Smakebit på søndag: The Captive Queen

Bild lånad från bokus

Har en lite seg helg, kommer inte riktigt igång med det jag ska göra. Det är inte jätteovanligt när det gäller mig, men i vanliga fall så brukar det vara boken som distraherar och då trivs jag ju ändå, men boken jag läser just nu, The Captive Queen av Alison Weir, skulle legat kvar i väskan om jag inte just tagit upp den för att hitta ett utdrag. Det är en intressant period, men jag uppslukas inte av boken och retar mig en hel del på språket - lite kiosklitt över det.

Boken börjar med att Eleanor av Akvitanien skiljer sig från kung Ludvig VII av Frankrike när hon är 29 år och gifter om sig med den unge Henrik FitzEmpress (Plantagenet), hertigen av Normandie som har siktet inställt på den engelske tronen.

Henry of Anjou was slightly shorter than his father, but he more than made up for that in presence. He was magnificent, a young, redheaded lion, with a face upon which one might gaze a thousand times yet still wish to look again and feast on the gray eyes, which outdid his father’s in intensity. His lips were blatantly sensual, his chest broad, his body muscular and toned from years in the saddle and the field of battle. Despite his rugged masculinity, Henry moved with a feline grace and suppressed energy that hinted at a deep and powerful sexuality. His youthful maleness was irresistible, glorious. Eleanor took one look at him—and saw Geoffrey no more.There was no doubt at all that her interest was returned, for, as Louis rose and embraced Geoffrey, Henry’s appreciative gaze never left Eleanor: his eyes were dark with desire, mischievous with intent. Lust knifed through her. She could barely control herself. Never had she reacted so violently to any man.

Har kommit halvvägs och ska väl se till att läsa ut den, men det tar nog några dagar till...
Fler smakbitar, förhoppningsvis mer lockande än den här, finns på bloggen Flukten fra virkeligheten.