Smakebit: De förlorade

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sommaren är på upphällning och smakebiten är tillbaka, en liten tröst i alla fall. Jag har hunnit arbeta två dagar på mitt nya jobb och just nu är det mycket att ta in och att organisera och läsningen får ta den tid som blir över var tanken. Men så började jag läsa Henrik Fexeus De förlorade och har haft svårt att slita mig :) Smakebiten kommer från prologen:

Han kisade runt i det svagt upplysta rummet. Någon hade varit här före honom. På golvet stod ett antal bygglampor, släckta. De var vända mot väggarna som var täckta med svart färg i oregelbundna mönster. Mitt på golvet hade någon ritat en cirkel. Inuti cirkeln låg en anteckningsbok.
     Han kissade i ett hörn och började sedan bläddra i boken. Den var obegriplig. Men trots att han inte förstod tyckte han inte om det han läste. Ett molande obehag fyllde honom. Till slut behövde han tända bygglamporna för att motverka rädslan. Ljuset avslöjade väggarna. Det var färg på dem, även i taket och på golvet. Men mönstret var inte slumpmässigt. Det var bokstäver. 
     Han tittade i anteckningsboken som han höll i sina händer. Han läste på väggarna. Och så i boken igen.
     Väggarna.
     Boken.
     Och sedan tyckte han synd, mer än han någonsin gjort tidigare. Men inte om sig själv.
     Han tyckte synd om världen.

Boken skulle jag klassificera som en slags sci-fi, och är en spännande berättelse där världen inte alls är det den ser ut att vara. Fler smakbitar hittar du hos Mari.