Bokbloggsjerka: Seriers beständighet

Bild lånad från adlibris,
serien finns även på svenska

I veckans jerka vill Annika att vi tänker på den längsta serien vi läst och funderar på om den förändrar sig under seriens gång. Den längsta som jag läst (förutom fem-, Kitty- och Lotta-böcker som liten) är nog The Sookie Stackhouse Novels, TSSN, av Charlaine Harris som är tretton böcker lång plus spridda noveller.

Det var Twilight som på allvar fick upp mina ögon för vampyrböckernas charm och när jag sedan började läsa TSSN så kändes Twilight väldigt blek i jämförelse. Det här var riktiga vampyrer som ofta var grymma, som såg sig själva som mänsklighetens övermän, men ändå var sårbara för saker som silver och solljus. Dessutom var hjältinnan mycket mer företagsam.

Tycker serien börjar riktigt bra i Dead Until Dark och sedan blir allt bättre fram till femte boken, Dead as a Doornail. Så kommer någon mellanbok, bland dem From Dead to Worse, i min "recension" om den så kallade jag den för städning - en massa trådar klarades upp, och sedan fortsatte serien lika bra. Men sedan börjar den upprepa sig, saker börjar gå i långbänk och jag satt och tänkte att Harris har gått med på ett för långt kontrakt, att det hade varit läge att avsluta den åtminstone runt den tionde boken Dead in the Family. De sista två böckerna lider bägge av ett slags "så levde de lyckliga"-epilog, förutom att istället för en kort epilog (som kan vara irriterande nog) så drar alla karaktärers lyckliga framtid ut över böckerna med lyckliga förhållanden, graviditeter och småbarn für alle.

I den allra sista boken, Dead Ever After, så går Harris bitvis ifrån sitt första-persons perspektiv och vi får se saker som planeras av andra personer, vilket efter så många böcker kändes både jätteovant, men ganska välkommet eftersom det drev upp spänningen lite. Så sammanfattningsvis: en serie att älska, men lite för lång.