Tio över ett: Ann-Helén Laestadius

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Tio över ett handlar om Maja som bor i Kiruna, i ett av de där husen som man säger ska flyttas eftersom det inte kommer att vara säkert att bo där, men det är lögn. Det är människorna som ska flyttas och Maja vill inte. Hon vill bo i sitt hus, hon vill att Kiruna ska vara som det alltid har varit och hon förstår inte varför inte folk reagerar mer. Dessutom är hon livrädd. Tio över ett ställer hon klockan varje natt för att vara redo att rädda sin familj ifall sprängningarna i gruvan går fel och huset rasar. Tio över ett vaknar hon (om hon alls har hunnit somna) och sedan är det tio långa minuter tills sprängningarna sker medan ångesten ökar. Vid sidan av detta finns bästa kompisen Julia som ska flytta och Albin som hon bara hoppas ska lägga märke till henne, helst när hon inte gör något alltför idiotiskt.

Tankar: En riktigt bra bok, förstår att den fick Augustpriset! Panikångesten som alltmer växer fram hos Maja är så realistiskt skriven att jag får ont. Maja har en viss inbyggd känslighet i boken, jag undrar om det är så det är - att panikångest inte drabbar från tomma intet?

Maja känns otroligt äkta, lite självupptagen och inte världens bästa kompis, men väldigt tonårig. Jag gillar hennes föräldrar också, de känns som bra föräldrar, men de förstår inte alls vad som händer med henne. Gillar också beskrivningen av Kiruna, har ett par besök i ryggen och känner igen vissa bitar från staden och gruvan (är ni någonsin i Kiruna så är gruvan väl värd ett besök).

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson startar med att Emil och Karim (och ytterligare fem personer, men berättelsen är aldrig ur deras perspektiv) får ett mejl som bjuder in dem till en blogg. Bloggen skrivs av Ikaros och hen berättar om hur tröstlöst livet känns och om planerna på att ta livet av sig om hundra dagar.

Både Emil och Karim påverkas starkt. Emil är fast besluten på att ta reda på vem som döljer sig bakom signaturen Ikaros så att han kan rädda hens liv. Karim är lika fast besluten att ta reda på vem som är Ikaros, men han vill istället göra hen sällskap in i döden eftersom han aldrig läst något som beskriver hans egna känslor så exakt.

Tankar: Nja, inte en bok för mig. Jag gillade varken språket eller tyckte att händelseutvecklingen var trovärdig. Hela boken var väl mycket dramaqueen och tonårsangst med väldigt "fina", känslosamma blogginlägg, vilket jag cyniskt nog inte tyckte kändes äkta alls. Mot slutet gick boken över till att bli för preachy med karaktärer som får livsomvälvande insikter och de blir fast beslutna att ändra sina liv. Det är säkert så att händelser som dem i boken påverkar en, men för mycket av det uttrycktes för känslosamt för mig. Jag gillade i viss mån Emil litegrann, och ännu mer hans kompis Filippa, men jag tyckte ofta att deras dialoger (liksom övriga karaktärers) kändes ganska styltiga.

Jag hade också svårt för Ikaros planer. Att man tar livet av sig för att livet är för tungt att leva har jag all förståelse för, men upplägget med blogg och nedräkning kändes teatraliskt och grymt - både mot de som bjöds in till bloggen och henoms familj. Jag varken förstår syftet eller tror på nedräkningen, om det inte är typ för att vänta in någon nära anhörigs död eller födelsedag eller liknande, annars så tror jag att de som begår självmord gör det mer direkt. Att bara vänta på rätt datum - kanske ett rop på hjälp?

Sjukhuskatten Oscar: David Dosa

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sjukhuskatten Oscar är skriven av läkaren David Dosa som arbetar på ett hem för äldre och personer med alzheimer när ryktet börjar sprida sig i huset om att de som är döende får besök av boendets annars ganska avståndstagande katt Oscar.

Till en början avfärdar Dosa det som slump och önsketänkande, men så ger en av sköterskorna honom idén att ta reda på om det verkligen förhåller sig så och hur Oscar i så fall kan veta att någon ligger för döden och Dosa börjar intervjua anhöriga till de som har haft Oscar som sällskap på dödsbädden.

Tankar: Intressant bok även om fokuset mer låg på att berätta de boendes historia än Oscars. Fick också en förskräckande tydlig inblick i vilken fruktansvärd sjukdom alzheimers är.

Men blev lite fundersam över den gode doktorns tillvägagångssätt... Samtalen med anhöriga är visserligen intressant läsning, men han lyckades egentligen inte bevisa något om orsaken till Oscars beteende och jag förstår heller inte hur intervjuerna skulle kunna bevisa någon av hans huvudteser, det enda de kan berätta (förutom om den anhöriges liv) är ju om Oscar var där i slutet eller inte. Huvudteorierna är att Oscar antingen känner lukten av de celler som håller på att brytas ner hos de döende eller att katten ser det som sitt jobb att sitta vak. Det kanske är så, men bevisningen känns lite svag, särskilt när det kommer från någon som flera gånger framhåller att eftersom han är en akademiker så försöker han se saker bortom det uppenbara.

Big Brother: Lionel Shriver

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Big Brother handlar om Pandora, framgångsrik, lite mullig egenföretagare, gift med en man som späker sig och mamma till två styvbarn i tonåren. Hon får ett efterlängtat besök av sin älskade storebror Edison och känner inte ens igen honom på flygplatsen - han har utvecklat morbid fetma. Besöket varar i ett par månader vilket den största delen av familjen skulle säga är ungefär 55 dagar för länge. Edison är nämligen ingen trevlig person. Han lever på minnen från sina fornstora dagar som jazzmusiker och drar samma historier och samma uttryck (Yo, dig?, I'm a big cat) om och om igen. Han bokstavligen vräker i sig mat, det smetas över hans kläder och matplatsen lämnas alltid i en röra. Han förstör saker och vägrar stå för det. Han skyller sin övervikt på systern, han äter för att hon är mer framgångsrik. Han är den lättkränkta sorten som tar allt personligt.

Men när han äntligen ska ge sig av får Pandora skuldkänslor av typen hur kan jag vara glad när han åker, han kommer säkert att äta ihjäl sig, kan jag inte hjälpa honom istället? Sagt och gjort, hon lämnar familjen, flyttar in i en lägenhet tillsammans med brorsan och tar på sig ansvaret att vara hans viktcoach. Under flera månader äter de ingenting annat än flytande måltidsersättningar. Experimentet flyter på ganska bra och allt eftersom vikten går ner blir brodern något trevligare, även om han förblir väldigt missundsam.

Tankar: Shrivers Vi måste tala om Kevin är en av mina favoritböcker, men det här var långt ifrån samma upplevelse. Jag tyckte språket var jobbigt, långa ointressanta beskrivningar så fullstoppade med ovanliga "stora" ord att det kändes nästan löjligt emellanåt. När jag inte heller tycker om en enda av karaktärerna så blir det ingen bra läsupplevelse för mig.

Berättelsen störs av långa utvikningar, jag får känslan av att Shriver mer skriver en bok om mat, vikt och samhällets syn på desamma än en renodlad roman. Det är den njutningsförnekande äkte mannen, Pandora med sina trivselkilon som blir lätt anorektisk av experimentet och Edison med sin grava fetma, men ofta är det inte så mycket berättande som krönikeinlägg och analyser. Det är intressanta tankar emellanåt, men jag tycker att historian i sig blir seg och ganska trist.

Det görs också ett försök att teckna någon slags bakgrund till syskonen. En uppväxt med en halvkänd skådispappa finns där, men för mig räcker inte det som förklaring för Edisons känslighet. Tycker heller inte hans "sköld", otrevligheten han utvecklat, blir helt trovärdig - från trevlig kille till totalt svin bara på grund av vikten? Och sen revideras det hela när vikten går ner igen? Nja, inte en bok som jag rekommenderar även om jag sett att många andra tycker om den.

What Alice Forgot: Liane Moriarty

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

What Alice Forgot handlar om Alice som tuppar av på gymmet och när hon vaknar på sjukhuset har hon tappat minnet av de sista tio åren. I sitt huvud är hon 29 år, lyckligt gift och väntar sitt första barn, men hon är ganska ensam om den bilden, det är mycket som hunnit hända nu när hon snart ska fylla 40. Hon har svårt att få ihop bilden alla andra har, av den hypereffektiva mamman, med den hon tror att hon är och hon gör sitt bästa för att forma om framtiden.

Tankar: Gillar som alltid Moriartys blandning av allvar och humor, liksom idén bakom boken - hur skulle det vara om man förlorade minnet från flera år? Jag tycker om Alice och hennes syster och det är intressant att läsa om hur Alice kämpar för att pussla ihop det som hänt dem det senaste decenniet, deras liv har utvecklats åt helt olika håll och ganska långt från deras yngre jag. Enda egentliga invändningen jag har är det allra sista, *spoiler*: (jag gillade rektorn).

Smakebit: Big Brother

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Dagens smakbitar (varför välja, när man kan ta två?) kommer från Lionel Shrivers Big Brother. Den handlar om Pandora som inte känner igen sin storebror när hon ska hämta honom på flygplatsen - han har blivit sjukligt fet. Besöket varar ett par månader, vilket är alldeles för länge, och spänningarna i hennes familj växer medan brodern sprider ut sig i deras hem.

I took my coffee to the stove and put an arm around his shoulders. It shocked me that it took a small but detectable overcoming of revulsion to touch my own sibling.

Och en fundering över kroppstyper:

     Stick figures imagine they inspire envy, when in fact they excite dislike. Incredibly, the self-starved never appear capable of taking any pleasure in the very vessel for which they've sacrificed. So get this: despite the correlation of emaciation with smugness, they seem always to wish they were even thinner.
       Lastly, the well and truly fat. I think we long ago put to rest their reputation for jollity. Misery, more like it. Melancholy, perhaps. Helplessness. Self-indulgence and self-deceit. Defensiveness. Resignation to the present; fatalism about the future. Self-hatred and self-reproach. Shyness. Self-pity, albeit richly deserved; a persecution complex, although ought it be called a "complex" when you're genuinely persecuted?

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en himla trevlig söndag!

Alice och flugan: James Rice

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Finns en del försiktiga spoilers i recensionen, men kort sagt så tycker jag den är väldigt bra.

Alice och flugan är i princip Gregs dagbok, och man får snabbt reda på att han är lite udda - väldigt tyst, läspar och utstött och dagboken ska vara ett sätt att hjälpa honom att uttrycka sina tankar. Han skriver om sitt liv: skolan, familjen och Alice, och ju mer han skriver desto mer skaver det. Bilden man får av karaktärerna fördjupas allt mer och ju fler bitar man får se desto eländigare visar det sig vara för det är inte bara Greg som är trasig. Greg har sina demoner att slåss mot - en social oförmåga som han ibland kopplar till sin läspning, men framför allt till paranoian för DOM som aldrig är långt borta. Alice är ovetandes en huvudperson i Gregs liv, hon är orsaken till att han åker buss till förorten varje kväll - medan hon nickar till sitter han och tittar på henne. Mellan dagboksanteckningarna finns utdrag från polisintervjuer med Gregs familj och bekanta för något har hänt, hur kunde det gå så långt?

Jag tyckte det här var en fantastisk bok. Jag gillade speciellt hur bilden man får av alla runtom Greg blev allt dystrare. Boken satte sina spår, har funderat en hel del på både föräldrarna och mormodern efteråt. Uppväxten för Greg verkar ha varit väldigt speciell och jag undrar om det fördjupat problemen eller bara normaliserat dem?

House Rules: Jodi Picoult

Bild lånad från adlibris

House Rules av Jodi Picoult är en historia om en liten familj i Usa, bestående av mamma och tonårssönerna Jacob och Theo. Jacob, 18, har en ganska grav variant av aspberger och hans mamma gör allt hon kan komma på för att hans liv ska fungera så komplikationsfritt som möjligt, och lillebror Theo, 15, blir därmed ganska förbisedd. Livet går sin mindre gilla gång med extremt fasta rutiner, ner till vilken färg på mat som serveras vilka dagar och utbrott när rutiner rubbas, och Theo söker sig hemifrån så mycket som möjligt och besöker andras hem när de inte är hemma för att föreställa sig hur livet hade varit i en vanlig familj. Så blir Jacobs "sociala interaktions-lärare" mördad och Jacob seglar upp som huvudmisstänkt och allt ställs på ända.

Omdöme: Jag lyssnade på den här som ljudbok och i början var jag helt frälst för de gjorde det så bra: olika kapitel berättas ur fem olika personers synvinklar (familjen plus polisen och försvarsadvokaten) och i ljudboken så är det mycket riktigt fem olika personer som läser, och de gör det bra, i ett bra tempo så det blir aldrig segt att lyssna på.

Dessvärre så blir historien efter ett tag lite tradig. Den stackars Jacob har vad som känns precis alla speciella drag man kan ha som aspberger och de förklaras ganska ofta. Mamman berättar, Jacob berättar och Theo berättar. I rättegången så förklaras det så många gånger - av psykologer, mamman och skolpersonal, för polisen, försvararen, domaren och sist för juryn och jag känner mig efter tag ganska idiotförklarad. Utbrotten som Jacob får när rutiner bryts eller sinnesintrycken överladdas känns heller inte konsekventa. Det blir total härdsmälta när varuprovsdamen inte är på plats när de veckohandlar eller när ett papper knycklas ihop, men att tvingas strippa när han arresteras och sedan får ta på sig fånguniform går förvånansvärt bra? Orsakerna till aspberger förklaras också och Picoult nöjer sig inte med en förklaring, hon har två: vaccinering och genetiskt, är inte säker på att någon av dem egentligen är vedertagen.

Skrev tidigare att Theo var förbisedd, när mamman berättar om familjen och deras liv så nämns Theo nästan uteslutande som jämförelse till Jacob. Det känns inte helt trovärdigt att mamman inte någon gång ordnar lite tid, eller eftertanke, bara till lillebrorsan. Något annat som känns lite suspekt är att de två utomstående män man får lära känna båda faller för mammans otroliga ögon. Att överhuvudtaget försöka väva in en kärlekshistoria i boken är totalt onödigt, det var inte direkt något jag saknade innan den kom med i bilden. Alla böcker behöver inte ha romans i sig, hallå eller? Det sista problemet är att upplösningen är så väldigt förutsägbar, man vet hur den ska sluta åtminstone 350 sidor innan förklaringen kommer. Det är appropå det en lång bok, den hade utan större problem kunnat kortas med åtminstone ett par hundra sidor.

Dallas Buyers Club: värd sina oscars

Bild lånad från cdon

Dallas Buyers Club såg jag på Göteborg Film Festival för en månad sen. Den handlar om Ron, som känns som en klassisk karlakarl från Texas anno 1985. Han arbetar i blåställ, rider rodeo, dricker, knullar runt och är både homofob och rasist. Efter en olycka testas hans blod och han får besked att han har långt gången aids och bara har en månad kvar att leva. I början skjuter han beskedet ifrån sig, han är ju ingen jävla bög, de måste ha förväxlat proverna. När han väl inser att han är sjuk börjar kampen för att överleva. Sjukhuset han är intagen på är utvalt av ett läkemedelsföretag för att testa en ny lovande medicin, men Ron anses inte vara någon lämplig kandidat för att ingå i testgruppen och får ta till andra metoder för att få händerna på medicinen. Motvilligt tar han också hjälp av transvestiten Rayon.

Omdöme: Första delen av filmen var riktigt bra. Man får se en arbetarklassversion av manlighet (som jag också kunde se tidigare i veckan i filmen Stop the Pounding Heart) och vilka fördomar som man måste dela för att få vara med i gruppen. Sjukdomsskildringen, ångesten och kampen för att hitta medicin och sprida den är också bra. Men efter att Rayon (Jared Letos transa) lämnat handlingen så faller filmen lite, det går ganska långsamt fram utan att det händer mycket nytt, filmen blir i slutet en ganska klassisk advokatkamp mot läkemedelsföretag och myndigheter.

Extremt nedbantade Matthew McConaughey och Jared Leto blev båda oscarspremierade för bästa manliga huvudroll respektiva bästa manlige biroll och de storspelar. Scenerna dem emellan var filmens bästa, snyggpojken Leto är kanske inte så himla snygg här, men karisma har han, stjäl blickfånget i varje scen han är med i :) McConaughey är någon jag inte har blivit imponerad av tidigare, men han är mycket trovärdig här. Blev inte övertygad alls av Jennifer Garners läkare däremot.

Plague: inget för hypokondriker

Bild lånad från adlibris

Plague av Michael Grant är den fjärde delen i hans serie "Gone". Det har nu gått åtta månader sedan alla vuxna försvann och nya problem hopar sig. En mutation av influensa går runt och de som drabbas illa hostar till slut bokstavligen upp sina lungor. Lika illa är det för de som blir värddjur för en ny sorts insekt. Medan den växer sig stark äter den upp dig inifrån. Vidrigt! Dessutom är det svår torka. Den nye borgmästaren ångrar djupt att han tog jobbet... När Sam får i uppdrag att leta efter en alternativ vattenkälla lämnar det fältet öppet för Caine. Scenen när han levererar sitt kungliga tal till publiken är riktigt rolig. Och stackars Diana tvingas en än gång att se vem killen hon gillar egentligen är.

Omdöme: Jag tycker ju ganska bra om den här serien, men det här var inte en av de bästa i serien. Det känns lite som att händelserna börjar upprepa sig: gaiaphagen hittar på något totalt djävulskt, Drake och Caine är vidriga, Sam är god och i slutändan hänger allt ändå på lille Pete. Det jag gillar mest är porträtten av ungdomarna som kämpar för att skapa sig ett liv och att överleva mitt i kaoset, som Edilio, Sanjit och Diana, men det övernaturliga tar lite väl mycket plats i den här boken.

One Last Thing Before I Go: vad gör du när du vet att du ska dö

Bild lånad från adlibris

One Last Thing Before I Go av Jonathan Tropper handlar om Silver, en medelålders, skild, avdankad musiker som lever ett ganska solkigt liv. Han får en stroke och beskedet att han snart kommer att dö om han inte opererar sig. Eftersom han helt plötsligt känner sig mer levande än på många år vägrar han operationen, han vill inte ha tillbaka sitt gamla liv utan får planen att istället vara en bättre man sin sista tid. En effekt av stroken gör att han dels blir dålig på att ljuga, dels att han utan att märka det tänker högt - filtret som sållar vad man berättar för folk försvinner. Ganska jobbigt när man ska umgås med folk. Med i handlingen finns även hans nyligen gravida dotter (efter ett one-night stand), ex-frun som ska gifta om sig (med den riktigt trevliga läkaren som vill rädda hans liv) och hans vänner som även de är skilda, deppiga och ganska hopplösa.

Omdöme: Det här är min fjärde Tropper och min favorit tillsammans med Sju jävligt långa dagar. Scenerna när han tänker högt och avslöjar saker som man normalt aldrig säger är härliga, men får mig att fundera på hur sällan vi är ärliga mot varandra och hur ovant man reagerar. Och Silver är inte elakt ärlig (det är inte det där "jag är bara rak", som jag har ganska svårt för när folk använder det som ursäkt för att vara otrevliga), han säger många snälla saker i sina utspel, men saker som man inte brukar avslöja. Skrattade högt flera gånger, blev även rörd emellanåt, även om det spelades lite väl tydligt på känslosträngarna. På svenska heter den Fördelarna med en kollaps.

Four Letters Apart: Children in the Age of ADHD

Four Letters Apart: Children in the Age of ADHD är en dansk dokumentär jag såg på Göteborgs filmfestival i förra veckan. Man får följa några barn med ADHD-diagnos och arbetet i deras specialklass när de får hjälp från ett specialinstitut. Som lärare så finns det gott om elever och beteenden som man känner igen.

Omdöme: Det är en bra film, men förväntningarna (förhoppningarna?) uppfylldes bara till hälften. Att få höra hur barnen själva upplever sin vardag var mycket intressant, speciellt det ibland massiva självhatet skär i en. Däremot så fanns det inte så mycket jag kunde ta med mig tillbaka till jobbet. Man fick se bitar om hur arbetet framlöpte, men det kom aldrig någon förklaring till varför man gjorde på vissa sätt (som att snurra ett barn på en skrivbordsstol). Vi får veta att deras fysiska och psykiska förmågor testades, men aldrig i detalj. Så: en intressant film, men hade önskat att de lagt till den vetenskapliga grunden för det de gjorde, speciellt eftersom det verkade ge sådana strålande resultat.

Vansinnesläkaren: överraskande modern 135-årig bok

Bild lånad från adlibris

Vansinnesläkaren av Joaquim Maria Machado de Assis är en kort bok som skrevs 1882 som en satir om psykiatrins framväxt (och det här var innan Freud...). Det handlar om en läkare, Simão Bacamarte, som flyttar till en liten stad och gifter sig med en kvinna vars mest tilldragande egenskap är att hon är sund och har bra sömnvanor, vilket betyder att hon kan föda honom friska barn. Men barnen dröjer och Bacamarte koncentrerar istället sin energi på vetenskapen och då främst förståndets sjukdomar och möjliga tillfrisknande. Han övertalar de styrande i staden att bekosta den nyskapande idén att bygga ett dårhus, där man kan samla alla dårar på ett ställe för att studera och behandla dem. Gradvis flyttas gränserna för vilka som är sjuka nog för att tas in, till slut är de sjuka i majoritet i den lilla staden.

Omdöme: Jag gillar inte den här boken alls, har svårt för det tillkämpat "lustiga" berättandet. Personerna beskrivs utan djup och jag får inte några varma känslor för någon av dem. Raljerandet om vem som kan betraktas som sjuk respektive frisk intresserar mig inte. Men språket känns modernt och det var inte förrän jag läste efterordet som jag insåg att boken var över hundra år gammal. Man kan kanske tycka att yrken som sadelmakare och pager borde ha gett mig några ledtrådar, men...

The Age of Aluminium: en film som många borde se

The Age of Aluminium är en dokumentärfilm som visar hur aluminium bereds, vad det används till och vilka effekter det har. Det är långt ifrån en feelgood-film. Vi får följa med till Norsk Hydros jättelika dagbrott i Brasilien, där regnskog skövlas för att få tag i den åtråvärda bauxiten. Än värre blir det när man ska skilja ut aluminiumet från resten av malmen - restprodukten är en röd giftig lera med höga halter kaustiksoda. Illa nog när allting fungerar som det ska, när dammen brister och den röda leran svämmar in över städer i närheten dör folk. I filmen får man möta en f.d. tv-fotograf som bodde i en av städerna. När flodvågen kom rusade han ut med sin videokamera och filmade i det meterhöga lervattnet och när han sedan kom tillbaka till verandan och tog av sig stövlarna var strumporna redan bortfrätta. Huden följde efter. Sedan huden som bildades efter det...

Aluminiumet används sedan till förpackningsmaterial och i byggnadsverk, men även i hudvårdsprodukter som deodoranter, tandkräm och solskyddsmedel. Forskare som intervjuas tycker sig se samband mellan aluminium och cancer, alzheimers och allergier medan den fryntlige branschföreträdaren sitter och småskrockar på sitt kontor och säger att det inte finns några entydiga resultat. Han skrattar också gott åt människorna vars dricksvatten förorenades med aluminium och som sedan klagade över kognitiva problem, hur skulle de annars tjäna några pengar på olyckan? Änkemannen vars frus hjärnvävnad innehöll rekordhöga 23 mikrogram aluminium/gram när hon dog (mot normala 1-2 mikrogram) skrattade inte. Att aluminium är ett vanligt sätt att rena dricksvatten känns inte så bra längre. Inte heller att bröstcancerknölar oftare sitter i området kring armhålorna (just där man kletar in sig med deo innehållande aluminium) än vad de statistiskt sett borde göra. En möjlig teori till de ökande talen av allergiska barn presenteras också.

Omdöme: Det är en mycket tänkvärd dokumentär, lite långsam, men en film som jag skulle önska att många fick se. Vissa bilder gör fruktansvärt ont i en, som när en brasiliansk fiskare kommenterar hur lite fisk det har blivit i floden runt fabriken. Han står och ler så trevligt när han pratar med filmaren, som man gör när man försöker hålla skenet uppe, men när han slutar tala ser han oändligt ledsen ut. Samma sak med den tyske tandläkaren med alzheimers (han har jobbat med aluminium i större delen av sitt liv) som när han äntligen hittat korven i affären har glömt bort var han ställde vagnen. Han frågar leende om någon vet var den är, sådär som man gör när man inser att det är lite fånigt att tappa bort en kundvagn, men ser samtidigt väldigt rädd ut.

Tatuh, Döden: Var det detta jag födde dig till?

Bild lånad från adlibris

Så har jag läst den avslutande delen i Jonas Gardells viktiga trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, Döden. Med tanke på titeln och hur mycket jag tyckte om personerna redan i förra boken så var jag redo att gråta mig torr, men det tar lång tid innan den här delen griper tag i mig på samma sätt som del 2, Sjukdomen. Det var lite för mycket historia, och också ett par historier som jag inte smälter för, som Lars-Åkes insikt om han är bög och Bengts begravning.

Men så kommer bitarna som jag måste kapitulera för: Hur de som älskade mest inte får vara med på begravningen för familjen och hur familjer avsexualiserar de homosexuella efter döden. Hur läkare felbehandlar sjuka bögar med avsikt och hur sjukvården organiserades för aidssmittade - totala isolering, rädsla och misstänksamhet. Gängets sista jul tillsammans. Hur man är så rädd att smittas att man serverar middagen man bjudit till på papptallrikar, samtidigt som man skäms och försöker låtsas att anledningen är en helt annan. En ensam Benjamin som blir kvar. Hur stackars Holger levde ensam i hela sitt liv. Lars-Åkes sista fest... De ögonblicken gör ont.

Rasmus föräldrar, Sara och Harald, har jag ofta tyckt om och tyckt synd om i de två tidigare böckerna. De har gjort så gott de kunnat med en son de inte förstått sig på, men här blev jag besviken på dem. Hur de kastade bort stackars Benjamin utan ett ögonblicks eftertanke och sakerna de kläckte ur sig både när sjukdomsbeskedet kom och vid dödsögonblicket. Det var rått.

En fruktansvärd trilogi, men något som alla borde läsa. En bit nutidshistoria som åtminstone jag visste väldigt lite om. Dessutom är den full av människor som man kommer att tycka om, som Benjamin och Paul, olika men lika älskvärda.

En bättre text om boken finns i Gp.

Tatuh, Sjukdomen: Så lätt att gå förlorad

Bild lånad från adlibris

Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen av Jonas Gardell, lyckas med det som den första delen inte riktigt mäktar med, den knäcker mig och jag är helt plötsligt tacksam för att den tredje delen inte ligger i bokhyllan ännu, behöver några dagar för att hämta mig. Kapitulerar för personerna jag lärde känna i första delen och lider när jag läser om hur sjukdomen sprider sig. Man får läsa om  Reines uppväxt och sedan dör han helt ensam och isolerad, utan vänner och familj. Bengts lysande framtidsutsikter går i stöpet. Älskade Rasmus och telefonsamtalet till hans stackars föräldrar. Men den person som jag tycker allra mest om är Benjamin. En så god människa. Visst kan jag förstå att Rasmus vill ha mer erkännande, men jag undrar om Rasmus fullt ut förstår vad den kommer att kosta? Och Benjamins föräldrars avsked och fall. Det är en grym församling de har valt.

Förutom berättelserna om individerna så handlar boken om hur homosexuella betraktades under 80-talet. Hur många tyckte att aids var rätt åt dem eller t.o.m. var bra, hur man seriöst diskuterade att märka dem så att inga "oskyldiga" kunde smittas. För ja, det var en skillnad på att vara oskyldig och att vara bög, bögar var inte oskyldiga.

Tack och lov har det hänt mycket de senaste 30 åren. När jag klev av bussen med boken i hand funderade jag på hur man kommer titta tillbaka på idag om 30 år, och vad man kommer skämmas över i efterhand. Sedan gick jag förbi en romsk tiggare...

Tell the Wolves I'm Home: You weren't there. You don't know.

Bild lånad från adlibris

Tycker så otroligt mycket om Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt. En bok om June, en ensam och udda 14-årig, som förlorar den person som står henne närmast när hennes aids-sjuke morbror dör. Hennes föräldrar arbetar periodvis så mycket att June och storasystern Greta kallar sig själva för föräldralösa och Greta är ett av de elakaste syskon jag läst om på länge (hon har andra sidor också, men de visas inte ofta).

Efter begravningen får hon ett paket från morbrorns pojkvän, en person om vars existens hon inte vetat om, och i paketet finns med en lapp där det står att han önskar träffa henne. Eftersom han inte är önskvärd av resten av familjen (det är ju han som har mördat den älskade morbrorn) börjar Toby (pojkvännen) och hon börjar träffas i smyg.

Jag grät ofta under läsningen, jag kände med både June och Toby. Deras uppdrag att ta hand om varandra går lite fumligt, men är oftast välment. Vilket gör besvikelsen desto större när (spoiler! markera texten om du vill läsa) June får sjuke, skröplige Toby att leta efter storasystern i skogen under en stormig natt och sedan inte hjälper honom att förklara sig för polisen som arresterat honom när han kom bärande på Greta. Visst är hon ung, men vid vissa tillfällen måste man växa upp lite. Händelsen visar väl i och för sig att systerrelationen inte är helt hopplös, det är där som den största lojaliteten ligger. Besviken blir man också på Junes mamma som behandlat Toby så illa under åren och använt töserna som utpressningsmedel. Slutligen blir jag också besviken på Toby, offerlammet. Förstår inte varför han skulle ta på sig skulden för sjukdomen när det faktiskt bara är en sådan där sak som inträffade.

Bild lånad från adlibris

Det finns många olika typer av svartsjuka och syskonrelationer i boken, den är mycket lätt att känna igen sig i. Tankarna i slutet av boken om att leva med en massiv skuld hängande över sig resten av livet biter sig fast! Så stark bok, läs den!

Ett litet smakprov från början av boken finns här.
På svenska heter den Låt vargarna komma.

Smakebit på søndag - Tell the Wolves I'm Home

Bild lånad från bokus

Dags för veckans smakprov. Fler finns att utforska på bloggen Flykten fra virkeligheten.

Jag läser Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt och boken startar med att huvudpersonen June, hennes storasyster Greta och deras mamma är på väg till morbror Finn som är döende i aids. Morbror Finn är den person som 14-åriga, ganska ensamma, June står närmast och är den som hon kan berätta allt för. Smakprovet kommer från s. 5.

In the van, Greta waved the mistletoe around in the air, brushing it right up into my face.
     "You wait June," she said. "I'll hold this over you and Uncle Finn and then what'll you do?" She smiled at me, waiting.
     I knew what she was thinking. I'd have to be unkind to Finn or risk catching AIDS, and she wanted to watch me decide. Greta knew the kind of friend Finn was to me. She knew that he took me to art galleries, that he taught me how to soften my drawings of faces just by rubbing a finger along the pencil lines. She knew that she wasn't part of any of that.
     I shrugged. "He'll only kiss my cheek."
     But even as I said it, I thought of how Finn's lips were always chapped to shreds now. How sometimes there would be little cracks where they'd started to bleed.
     Greta leaned in, resting her arms on the back of her seat.
     "Yeah, but how do you know that the germs from a kiss can't seep in through the skin of your cheek? How can you be sure they can't somehow swim into your blood right through your open pors?"
     I didn't know. And I didn't want to die. I didn't want to turn grey.
     I shrugged again. Greta turned around in her seat, but even from behind I could tell she was smiling.

Här finns tankarna efter att ha läst hela boken.

Tatuh, Kärleken: Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig

Bild lånad från adlibris

Ett stycke nutidshistoria och en gripande berättelse om en liten killes utsatta uppväxt, det är Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken. Det finns två huvudpersoner, Rasmus och Benjamin, som skildras med Gardells hjärtskärande berättande. Rasmus, mobbad och utstött i sin hembygd, med två älskande men, naturligtvis, väldigt oroliga föräldrar, flyttar så småningom till Stockholm där han börjar utforska de homosexuella kretsarna. Och det skär, om och om igen. Hur egenvärdet är så lågt att han går med på vad som helst, med vem som helst, för att kanske kunna bli älskad. Har svårt att se lockelsen i de glädjelösa, ytterst tillfälliga kontakter som verkar varit så normalt, jag kan förstå varför en ensam och kärlekssökande tonåring gör det, men det verkar ha varit så vanligt? Och sedan Benjamin, med en lycklig Jehovas vittne-uppväxt där han passar som hand i handske. Förutom då att han dras till män...

Till berättelsen om Rasmus och Benjamin så läggs kommentarer om hur homosexualitet diskuterades i samhället och i läromedel, hur gayklubbar grälade om att ha täckta fönster eller inte, hur hiv- och aids rapporterades i media (bög-pesten), hur sjukdomen spreds, och hur resultatet blev - stackars förtvinade, isolerade, döende människor. Och hur tidningar kunde vägra att publicera en dödsannons där det framgick att den avlidne var bög (för det var ovärdigt!). Det är en skrämmande människosyn som visas upp och det är svårt att tänka sig att det bara är 20-40 år sedan och jag blir arg när jag läser.

Hade förväntat mig att bli helt knäckt under läsningen, men det blev jag inte. Djupt påverkad, men inte knäckt. Jag tror det beror på att trots att jag vet att slutet kommer innebära lidande och död så lämnar vi Rasmus och Benjamin med en gryende förälskelse efter år av utsatthet och det känns som att de äntligen kommer få en stunds lycka, äntligen något positivt trots allt. Får se hur jag känner mig efter del 2.

Smakebit - Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Kärleken

Smakebit på søndag - Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken

Bild lånad från bokus

Söndag och dags för en ny smakbit efter Maris recept (presentera din bok på valfritt sätt, men utan spoilers). Nu läser jag Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 av Jonas Gardell. Utdraget kommer från början av boken där man bland annat får glimtar från barndomen.

Plötsligt är det som om älgen lagt märke till dem, den lyfter på huvudet och ser åt deras håll, sedan rör den sig in i skogen på andra sidan fältet.
   "Ja, nu försvinner den i alla fall!" konstaterar mamman. Hon rufsar Rasmus i håret. 
   "Det var ju roligt att se ändå! Visst var det roligt att se, Ramus Russinbulle, en vit älg!"
   Men Rasmus vill inte bli glad mer. 
   Han hörde allt som pappan sa. Att den här älgen, som de sett, inte borde få finnas, att den borde skjutas för att den är fel.
   För att den inte passar in.

Här finns inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.