Persepolis börjar 1979 där den unga flickan Marjane berättar om sitt liv från revolutionen då shahen i Iran avsattes till livet femton år senare då hon både hunnit utbilda och gifta sig. Hon kommer från en frisinnad familj och växer upp till en ung kvinna som inte är rädd för att säga vad hon tycker, men där förtrycket till slut får familjen att skicka sin fjortonåring till bekanta i Österrike. Det blir ingen lycklig tillvaro för henne, hon kan inte språket och känner sig inte hemma med människorna där. Långsamt knyter hon band, men till slut återvänder hon ändå till föräldrarna i Iran bara för att upptäcka att hon känner sig lika främmande där.
Tankar: Persepolis var en ovanlig bok för mig på många sätt: det är en grafisk självbiografisk uppväxtroman som skildrar revolutionen i Iran och livet efter den, men att det är ovant gör inget för den är bra och intressant. Jag gillar hur man genom Marjane får se både livet i Iran och livet som immigrant. Jag gillar speciellt skildringarna av henne som riktigt liten, där hon lyckats få med framtidsdrömmar, missförstånd och kamratrelationer, däremot är det sällan som jag blir riktigt berörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)