The Girls: Emma Cline

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

The Girls är en bok där en medelålders Evie berättar om sommaren när hon var fjorton år, sommaren då hon började umgås med sekten som senare blev ökänd för groteska mord på kändisar (jepp, det hela är baserat på Manson-kulten, även om Clines beslut att döpa om allt och alla gör att hon har full frihet med detaljerna).

Det finns många funderingar på flickors roll och deras ständiga önskan att behaga pojkar och det, tillsammans med i allt väsentligt frånvarande föräldrar och en ensamhet när bästa kompisen överger kan vara en möjlig förklaring till att Evie drogs in i gruppen. Eller var det kanske mest hennes girl crush på den spännande, kattliknande, lite äldre tjejen Suzanne? Och hur långt hade Evie själv kunnat gå om omständigheterna varit annorlunda, hade hon varit en av dem som utfört morden då? Svaret är inte självklart, under sommaren har Evie redan gjort många saker hon nog aldrig kunnat föreställa sig innan.

Tankar: Så lovande bok på pappret, men så fruktansvärt tråkig att läsa. Det finns intressanta reflektioner gömda bland sidorna, men det är så enerverande ordrikt, detaljerat och pratigt däremellan. Ytterligare ett problem jag har med det vidlyftiga språket är att det inte känns som att man läser en fjortonårings berättelse. Nu är det ju en äldre kvinna som berättar om när hon var fjorton, men jag får ändå inte ihop iakttagelserna och språket med vad som enligt berättelsen ska vara en väldigt oerfaren och medelmåttigt begåvad ung tjej:
     The man held up his hands and boomed out a greeting; the group surged and twitched like a Greek chorus. At moments like that, I could believe Russel was already famous. He seemed to swim through a denser atmosphere than the rest of us. He walked among the group, giving benedictions: a hand on a shoulder, a word whispered in an ear. The party was still going, but everyone was now aimed at him, their faces turned expectantly, as if following the arc of the sun. When Russell reached Suzanne and me, he stopped and looked in my eyes.
     "You're here," he said. Like he'd been waiting for me. Like I was late.
Det är åtminstone väldigt långt ifrån hur jag var som fjortis.

Det är också en oroväckande händelsefattig historia. Det är sida efter sida där inget egentligen händer och på de ställen där det äntligen inträffar något är det så många ord att det mest döljer skeendet. Jag förstår inte heller varför det är den medelålders Evie som berättar, glimtarna från hennes nuvarande liv är om möjligt ännu mer stillastående. Det enda ögonblicket "från nutid" som jag tycker tillför boken något är när man får se parallellen mellan Evie då och tjejen som hamnar i huset där hon tillbringar några veckor som vuxen, en tjej som förtvivlat försöker hålla sin pojkvän på gott humör och där hon övertygar sig själv om att han älskar henne. En annan tid och plats och det hade kunnat vara hon som fastnat i en sekt...

Så kort och gott: inget för mig. Bara nej. Tittar man på Goodreads så verkar det vara en bok att antingen falla pladask för eller en som man lider sig igenom om man ens avslutar den, och jag tillhör definitivt den sista kategorin tyvärr.