Reaper Man: Terry Pratchett

Bild från adlibris

Reaper Man är den elfte i Terry Pratchetts skivvärldsserie. Den har två huvudpersoner, dels Döden som avskedas efter att ha blivit för mycket av ett subjekt, vilket visar sig i att han ibland tänker jag och funderar över sitt jobb, och dels trollkarlen Windle Poon som vi första gången får träffa på hans dödsfest (alla trollkarlar vet när de ska dö och firas då av ordentligt i ungefär samma stil som en pensionärsavtackning).

Döden får en liten tid prova på att leva ett vanligt liv och får arbete som dräng på en gård där hans vana att använda en lie kommer väl till pass. Windle dör mycket riktigt när han ska bara för att vakna lite senare när han ligger lik. Han är inte längre vare sig riktigt död eller riktigt levande. Hans före detta kollegor blir inte glada att se honom igen utan gör sitt bästa för att ta livet av honom igen, men med Döden frånvarande lyckas de inte. Windle är inte ensam om att inte dö ordentligt och livskraften i omgivningarna byggs upp till oanade höjder och staden börjar översvämmas av mystiska snöglober och självkörande kundvagnar, ibland ganska aggressiva sådana.

Omdöme: Det finns mycket som är underhållande i boken, de absurda företeelserna står på kö, och många avsnitt får mig att le stort, men jag tycker ändå inte riktigt om den. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket om vad som händer vare sig Döden, Windle eller de andra karaktärerna. Det blir lite för mycket av smart humor utan hjärta för mig, ungefär samma känsla som jag fick av Liftarens guide till galaxen.

Av Terry Pratchetts masiva skivvärldsserie har jag bara läst På lerfötter innan och jag kommer ihåg den som bra, men samtidigt tog det mig ganska många år innan jag läste en till, och då bara för att jag behövde en bok om en "reaper" till läsutmaningen...