Living with the Dead: Kelley Armstrong

Bild lånad från adlibris

Det här är den nionde boken i Armstrongs serie Women of the Otherworld och man presenteras för en ny huvudperson, Robyn, som inte har några övernaturliga krafter alls. Robyns man dödades för några månader sen och den nyblivna änkan är deprimerad och mår inte alls bra och har till råga på allt lämnat familj och vänner för en ny stad och ett nytt jobb. Hennes nya jobb är som pr-ansvarig för Portia, en Paris Hilton-wannabe, och när Portia mördas tar Robyn ett antal facepalm-beslut och är snabbt huvudmisstänkt. Men det är inte bara poliserna som vill prata med henne, hon jagas dessutom av Portias mördare som fått för sig att Robyn sett mer än vad hon gjort.

Så vad har då det här med Otherworld att göra? Jodå, det finns fullt med anledningar att ha med den här boken i serien. En av poliserna är nekromantiker och får ibland kontakt med avlidna, Robyns kompis Hope och dennes fästman Karl (kaosdemon respektive varulv) kommer för att om möjligt hjälpa henne och ett sektliknande kollektiv med klärvojanta introduceras.

 Omdöme: En bra bok som gör sitt i serien, om än inte den bästa av dem. Jag gillar hur man får läsa om hur en vanlig människa upplever alla otroliga saker runt omkring henne och försöker få ihop det i sin världsbild, även om jag hade önskat lite starkare reaktioner, jag upplever Robyn ganska chockad och känslomässigt förlamad i stora delar av boken. Gillar också den nya sekten och skildrandet av livet där. Det är så fruktansvärt instängt och låst och det blir bara värre ju mer som avslöjas om livet där. Och jag "gillar" faktiskt den nya antagonisten. Hen är psykopat ut i fingerspetsarna och så ofantligt svekfull och uträknande, inte bara när det gäller sina egna framtidsplaner utan också när det gäller att hämnas verkliga eller inbillade oförrätter, att jag inte kan låta bli att dras med i läsningen.

Så varför blir det då inte en fullpoängare? Det är lite väl mycket jagande. Alla försöker få tag på nån annan och det springs och göms och duckas och det är inte alltid känslorna hänger med. Det är också flera huvudpersoner som berättar, vissa tilltalar mer än andra, och en del av spänningen försvinner när man redan vet att de är på en persons sida även om personen själv är paranoid och inte litar på dem. Funderar på vilka p.o.v jag skulle vilja behålla och tror att man hade kunnat skala ner det till Robyn, mördaren och Hope.

En liten smakbit från början av läsningen finns här.