House Rules: Jodi Picoult

Bild lånad från adlibris

House Rules av Jodi Picoult är en historia om en liten familj i Usa, bestående av mamma och tonårssönerna Jacob och Theo. Jacob, 18, har en ganska grav variant av aspberger och hans mamma gör allt hon kan komma på för att hans liv ska fungera så komplikationsfritt som möjligt, och lillebror Theo, 15, blir därmed ganska förbisedd. Livet går sin mindre gilla gång med extremt fasta rutiner, ner till vilken färg på mat som serveras vilka dagar och utbrott när rutiner rubbas, och Theo söker sig hemifrån så mycket som möjligt och besöker andras hem när de inte är hemma för att föreställa sig hur livet hade varit i en vanlig familj. Så blir Jacobs "sociala interaktions-lärare" mördad och Jacob seglar upp som huvudmisstänkt och allt ställs på ända.

Omdöme: Jag lyssnade på den här som ljudbok och i början var jag helt frälst för de gjorde det så bra: olika kapitel berättas ur fem olika personers synvinklar (familjen plus polisen och försvarsadvokaten) och i ljudboken så är det mycket riktigt fem olika personer som läser, och de gör det bra, i ett bra tempo så det blir aldrig segt att lyssna på.

Dessvärre så blir historien efter ett tag lite tradig. Den stackars Jacob har vad som känns precis alla speciella drag man kan ha som aspberger och de förklaras ganska ofta. Mamman berättar, Jacob berättar och Theo berättar. I rättegången så förklaras det så många gånger - av psykologer, mamman och skolpersonal, för polisen, försvararen, domaren och sist för juryn och jag känner mig efter tag ganska idiotförklarad. Utbrotten som Jacob får när rutiner bryts eller sinnesintrycken överladdas känns heller inte konsekventa. Det blir total härdsmälta när varuprovsdamen inte är på plats när de veckohandlar eller när ett papper knycklas ihop, men att tvingas strippa när han arresteras och sedan får ta på sig fånguniform går förvånansvärt bra? Orsakerna till aspberger förklaras också och Picoult nöjer sig inte med en förklaring, hon har två: vaccinering och genetiskt, är inte säker på att någon av dem egentligen är vedertagen.

Skrev tidigare att Theo var förbisedd, när mamman berättar om familjen och deras liv så nämns Theo nästan uteslutande som jämförelse till Jacob. Det känns inte helt trovärdigt att mamman inte någon gång ordnar lite tid, eller eftertanke, bara till lillebrorsan. Något annat som känns lite suspekt är att de två utomstående män man får lära känna båda faller för mammans otroliga ögon. Att överhuvudtaget försöka väva in en kärlekshistoria i boken är totalt onödigt, det var inte direkt något jag saknade innan den kom med i bilden. Alla böcker behöver inte ha romans i sig, hallå eller? Det sista problemet är att upplösningen är så väldigt förutsägbar, man vet hur den ska sluta åtminstone 350 sidor innan förklaringen kommer. Det är appropå det en lång bok, den hade utan större problem kunnat kortas med åtminstone ett par hundra sidor.