Longbourn: Jo Baker

Bild lånad från adlibris

Longbourn av Jo Baker har berättelsen Stolthet och fördom som bas, det är för det mesta samma platser och personer, men det skildras från tjänsteflickan Sarahs perspektiv. Sarah kom till huset Longbourn som liten, direkt från barnhemmet, och har inte sett mycket mer än Longbourn och den lilla staden Merriton i sitt liv. Hon är inte alls nöjd med sin lott, hon har ingen större önskan hålla på att tvätta och städa i hela sitt liv, hon vill se havet och arbeta i London. Intrigerna bland döttrarna Bennett är inget hon är jätteengagerad i, mycket viktigare för henne är att huset ska få en ny betjänt, för att inte tala om den spännande svarta betjänten hos mr Bingley.

Omdöme: Det är mycket hushållsgöromål som skildras, den tunga tvätten, stoppandet av strumpor, serverandet, väntandet på att de unga flickorna ska komma hem efter baler och middagsbjudningar då hon ska servera dem te, tidiga mornar när hon ska tända brasor och fylla vattentråg och det är ett hårt liv. Kroppen slits och händerna är spruckna. Jag kan förstå att Sarah vill se och uppleva något annat, men jag har lite svårt för Sarah som person, så väldigt naiv och missnöjd.

Baker förändrar till viss del synen jag har på familjen Bennett: Elizabeth och Jane är ganska bortskämda, trevliga  och snälla, men ganska bortskämda. Mary tycker jag bättre om här, hon får lite mer personlighet. Får större förståelse för mrs Bennetts hysteriska drag, hennes liv har inte blivit
som hon hoppades och de många graviditeterna har varit skräckupplevelser. Den hopplöse kusinen mr Collin skildras i ett lite mildare ljus, fortfarande hopplös, men med ett gott hjärta. Mr Wicham blir ytterligare ett stort steg slemmigare i boken. Den största förändringen blev mr Bennett som jag alltid har tyckt om, han är långsint och ynklig i den här versionen.

Något som det känns som Baker träffar rätt i är hur man behandlar sitt tjänstefolk, vänligt men distanserat. Man kan fråga efter en åsikt någon gång, men att tjänstefolket skulle anförtro sig tillbaka kommer inte på fråga. Heter någon i hushållet samma namn som pigan så kallar man henne något annat, kallas betjänten mr Smith i ett samtal har man ingen aning om vem som menas eftersom man tror att man pratar om en gentleman.

Betjänten Smith är för övrigt den största behållningen av boken för mig. Jag gillar hans bakgrundshistoria och skildringarna av hans arméupplevelser, men i övrigt var den här boken en besvikelse, hade väntat mig något annat, med mer fokus på den ursprungliga intrigen. Är också besviken på slutet, dels att Elizabeth som känns väldigt fångad i sin nya klassituation, har alltid gillat att hon är lite friare i sitt agerande än många andra ur den här tidsperioden, och dels att slutet är ett sorts så-levde-de-lyckliga-sammanfattning för flera av de inblandade, något som jag har ganska svårt för.