Smakebit på søndag: Odinsbarn

Bild lånad från bokus

Har haft datorkrångel och fullt upp på jobbet och det blev en ofrivillig bloggpaus på en vecka. Lite skönt faktiskt... Men nu är jag tillbaka med en smakbit (ett trevligt sätt att komma igång).

I morse började jag äntligen på boken som synts på så många bloggar, Odinsbarn av Siri Pettersen, och jisses vad jag fastnade snabbt :) Det är norsk fantasy som handlar om Hirka, ett hittebarn som inte är av ymsätt som alla andra. Hon är svanslös och kan inte famna. Allt tyder på att hon är ett odinsbarn, en menskr, en varelse som de flesta inte ens tror finns på riktigt, men som enligt myten för röta och död med sig. Utdraget kommer från när hennes "pappa" just har tagit hem henne:

Han grep sejdeln och hällde i sig några ljumma ölklunkar. Så vecklade han fram ungen ur täcket, som om hon var en present. Hon blev liggande och viftade med händerna.
     Gammalt kärringskrock trängde sig fram i minnet. Skrönor han borde hålla sig för god för. Och ändå... Han pressade tummen mot knivbladet tills en bloddroppe visade sig. Han lät den droppa ner i barnamunnen. Ingenting hände. Han förbannade sin egen dumhet. Vad hade han väntat sig? Huggtänder?

Ha en trevlig söndag :)

Smakebit på søndag: The Bastard of Istanbul

Bild lånad från bokus,
finns även på svenska

Hemma igen efter ett härligt spabesök i Varberg tillsammans med några kompisar. Är ljuvligt mör och avslappnad nu och tänker att det är hög tid att bjuda på en söndagssmakbit. Den här gången blir det ur boken Bastarden från Istanbul av Elif Shafak som handlar om två unga kvinnor, den turkiska bastarden Asya och den armenisk-amerikanska Armanoush, och i utdraget nedan så är det Armanoush som förbereder sig för en träff:

     "Gosh, I'm not eating manta and I'm definitely not going to eat bastirma." Armanoush frowned. "I can't reek of garlic tonight."     
     "No problem. If you brush your teeth and chew a mint gum there will be no smell whatsoever." That was Auntie Zarouhi walking in with a plate of musaqqa, beautifully garnished with parsley and slices of lemon. She left the plate on the table and opened her arms wide to embrace her niece.
     Armanoush embraced her back wondering all the while what was she doing here ... ? But she started to get the picture. What a wellplanned "coincidence" it was that the whole Tchakhmakhchian family had materialized at Grandma Shushan's house at the same time Armanoush would be going on her date. Everyone here had shown up with a different pretext but exactly the same purpose: They wanted to see, test, and judge with their own eyes this Matt Hassinger, the lucky young man who would be dating the apple of their eye this evening.     
      Armanoush looked at her relatives with a stare that bordered on desperate. What could she do? How could she be independent when they were so frighteningly close? How could she convince them that they didn't have to worry so much about her when they had had so much in life to worry about? How could she break free from her genetic heritage, especially when a part of her was so proud of it? How could she fight off the kindness of her loved ones? Could goodness be fought?

11/22/63: Stephen King

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Den här boken handlar om Jake, en engelsklärare på runt 35 år, som mest genom en slump (eller snarare en ganska ytlig bekantskap) blir indragen i en plan för att stoppa Kennedymordet. Nu lever Jake på 2000-talet och hade det inte varit för ett slags portal i bekantingens förråd så hade boken slutat där, men genom portalen kommer man ut på en bakgård en varm julidag 1958. Bekantingen har varit där ett otal gånger, från början mest som turist, men senare fick han då den briljanta idéen att försöka stoppa mordet med förhoppningen att Usa därmed blir en mindre kall plats där t.ex. Vietnamkriget aldrig inleds.

Så Jake går igenom portalen. Först ett par gånger bara för att testa, men sedan går han med på planen och man får läsa en hel del om hur han förbereder sig och fördriver tiden tills rätt datum äntligen närmar sig. Jake spionerar på Lee Harvey Oswald och han flyttar till en liten småstad där han tar upp sitt yrke som engelsklärare igen och träffar trevliga människor som bor i staden.

Omdöme: Jag är inte helt nöjd. Jag tycker det är intressant i början, men det är vardagsliv som är handlingen under fem alldeles för detaljerade år och efter ett tag försvinner den första tjusningen. En del bakslag blir det för Jake, historien har ett inbyggt motstånd mot förändringar, och ibland blir det rent livsfarligt.

Skildringarna från ett omtänksamt 50-60-tal är nostalgiska och intressanta, men de blir lite väl idylliska. Rasmotsättningar nämns två gånger i boken och då utspelar den sig ändå i södra Usa och det funderas inte vidare mycket på kvinnorollen heller... Svårt att se att den utspelar sig under samma period som The Help (Niceville) och det känns som att det fattas nånting. Kanske lika bra, för boken är lång ändå och det händer inte mycket.

Efter ett tag börjar Jake se hur historian speglar sig själv (personer med liknande namn/yrken/utseenden) dyker upp och han kallar det att den vill harmonisera. Sedan räknar han om och om igen upp tillfällen där saker påminner om varandra och jag tycker att det blir tröttsamt.

Nåja, till slut blir det äntligen 1963 och upplösningen närmar sig. Den går jämförelsevis snabbt, kanske inte konstigt med tanke på att det bara är en dag, men efter allt det väntandet så känns det lite snopet. Det blir ganska dramatiskt och ändå smittar inte känslorna i boken alls, jag tror att det kan bero på att jag tröttnat på boken vid det här laget, hade det kommit tidigare hade jag kanske påverkats mer. Sedan återvänder Jake till nutid och det kommer en snabb uppräkning på hur saker påverkat varandra (en fjärils vingslag och allt det där) och det är väldigt påskyndat och jag har svårt att få ihop hur få detaljer det blir i boken helt plötsligt. Kan också tycka att slutet är väldigt långsökt. I början fick jag inte ihop det alls, men kom fram till att det var harmoniserandet som påverkade allt, men jag kan ha fel...

Jag lyssnade på den här som ljudbok och är tyvärr inte helt nöjd med uppläsaren Craig Wasson heller. Vissa stycken så grätskrek eller skrattpratade han utan att det fanns sådana anvisningar i texten och en person gav han sådana talsvårigheter att jag hade svårt att höra vad han sade. Så mycket inlevelse i perioder att jag kom ur boken med andra ord...

Twelve Sharp: Janet Evanovich

Bild lånad från adlibris

Twelve Sharp av Janet Evanovich handlar om Stephanie Plum. Den här tolfte delen tyckte jag riktigt mycket om. Hon är tillbaka på sitt arbete som bounty hunter och det känns som att hon långsamt håller på att bli lite bättre på det. Hennes kollega och våta dröm-fantasi Ranger ger sig av från stan på okänt ärende och dyker sedan upp på nyheterna misstänkt för kidnappning samtidigt som hans dittills okända fru svartsjukt ger sig på Stephanie. Allt är inte som det brukar vara med andra ord.

Omdöme: Att jag gillar den här serien kommer väl inte som någon större överraskning om man läst mina inlägg om de tidigare elva delarna, men det här är ändå en av de bättre, framför allt för att det finns en del karaktärsutveckling. Det är inte bara Stephanie som förändrats, utan även Morelli är lite mer sansad. Man fick också en närmare titt på Ranger och hans bakgrund - gillart. Sedan är de flesta andra personer fortfarande schabloner som är sig lika från tidigare böcker, men jag gillar ju dem, läsningen blir lite som att äta marshmallows :)

I Capture the Castle: Dodie Smith

Bild lånad från bokus

Det här är en bok av kvinnan bakom The hundred and one Dalmatians, min gamla barndomsfavorit vilket är anledningen till att jag läste den här :) Den utspelar sig på 30-talet och vi får se livet genom sjuttonåriga Cassandras ögon medan hon övar upp sin skrivförmåga i tre olika dagböcker. Cassandra bor med sin pappa, styvmamma, storasyster Rose, lillebror Tom och "fostersonen" Stephen i ett fallfärdigt slott som de arrenderar på ett långtidskontrakt som de skrev på medan familjen fortfarande hade pengar. Pengarna kom från pappans banbrytande roman, men efter den och ett par föreläsningsturnéer så har han mest tillbringat dagarna inlåst på sitt kontor läsandes deckare. De flesta av möblerna har blivit sålda genom åren, kläderna de har är slitna och ofta urvuxna och det är inte alltid det finns tillräckligt med mat för att äta sig mätt.

Cassandra är trots allt vid gott mod och beskriver förtjust naturens växlingar och det gamla slottets skönhet, men systern Rose är trött på sitt liv i fattigdom. När det flyttar in en välbeställd amerikansk familj i granngården bestämmer sig Rose för att till varje pris försöka "fånga" en av sönerna så att hon kan komma därifrån. Man får även läsa om hur Cassandra växer till sig. I början av boken är det många som refererar till henne som ett barn vilket störde mig lite. Särskilt när en 25-åring säger det om en 17-åring... rimmar lite illa.

Omdöme: En glad och ganska mysig bok trots fattigdom och olycklig kärlek. Cassandras glada humör får mig i början att tvivla på att jag kommer orka läsa hela boken, men jag vänjer mig efter ett tag (och Cassandra blir så småningom lite mindre sprudlande) och jag tycker att det är en ganska förtjusande, men lite lättförgänglig bok. Den är ganska förutsägbar, men med en del kringvägar, och språket är väldigt brittiskt på ett lite gammaldags sätt, ett exempel på det finns i den här smakbiten jag skrev i början av läsningen.

Pappan som stänger in sig med sina deckare är en person jag störde mig djupt på. Dels så är det hur könsrollerna tog sig uttryck som när hans fru, döttrar och byns bibliotekarie sitter och samtalar och han kommer in och undrar om det finns kex, och då reser sig frun genast, smörar kexet åt honom och när han gnäller över att margarin inte är så gott (de har inte råd med riktigt smör) så strör hon lite socker på. Slår mig som så bortskämt. Men mycket värre ändå är hur han får alla att tassa på tå runt honom. Får han frågor som han inte tycker om (t.ex. om han har börjat skriva på en ny bok) så kan han storma ut ur rummet eller fräsa att det verkligen inte angår dem. Vid något tillfälle blir han fysiskt våldsam. Cassandra skriver vid ett par tillfällen om hur det känns som att hon inte alls känner honom vilket jag ser som ett underbetyg när det gäller ett föräldraskap där de ändå bor i samma hus, men han har i allt väsentligt avsagt sig rollen som pappa. I boken börjar familjen så småningom undra om han kanske håller på att bli vansinnig och det känns inte långt ifrån...

Cinder: Marissa Meyer

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Cinder av Marissa Meyer är en vidarearbetning av Askungesagan till en futuristisk och händelserik historia. Cinder själv är en cyborg och när boken börjar sitter hon och mekar med sin fot som är lite för liten. Hon arbetar i ett litet mekanikstånd på en marknad tillsammans med sin android och är den som försörjer sin styvmor och sina två styvsystrar som i bokens början händelsevis håller på att förbereda sig för den årliga balen. Jag älskar det här! Det är mycket kvar av den klassiska historien, men det finns så mycket mer. Cinder och hennes familj bor i New Beijing, en ganska trångbodd stad och pesten har just börjat sprida sig. Kejsaren har fått besök från Lunar (startade som en koloni på månen för längesen) och man är rädd för vilka krav de kommer att ställa för att hålla freden och för vilka tankeknep de kan tänkas använda för att få sin vilja igenom.

Det här är en absolut ljuvlig bok! Jag älskar blandningen av klassisk saga med sci-fi och blir glad för varje ny blinkning till sagovärlden samtidigt som omarbetningen gör att jag inte riktigt vet vad jag har att vänta mig. Är också fascinerad av den nya värld som skildras med cyborger, androider och annat hightec och hur det finns klassystem och fördomar. Det här var en sådan bok som jag hela tiden började prata om med vänner och kollegor för att jag var så glad över läsningen att det liksom bubblade över. Rekommenderas varmt!

Midnight Predator: Amelia Atwater-Rhodes

Bild lånad från adlibris

Midnight Predator av Amelia Atwater-Rhodes handlar om Turquoise som de senaste åren, allt sedan hon undkommit en slavtillvaro hos en vampyr, ägnat all sin tid åt att bli en allt bättre vampyrjägare. Så kontaktas hon av ett ombud som har ett erbjudande om ett (högt) pris på en vampyrs död. Inget unikt, förutom det faktum att hon först måste ta sig tillbaka till stället hon en gång med nöd och näppe kom ifrån med livet i behåll.

Omdöme: Det här är den fjärde och sista delen i Atwater-Rhodes vampyrserie och trots att de övriga delarna varit ytterst fristående så blir den här förvirrande. Förutom de fysiska egenskaperna hos vampyrerna så har den inget gemensamt med de övriga i serien, det enda lilla sambandet är när en vampyr beklagar sig för överhuvudet i deras samhälle och får svaret att "flytta till New Mayhem då och se om du trivs bättre där", New Mayhem är en plats som förekommit tidigare i serien. Men ett litet ortsnamn räcker inte riktigt för mig, speciellt inte när relationen mellan vampyrer och människor är så totalt olika med ett hittills totalt okänt slavsystem som grund i historien.

Bedömer man den här boken enbart på sin egen berättelse, så blir det ändå ingen favorit. Jag har svårt att känna med Turquoise trots alla hennes hemska upplevelser och jag blir inte övertygad av hennes personliga utveckling. Inte heller hennes lilla dragning till vamyrlivet känns helt trovärdig. Synd på en serie som började så bra.

Tematrio: Fakta hjärta fiction

I veckans tematrio frågar Lyran efter faktion, d.v.s. romaner om verkliga personer. Inte min specialgren, men rotade fram en bra trio böcker i alla fall.

1. Abraham Lincoln: Vampire Hunter av Seth Grahame-Smith. Nu kan jag ju inte jättemycket om Lincoln, men det känns som att en hel del av platser, årtal, familjeliv och händelser i boken är sådana som jag kan slå upp. De blandas de med Lincolns hemliga liv som vampyrjägare som inte är lika lätt att verifiera. Jag antar att det beror på att det var så hemligt... 
2. Tigertämjerskans bekännelser av Robert Hough. Handlar om Mabel Stark som är lite drygt 20 år när hon börjar arbeta på en cirkus och så småningom får sitt eget nummer med tigrar. Hon blir attackerad av dem flera gånger, en gång så allvarligt att hon fick sy 378 stygn, men fortsatte sitt arbete med de stora katterna ändå tills hon fick sparken när hon var 79 år gammal.
3. Catch Me if You Can av Frank W. Abagnale och Stan Redding. Om en kille som börjar begå en del checkbedrägerier som femtonåring och snart efter det sticker hemifrån och utvecklar sina svindlarkonster. Med pilotuniformen får han anseendet också och livet leker. Det här är ska vara den sanna historien, han är själv medförfattare, men historien är så otrolig att  det känns som man läser en roman.

Smakebit på søndag: Living with the Dead

Bild lånad från bokus

Söndag och smakebitsdags igen :) Läste ut Nelsons I'll give you the Sun inatt och har inte hunnit börja på min nästa bok ännu, men tar de första raderna från den ändå:

To call Portia Kane a waste of space was being charitable. She was negative space—a vacuum that sucked in everything around her. An entire industry had grown up to service this spoiled “celebutante.” Lives were wasted catering to her whims, feeding her ego, splashing her vapid face across the news. 
     And for what? She wasn’t smart, wasn’t talented, wasn’t pretty, wasn’t even interesting. Adele should know. She’d spent the last two years wallowing in the oatmeal mush that was Portia’s mind.

Det här är starten på Living with the Dead av Kelley Armstrong och enligt baksidestexten kommer Portia (en Paris Hilton-aktig kändis) dö snart och hennes personliga pr-kvinna anses som den mest troliga förövaren. Eftersom den här ingår i Women of the Otherworld-serien (som jag ransonerar till en i månaden nu så att de ska räcka längre) så kommer det finnas övernaturliga element med, alltid lika kul att läsa om hur Armstrong får in dem i den här världen :) Fler smakbitar ur böcker serveras på Maris blogg Flukten fra virkeligheten där man också kan posta sina egna.

Här finns inlägget jag skrev efter att ha läst boken.

Personal Demon: Kelley Armstrong

Bild lånad från adlibris

Personal Demon av Kelley Armstrong handlar om Hope, en halvdemon av kaostyp, som underhåller sitt kaosbehov genom att jobba i det övernaturliga rådet och som journalist på en tidning med mestadels suspekta artiklar, som "Varulv misstänkt för mord" när offret egentligen blivit hundbiten. Hon kontaktas av Benicio, ledare för den mest inflytelserika cabalen (trollkarlstyrt företagsimperium/maffia) och även pappa till Lucas som varit med i ett par tidigare böcker. Han vill att hon infiltrerar ett ungdomsgäng med övernaturligt påbrå som misstänkt ha stora planer.

Vi får läsa en del kapitel från Hopes p.o.v. och om hur hon tar sig an sitt nya uppdrag och nästan förlorar sig själv i det, och en del kapitel från Lucas p.o.v. som misstänker att pappan har baktankar med uppdraget. Även om jag gillar Hope så är jag väldigt glad över Lucas kapitel där man för en gångs skull får se mer bakom ytan av den glasögonprydda advokatnörden som han brukar refereras som. Tycker också om att läsa om hans och pappans relation där pappan hela tiden försöker manipulera sonen samtidigt som det märks att han älskar honom.

Omdöme: Jag gillar den här boken och den här serien, Women of the Otherworld, är ren njutning att läsa. Det är underhållande, ofta roligt och ibland spännande med personer jag tycker om och intressanta relationer dem emellan. Läste nånstans någon som tyckte att spänningen kom för sent i Armstrongs böcker, att det var för lång uppbyggnad, men även om personen kanske har rätt i sak, böckerna är inte spännande hela tiden, så tänker jag att det är inte spänningsmomenten som är det bästa med böckerna, det är inte därför jag läser dem. För mig är det personerna och relationerna som drar. Gillar också twisten i historien, blev ganska överraskad :)

Bloggjerka: Women Rules

I veckans jerka undrar Robert genom Annika varför det nästan bara är kvinnor som är bokbloggare? Jag har egentligen ingen aning, man kanske borde ställa frågan till män på stan: -"Är du bokbloggare?" -"Nej." -"Varför inte?".  Ett par mer eller mindre befogade funderingar har jag dock :)

Först och främst så finns det ju statistik på att kvinnor har stor övervikt vad gäller bokläsande i Sverige. Min gamle chef drog upp det på ett föräldramöte, hur många sidor som kvinnor/män läste  (undrar om det kan ha varit biblioteksstatistik?? har googlat men inte funnit) och det var väldigt stor skillnad. Och läser man inte så mycket så tror jag inte att man en dag vaknar och känner att "Yes, nu ska jag börja en blogg om min bok i månaden", speciellt då inte en renodlad bokblogg.

Sedan undrar jag om kanske kvinnor generellt är mer förtjusta i att skriva? De bloggar jag följer, både bok och andra, är mest bara kvinns, men det kanske finns fullt av manliga bloggare som skriver om saker jag inte är intresserad av? Det vet jag inte, har ju inte letat efter dem...

Boy Meets Boy: David Levithan

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Paul går på high school och har varit öppet gay sedan han var fem. Han har fullt med kompisar och när han blir himlastormande kär i nye killen så kunde inte livet vara bättre. Eller?

Omdöme: Det här är en sockersöt historia där staden där historien utspelar sig är väldigt stöttande mot alla slags minoriteter. Footballaget har (minst) två transvestiter som nästan alla tycker om, pojkscouterna har skickats ut från stan eftersom de har en antigaypolicy, istället har man joyscouts (glädjescouter låter förresten fruktansvärt konstigt på svenska...), kommersiella köttproducerande McDonalds har fått slå igen, punkbandet får spela i bokhandeln och alla dansar bland hyllorna och så vidare. Det är ovant att läsa om en så här accepterande miljö, men sympatiskt.

Vad jag däremot har svårt för är hur framför allt Paul (berättaren) uttrycker sig. Det är så stort och fint och uttrycksfullt och symboliskt och det känns inte som att jag hör en tonårskilles historia. När han och nye kärleksintresset är i en båt och pratar med varandra så är det t.ex. 
"he is not just telling this story - he is giving it to me. I notice the hope and expectation in his eyes, the desire to have me understand exactly what he's saying." 
eller "We pencil-sketch our previous life so we can contrast it to the Technicolor of the moment. This is how we proclaim a beginning."
Visst är det fint, men jag tycker det låter så sökt att trovärdigheten även bland mer vardagliga saker som känslor och relationer försvinner.

Slutligen så tycker jag det är synd att det är just problemfrie Paul som är huvudkaraktär. Bland det ganska digra persongalleriet så är det nog han som är tråkigast, just för att han tar saker så för självklart. Jag hade hellre läst om kompisen med de strikt religösa föräldrarna som tror att sonen kommer att hamna i helvetet, eller tjejen som dras till tölpen och isolerar sig allt mer från de gamla vännerna, eller exet som fortfarande inte vet vad han egentligen känner. Tror de alla hade varit intressantare just för att det finns mer motsättningar där.

Code Name Verity: Elizabeth Wein

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Code Name Verity av Elizabeth Wein börjar med en bekännelse som en brittisk agent, Julie, skriver under sin fångenskap hos Gestapo (läs ett kort litet utdrag här). Genom bekännelsen får man följa hur Julie och hennes bästa väninna Maggie upplever krigsutbrottet och hur landet och livsvillkoren förändrats allteftersom kriget pågått. Bekännelsen beskriver hur de unga kvinnorna tar del i krigsförberedelser och hur det kom sig att Julie till slut hamnade i en liten fransk by. Man får även läsa om hur Julie behandlas av Gestapo. Drygt halvvägs (två tredjedelar?) in i boken byts berättarperspektivet och vi får istället se tillvaron ur Maggies ögon.

Omdöme: Intressant om hur kvinnorna fick nya roller under kriget, men länge var jag förvånansvärt opåverkad av Julies öde, vilket kändes märkligt empatilöst med tanke på att hon torterades av Gestapo. När boken byter berättare fastnar jag äntligen i historien och får då även en vidare och mer nyanserad bild av Julie som helt förändrar hur jag upplever henne. Just hur den andra delen av boken förändrar den första är skickligt gjort tycker jag, men jag önskar att det hade gjorts lite tidigare, det tog väl lång tid innan jag kom personerna in på livet. Kan också tycka att det blev lite väl mycket tekniska och historiska utvecklingar om flyget, men så delar jag ju inte författarens specialintresse heller.

Boken avslutades med några sidor där Wein går igenom hur hon har använt fakta och vad som kan anses vara rimligt i historien och vad som kanske dras väl långt. Jag önskar att alla historiskt baserade böcker kunde avslutas så, så att man slipper fundera på vad som är fria fantasier och vad som är nästan sant.

Tematrio: Äta bör man

Veckans tematrio handlar om mat i böckernas värld. Jag tror att jag med lite betänketid skulle kunna hitta hur många exempel som helst, men frågan är om någon slår fem-böckernas middagar med solmogna tomater och färskt bröd (det är det som stannat kvar mest hos mig från bokserien...). Men i tematrion så blir det enbart amerikansk matkultur:

1. Ett år med kött av Ruth L Ozeki handlar om Jane som ska regissera en japansk tv-serie om amerikansk matkultur. Snart blir det kulturkrockar mellan henne och hennes japanske chef (inga mexikaner eller svarta i tv-sändningarna t.ex.) och under arbetet får Jane också allt mer skrämmande inblickar i den amerikanska köttproduktionen. Efter läsningen funderade jag en del på hur mycket som var sant. Hoppades att det var väldigt lite, men tror tyvärr inte att det är så.
2. Tuta och käka öppnar inom kort av Billie Letts handlar om en liten gudsförgäten vägkrog i Oklahoma som hankar sig fram tills Vera dyker upp och erbjuder sig att arbeta som servitris/inkastare. Mysig lite feel good-historia har jag för mig.
3. Winter´s Bone av Daniel Woodrell utspelar sig i redneckcounty och handlar om tonåriga Ree som letar efter sin pappa samtidigt som hon har ansvaret för sina två småbröder och sin sjuka mamma. Det är ont om mat, men hon har lärt sig att man aldrig ska fråga om man får något om det inte erbjuds en frivilligt, även om man är på gränsen till svält. Ibland är det som klarar en över dagen att skjuta ekorrar... Ganska svart om en verklighet som ligger långt bort från min.

Mr. Kiss and Tell: Rob Thomas och Jennifer Graham

Bild lånad från adlibris

Det här är den andra boken i serien om Veronica Mars, men innan böckerna finns också tre säsonger av en tv-serie och en film som har ett stort inflytande på karaktärernas bakgrund och handlingar. I boken hittas en nästan död tjej slängd på ett fält med tydliga spår efter våldtäkt, men hennes minne är suddigt och inga vittnen finns. Så när polisutredningen går i stå kallas privatdeckaren Veronica in av försäkringsbolaget som undrar om det verkligen är deras ansvar att betala ut pengar. Det blir en ganska snårig utredning.

Parallellt med det nya fallet följs en sak från filmen upp, där anklagades en gammal klasskompis till Veronica för rånförsök, men nu tar fallet nya vändningar när blickarna istället riktas mot den extremt korrumperade polisstyrkan, något som är fullständigt livsfarligt att titta närmare på.

Omdöme: En trevlig bok med ett till på gränsen för invecklat fall. Hade tv-serien fortfarande gått hade det här nog varit fallet som dragit ut över hela säsongen med småtrådar instoppade inimellan... Jag är mest fascinerad över tråden som behandlar hur rätttsystemet fungerar i den lilla staden, känns som att man lika gärna hade kunnat spela på lotto.

Gillar som alltid stämningen mellan karaktärerna, det är samma lite sarkastiska ordväxlingar som i tv-serien. Veronicas hemliv verkar äntligen ha ordnat upp sig och blir lite tråkigare, den där dragningen och osäkerheten som tidigare funnits har bytts ut mot ett hemliv som även om det har sina komplikationer inte är lika förtrollande tyvärr. I slutet blandade författarna in ännu en gammal karaktär i ekvationen, men jag hoppas att det inte leder någonstans, kan tycka att det krånglats nog, vill ha ett HEA för både Logan och Veronica.

Smakebit på søndag: Linas kvällsbok 1 & 2

Bild lånad från Bokus

Har haft en liten minilässvacka, läste ut Ett oemotståndligt förslag på fredagen, letade fram nästa bok på läsplattan innan jag gick och lade mig och när jag vaknade var jag inte sugen alls. Tittade på förstasidan och ville inte. Så var det hela dan. Så idag har jag stått vid bokhyllan istället och bläddrat lite håglöst och, mirakel, när jag började bläddra i Linas kvällsbok ville jag läsa lite till, hur blir boken efter presentationen, en sida till och hur gick det på festen... Så det verkar som att svackan är över :)

Linas kvällsbok 1&2 (dubbelpocket) är skriven av Emma Hamberg tidigt 2000-tal och handlar om Emma, 15 år, som skriver en helt ärlig och därför väldigt hemlig dagbok. Hon beskriver sig själv som ocool och okysst och hon beskriver sina kompisar och genomskådar dem ganska bra. Det går lätt att känna igen drag av sig själv :) I utdraget så är det strax skolfotografering och hon och hennes närmsta vänner trängs framför en spegel.

     T: Äh, du ser inte ut som nåt eksembarn, det är väl ingen som bryr sig om dina knottror. Åh jag har förresten världens kortaste ögonfransar. (Ååh, vad jag hatar Theas lögner. Carro har i alla fall bös på sina armar. Thea har långa, täta ögonfransar, and she knows it. Förra terminen tjatade hon om att det var så synd om henne för det gick inte att ha mascara på såna täta ögonfransar, för då såg det ut som hon hade lösögonfransar, och det såg ju så hooorigt ut. Stackars, stackars Thea som har egna fransar som ser ut som lösögonfransar. Men den här terminen är det nya bud, nu har hon KORTA ögonfransar.)
     M och C i kör: Du har ju inga korta ögonfransar. Du har ju världens finaste! Alla snackar ju om dem, om att du typ ser ut som en sån där söt blunddocka.
     T: Sluta, så är det ju inte. Det är ju ni som har fina ögonfransar.
     Spyyyyyy! Kräääk! Uppkastning! Avföööööring! Jag vill inte höra sån här skit. Jag vill inte stå inknödd på en pissig skoltoalett och jämföra ögonfransar. Vad som helst, men inte det här. 

Fler smakbitar finns på Maris blogg Flukten fra virkeligheten. Ha en riktigt skön påskdag:)

Black Heart: Holly Black

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Black Heart är den tredje och sista boken i Blacks serie om berörarna, de som kan ändra en människas känslor, drömmar, lycka eller form bara genom att nudda dem. Beröring är otillåtet och berörarna är oftast småkriminella och skojare. Tonårige Cassel är en av dem och i sin kamp för att bli en bättre människa (något han funderar mycket på) har han låtit sig rekryteras av FBI.

I sitt första riktiga uppdrag vill de att han använder sin förmåga mot en inflytelserik politiker som är på krigsstigen mot alla berörare, men planen som diskuteras är lite flytande och ganska osäker och han misstänker att det finns en dold agenda som ingen brytt sig om att tala om för honom. Det finns också en del mindre trådar som utpressning av en klasskamrat, kärleksbekymmer både för Cassel och bästisen Sam, en kidnappad mamma och ett försvunnet smycke.

Omdöme: Helt okej, även om min favorit i serien är den mittersta, Red Glove. Den här gränsade till för omständlig och för pratig för att vara riktigt bra, dessutom kändes ett par av trådarna (utpressning och försvunnet smycke) ganska överflödiga och frånkopplade från resten av handlingen.

Världsbygget är fortfarande det som lyfter serien för mig, hur fenomenet med beröring påverkar hela samhället så att det finns regler för handskanvändning (det är t.o.m. lite obcent att se någons bara händer) och hur en falang vill gå så långt som att spärra in alla de som bär på anlaget. Jag gillar också humorn som finns i och Cassels dysfunktionella familj och hade det varit lite mer handling och mindre prat och funderingar så hade den varit ännu bättre.

Slutligen tänkte jag för en gångs skull bara nämna omslagen. Jag gillar verkligen de som går i stilen ovan, de tecknade och fejkat smutsiga, men det finns tre påbörjade omslagsserier till. Förutom mina favoriter finns en svart upplaga som jag nog kan tycka är snygg, men också lite intetsägande, en okej med lite övernaturlig stämning och en som jag tycker är väldigt trist i svart, vit och rött med fotade ungdomar som känns ganska generisk. Vilket omslag skulle du ha valt?

Bilder från bokus

The Given Day: Dennis Lehane

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Given Day av Dennis Lehane utpelar sig mestadels i Boston under slutet av första världskriget och tiden strax därefter. Det är hårt arbete, spanska sjukan, strejk, kravaller och rasmotsättningar. Vi får följa Danny Coughlin, en patrullerande polis, som är det svarta fåret i sin familj eftersom han är den som har känsla för vad som är rätt och fel och för nyanser i den politiska jargongen. Polisen i Boston är gravt underbetald och har arbetsvillkor man inte blir avundsjuk på och missnöjet jäser liksom talet om strejk. Människorna med makt och pengar gillar inte det "röda" uttryckssättet, jävla bolsjevikfasoner, och sätter hårt mot hårt.

Den andre huvudkaraktären är Luther Laurence som får sparken från sitt jobb eftersom det ska gå till hemvändande soldater. Han flyttar med sin flickvän till Tulsa som beskrivits som nära himmelriket om man är färgad, men han är inte riktigt mogen för ett stadgat hemliv och hamnar i anställning hos en lokal spel- och drogboss. Inom en inte alltför lång tid går allt åt helvete och han flyr för livet och hamnar i Boston där hans och Dannys liv knyts ihop.

Omdöme: En riktigt bra bok som båda mina föräldrar rekommenderade till mig :) Det här är början på (hittills?) tre böcker om familjen Coughlin och jag gillar hur den amerikanska historien är så närvarande i händelseutveckling, det märks att Lehane har läst på om hur livet egentligen var.

Jag gillar också personerna i. Luther är favoriten och han växer genom berättelsen med sina funderingar om hur man är en bra man och om sina funderingar på ras. Danny kommer jag inte lika nära, men jag fascineras av hans familj som är så stel, med den korrupte poliskaptenspappan som allsmäktigt familjeöverhuvud. Kvinnorna är inte lika många och syns inte lika mycket, vilket är synd för jag tror att de skulle vara minst lika intressanta att följa, är också glad att de är olika sinsemellan, att det inte bara är en kvinna i olika kläder.

Stjärnklart: Lars Wilderäng

Bild lånad från adlibris

Stjärnklart av Lars Wilderäng handlar om vad som händer i Sverige när elektroniska saker oförklarligt börjar gå sönder. Det börjar med en mobiltelefon här och där, men snart är det även datorer och bilar som inte startar, tåg som blir stående, internetsidor som inte kan nås och strömavbrott som avlöser varandra. Samtidigt sprider sig sega sommarförkylningar. Medan samhället mer eller mindre faller samman får vi följa en spridd skara människor, både vad gäller geografi, ålder och livssituation. Vissa av liven flätas samman, a la Short Breaks, andra inte.

Omdöme: Så himla bra! Gillade hur realistisk möjligheten av total kortslutning kändes och vilka förödande effekter som det skulle ha, att samhället är så otroligt sårbart och att civilisationen hos många bara är en tunn fernissa. Att det var så många personer inblandade tyckte jag också om, vissa karaktärer var mer intressanta än andra, men ingen var ointressant. Hur olika personerna reagerade var spännande att se - de som tog lagen i egna händer, de som försökte ordna ett fungerande samhälle och de som in i det sista väntade på myndigheterna - "nu är det väl dags att de gör någonting i alla fall..."

Tankar som återkom under läsningen var "undrar hur länge jag skulle klara mig hemma om något liknande skulle inträffa?" (ungefär en vecka om vattnet fortsätter fungera, ytterligare en om frysen mot all förmodan skulle ha ström, försvinner vattnet är jag ganska körd från start) och "hur skulle jag reagera om det blev så här/vem av personerna är jag mest lik?" (troligtvis den där som hoppar från bron innan det hela hunnit pågå alltför länge...). Det var också en bok som återkom som samtalsämne under läsningen, började berätta om den för de flesta jag träffade under perioden, men eftersom jag var den enda som hade läst den var det väl ett samtalsämne som jag hade roligast av... :)

Boken slutade med en ganska rejäl cliffhanger och möjlig förklaring till allt, ser fram emot nästa bok...

Läsmånad: mars-2015

En bra månad sett ur läsglädje, har tycket om det mesta jag läst. Utmärkelsen månadsfavorit går till Cinder (askungesagan utspelad i en framtid där Askungen är en cyborg) och Stjärnklart (en svensk dystopi där elektronik och elnät börjar flippa ut och där samhället så småningom rasar samman), båda har dragits fram i alla möjliga samtal med stackars kollegor och vänner vilket inte är en självklarhet med böcker man läser. Det fanns också sådana jag tyckte var väldigt bra utan att jag försökte sprida de goda nyheterna, som The Given Day, Wonder och Twelve Sharp.

Månadsbesvikelser fanns det med. Andra delen om Flavia de Luce, The Weed that strings the Hangman's Bag var en sådan. När jag läste den var jag ofta på gränsen att lägga ner den, när jag lagt den ifrån mig tänkte jag att jag nog skulle fullfölja serien i alla fall, vilket höll tills jag började läsa igen... Den andra besvikelsen var en sådan som jag hoppats mycket på, Jonathan Livingston Seagull. Läste om den i en tematrio och blev lockad av något i stilen med "en av de bästa jag läst" och avskräckt av "filosofisk", men lugnad av kommentarerna. Den visade sig vara extremt mycket filosofi och mening med livet och väldigt lite fiskmåsliv, så inte riktigt det jag tycker om.

Alla fyra serierna jag påbörjat den här månaden är sådana jag är sugen på att läsa vidare, men böckerna om Flavia lägger jag nog ner trots att jag gillar premisserna.

Statistik:
Lästa sidor: 5096                                        Lästa böcker: 17 (4 barn, 1 ljud, 1 grafisk)
Böcker på svenska: 6, engelska: 11            Böcker skrivna av kvinnor: 12, män: 4, kombo: 1
Nya författare för mig: 8                               Antal länder: 4
Del av serie: 11 (varav 4 påbörjats och 2 avslutats/kommit ikapp)
7 böcker av amerikanska författare
6 böcker av svenska författare

2 böcker av brittiska författare

2 böcker av kanadensiska författare

Utmaningar: 
Kaos 2015: 5 punkter
Läsutmaning 2015: 9 punkter
The Reading Challenge 2015: 7 punkter

Böcker:
56.    Kallocain - Karin Boye
55.    Wonder - R.J. Palacio
54.    Jonathan Livingston Seagull - Richard Bach  -månadsbesvikelse-
53.    The Weed that Strings the Hangman's Bag - Alan Bradley  -månadsbesvikelse-
52.    Cinder - Marissa Meyer  *månadsfavorit*
51.    Yes Please - Amy Poehler (non-fic, ljudbok)
50.    Twelve Sharp - Janet Evanovich
49.    V for Vendetta - Alan Moore och David Lloyd (grafisk)
48.    The Given Day - Dennis Lehane
47.    I drottningens namn - Jo Salmson (barnbok)
46.    Ett hjärta av is - Jo Salmson (barnbok)
45.    Skuggan och draken - Jo Salmson (barnbok)
44.    Kungen kommer - Jo Salmson (barnbok)
43.    Code Name Verity - Elizabeth Wein
42.    Midnight Predator - Amelia Atwater-Rhodes
41.    Personal Demon - Kelley Armstrong
40.    Stjärnklart - Lars Wilderäng  *månadsfavorit*

Film: 
Gilbert Grape, tv. Gammal favorit, extremt välspelad och jag tycker så synd om alla barnen i den familjen. 
Marley, tv. Väldigt söt om extremt stökig hund. Har man lite annat att syssla med under tiden så funkar den, men jag skulle inte vilja sitta och ägna all min uppmärksamhet åt den.
A Royal Affair, tv. Kostymdrama om den sinnessvaga danska kungen Kristian VII, drottningen Caroline och livläkaren Struensee. Intressant om hur de två sistnämnda försöker modernisera landet.

Tv: 
Selfridge - gillar hur förändringarna i samhället skildras, men störde mig enormt på bröllopet i det första avsnittet. Visst kollar man upp mannen dottern gifter sig med, särskilt om man har så mycket pengar att det kan tänkas locka friare? Det borde inte ens vara vidare svårt.
True Detective - gillar stämningen, men det händer inte jättemycket.
Hart of Dixie - En serie som jag lade ner ett tag för att den var för söt och för överdriven, men har sett de senaste säsongerna och tycker att serien fick ett bra slut.