystra hus, tittande på en spegel som aldrig visar någon annans ansikte än hans eget (egen tolkning). En påminnelse till Harry om dess existens hade kanske varit bra...

     Harrys humör i boken känns lite igen från mina egna tonår, det var ofta nära till ilskan den perioden, tycker Rowling gör ett sånt utmärkt jobb! Blir naturligtvis lite extra intressant när man inte vet om det är han eller Voldemort som är arg.
        Hermiones försök att frigöra husalfer genom att lura dem att plocka upp kläder blir inte helt logiskt för mig. Visst, får de kläder av sin ägare är det väl en sak, men att bli fri genom att råka plocka upp kläder på en internatskola för tonåringar... Det borde inte finnas några husalfer kvar efter första veckan på terminen.

        Funderar lite på prefektsystemet, förstår inte riktigt varför man inte tar de äldsta på skolan? Ron får ju t.ex. problem att kontrollera sina storebröder (som förresten blir favoritpersoner i den här boken). Valet av Malfoy känns också tveksamt. Visst han har inflytande över en del av sina kamrater, men han är samtidigt långt ifrån schyst (enorm underdrift).
        Hagrids jättemamma nämns i boken. Jättar överlag beskrivs ju som våldsamma och ganska fåordiga, och normalstora jättar är 20 ft, ungefär 6 meter. Det får mig att fundera på Hagrids pappa. En väldigt lång människa är två meter, vilket skulle göra att han når upp till hennes lår. Han ska någon gång ha förälskat sig i denna enorma, lite primitiva (min tolkning) varelse, och skaffat barn med henne. Hon var ju dessutom med i bilden när Hagrid var liten så de måste ju ha bott ihop, ett långt steg bort från grottor i bergen. Skulle vara intressant att läsa en bok om den kärlekshistorien...
        Umbridges inspektion av lärarna får mig att fundera på hur undervisningen egentligen genomförs, det verkar som att det ofta är väldigt lite samtal och förklaringar. Snape svischar fram instruktionerna på tavlan, sedan kokar allihop fram sina trolldrycker medan Snape går omkring och hånar dem som misslyckas. Spöket Binns sitter och läser upp sina anteckningar utan att avvika från dem det minsta, antagligen hade eleverna lika gärna verkar ha kunnat läsa en bok, det hade förmodligen varit intressantare. Och Umbridge själv säger åt dem vilket kapitel de ska läsa. Inte heller där verkar det förekomma samtal om innehållet efteråt. Inte för att hon tar Hermiones ifrågasättande så bra den gången det förekommer.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Half-Blood Prince: Den av böckerna som är mest fokuserad på kärlek och svartsjuka? Vi har Ron förälskad i Lavender, iakttagna av en bitter Hermione; och Ginny ihop med Dean, svartsjukt bevakade av Harry och en obehagligt fördömande Ron. Man blir lite besviken på den senare som uppför sig som en antik farbror med omoderna värderingar. Alla känslor beskrivs i alla fall väldigt bra av Rowling, inte svårt att se de små dramerna framför sig. Funderar förresten på det här med kärlek i böckerna, det är väldigt många av relationerna som inleds tidigt och leder till livslånga äktenskap (som Ron+Hermione, Harry+Ginny, Arthur+Molly, Lily+James...), skilsmässorna som nämns verkar vara mest förekommande i "blandäktenskap". Lite väl gulligt kan jag tycka, är glad att Tonks och Remus bryter den trenden.
       Den större handlingen, med forskandet om vad Malfoy har för sig liksom historien om horrocruxerna är inte världens bästa omläsning. Det här har varit en av mina favoritböcker innan, men nu när jag vet handlingen så fångas jag inte lika mycket av just den biten, det är de små mänskliga bitarna som intresserar mig mest. Det som fick mig att fnissa mest var Luna som kommentator och Romilda Vanes kärleksdryck.
       Slutet måste vara det mest dramatiska i serien. Jisses! Grips av det trots att jag vet vad som ligger bakom. Gillar pusslandet som de inblandade gör efteråt för att få hela historien eftersom alla bara har sett sin egen lilla del. Blir dessutom lite tårögd av scenen vid Bills säng.

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Harry Potter and the Deathly Hallows: Det första jag funderar på är den sista transporten från Privy Drive när Fenixorden för säkerhets skull använder polyjuice för att dödsätarna inte ska veta vilken Harry de ska attackera. De lugnar de som är oroliga med att Voldemort kommer vilja ha Harry levande så de som ser ut som honom är de som är säkrast. Varför tar då inte hela gänget polyjuice, måste vara bättre med fjorton Harrys än sju?
        Raslagarna skärps i boken, till och med innan Voldemort kommit till makten, och jag får otäcka kopplingar till andra världskriget med sin smutskastning av de mugglarfödda som tydligen stulit sin magiska förmåga...
        Sedan tar handlingen en lång paus från inbrottet på ministeriet till inbrottet på Gringotts. De tältar och surar och tältar och surar. Visst känner jag tristessen och ovissheten som Harry, Hermione och Ron upplever, men det är samtidigt ganska trist läsning.
        Kan tycka att den här boken har vissa likheter med Bröderna Lejonhjärta: osviklig vänskap, grym diktator och framför allt ett ganska hoppfullt synsätt på döden. Flera favoriter dör i kampen, men man får samtidigt träffa en del som redan avlidit, som Harrys föräldrar, och de är mer än bara minnen, de lever som vidare i en annan dimension. Fint tycker jag.


Som bonus bifogar jag två klipp från underbara Khyan om ämnet :)