Tatuh, Döden: Var det detta jag födde dig till?

Bild lånad från adlibris

Så har jag läst den avslutande delen i Jonas Gardells viktiga trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, Döden. Med tanke på titeln och hur mycket jag tyckte om personerna redan i förra boken så var jag redo att gråta mig torr, men det tar lång tid innan den här delen griper tag i mig på samma sätt som del 2, Sjukdomen. Det var lite för mycket historia, och också ett par historier som jag inte smälter för, som Lars-Åkes insikt om han är bög och Bengts begravning.

Men så kommer bitarna som jag måste kapitulera för: Hur de som älskade mest inte får vara med på begravningen för familjen och hur familjer avsexualiserar de homosexuella efter döden. Hur läkare felbehandlar sjuka bögar med avsikt och hur sjukvården organiserades för aidssmittade - totala isolering, rädsla och misstänksamhet. Gängets sista jul tillsammans. Hur man är så rädd att smittas att man serverar middagen man bjudit till på papptallrikar, samtidigt som man skäms och försöker låtsas att anledningen är en helt annan. En ensam Benjamin som blir kvar. Hur stackars Holger levde ensam i hela sitt liv. Lars-Åkes sista fest... De ögonblicken gör ont.

Rasmus föräldrar, Sara och Harald, har jag ofta tyckt om och tyckt synd om i de två tidigare böckerna. De har gjort så gott de kunnat med en son de inte förstått sig på, men här blev jag besviken på dem. Hur de kastade bort stackars Benjamin utan ett ögonblicks eftertanke och sakerna de kläckte ur sig både när sjukdomsbeskedet kom och vid dödsögonblicket. Det var rått.

En fruktansvärd trilogi, men något som alla borde läsa. En bit nutidshistoria som åtminstone jag visste väldigt lite om. Dessutom är den full av människor som man kommer att tycka om, som Benjamin och Paul, olika men lika älskvärda.

En bättre text om boken finns i Gp.