Den nya människan: Jag kunde ha avvärjt hela massakern

Bild lånad från bokus

Njöt av att läsa Den nya människan av Boel Bermann! En tankeväckande svensk dystopi (även om den startar bara ett år framåt i tiden) som handlar om när barnafödandet över hela världen upphör. Inklippta notiser och artiklar rapporterar om problemet. Ett par år senare blir folk plötsligt gravida igen, alla är glada, det finns hopp för mänskligheten, men långsamt inser man att de nya barnen inte är som de gamla. De är mer som små robotar än barn. De leker inte, de gnäller inte och de älskar inte - de förstår inte ens känslor.

I boken får vi följa Rakel som redan från start tycker att den nya avarten är obehaglig. Och långsamt börjar resten av samhället komma till samma slutsats. De nya barnen tas från sina föräldrar och interneras för att om möjligt fostras till empatiska medborgare och återigen börjar födelsetalen sjunka. Vem vill ge liv åt något sådant? Och vem vill få sitt barn fråntaget? Rätten till kvinnans egen kropp förminskas, blir man gravid har man en viss skyldighet att föda barnet eftersom arbetskraft fortfarande behövs, så preventivmedel och abortkostnader får tas från egen ficka. Samtidigt höjs barnbidraget.

Det här är en riktigt bra bok. Och ruggig. Tittade mig över axeln ett par gånger när jag läste första halvan och tände lampan i rummet bredvid... Tycker det var intressant att se hur rätten till fri abort tas bort, hur man trots allt man vet om den nya rasen fortsätter att värdesätta produktionskraften högre. Att de nya barnen växer fortare tog ett tag att vänja mig vid - i början bläddrade jag fram och tillbaka mellan kapitlena (väldigt korta sådana) för att får ordning på åren, hur gamla var barnen nu? Var det rimligt att de redan var en sådan viktig del av arbetskraften?

Gillade att läsa om hur världen förändrades när alla räknade med att vara bland de sista människorna på jorden. Hur krig, våld och skilsmässor nästan försvann, för hur viktigt var det egentligen att bråka om resurser när alla ändå snart skulle vara borta. Hur "glada" nyheter tar över det mesta av rapporteringen när man helst vill stoppa huvudet i sanden. Och hur husdjur på riktigt tar barnens plats. Det kändes trovärdigt.

Tyckte också det var intressant att följa Rakel, hur hennes samvetskval äter henne och hennes utveckling från misstänksam, till skräckslagen (av förklarliga skäl...), till mamma. Där kommer den enda invändningen jag har mot texten: När man tänker på hur mycket hon gick igenom för en möjlighet att få se sitt barn igen, så känns den tidiga interneringen av de först födda alldeles för lätt. När demonstrationerna i Stockholm beskrivs så anmärker hon på att det är så få som är där, som reagerar, som protesterar. Kan tycka att det borde varit större motsättningar redan från start och att det borde varit fler (åtminstone fler föräldrar) som motsatt sig den inhumana behandlingen av barnen jorden runt.