Björnstad: Fredrik Backman

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Björnstad inleds så här:
"Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.

Det här är historierna om hur vi hamnade där."

Därefter läser jag om person efter person i den lilla orten Björnstad och jag hoppas innerligt att det inte är den personen som den lilla förglimten kommer ifrån. Jag förstår inte riktigt hur man kan skriva en bok som har så många karaktärer och ändå få läsaren (åtminstone den läsaren som är jag) att tycka om nästan varenda en, men Backman gör det.

Det är invånarna i en liten avfolkningsort vi möter och det som fortfarande ger dem lite stolthet är ishockeyklubben vars juniorer har chans att bli bäst i Sverige. Men med möjligheten kommer också förväntningar och press, inte bara på spelarna utan på alla som är inblandade. Så händer något och samhället splittras i de som vill skydda klubben till varje pris och de som istället håller på rättvisa och anständighet. Jag gråter emellanåt under läsningen, men inte när det är som allra värst utan när jag blir rörd, som när någon oväntat gör något snällt.

Tankar: Tycker om boken och människorna i den. Jag gillar hur Backman väver in allvarliga ämnen som klass, ensamhet, homosexualitet, grupptryck, våldtäkt, arbetslöshet, utanförskap, drev och alkoholism, men ändå lyckas göra boken till en trevlig bekantskap. Visst väcker den känslor, många av mindre angenäm sort, men själva läsningen och läsflytet är det inget fel på även om jag i perioder tycker att den blir väl ordrik och jag ibland stör mig på upprepningarna som kommer om och om och om igen. Ett stilistiskt grepp som kändes bättre i början av boken än i slutet...

Det här är första delen i vad som ska bli en serie och jag undrar vad nästa del kan bjuda på med tanke på att den här avslutades med att vi får se hur livet har blivit för vissa av personerna tio år från nu. Att man ger en liten framtidsglimt är sällan ett grepp jag tycker om, inte heller här, det känns lite som att Backman inte riktigt vågade ta steget att avsluta med ovisshet utan ville ge lite tröst de sista sidorna - men jag hade hellre undrat.