Carry On: Rainbow Rowell

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Carry On är historien som Cath skrev fanfiction om i Fangirl. Den handlar om Simon Snow, en tonårig trollkarl som ses som den utvalde i kampen mot "the Humdrum". Simons magiska krafter är gigantiska, men dessvärre har han nästan ingen kontroll alls över dem. När vi träffar Simon ska han precis börja sitt sista år på trollkarlsskolan Watford och där träffar han återigen sin bästa vän Penelope och sin vackra, men distanserade flickvän Agatha och när hans illvillige rumskompis Baz inte dyker upp till terminsstarten oroar han sig för vilka lömska planer denne smider. Det här är handlingen i den första dryga tredjedelen. En del spännande händelser som hänt tidigare år nämns i förbifarten, men inget händer just i nutid. Tror man. För rätt som det är så diskuteras en attack mot Simon som hänt under en av lektionerna för ett par veckor sen. Där är jag nära att slänga boken i väggen - så långt och ganska trist och när det väl händer något så berättar man det inte?

När Baz väl dyker upp får historien lite fart. Inte för att det händer så mycket mer till en början, men jag får äntligen en känslomässig koppling till karaktärerna när jag ser dem genom varandras ögon. Dessutom är jag svag för sarkastiska repliker och Baz är väldigt bra på dem. Simon, Baz och Penelope får ett gemensamt projekt och känslorna börjar svalla.

Tankar: En svår bok att bedöma för mig. Det finns saker som jag tycker är väldigt bra - som en intensiv och desperat kärlekshistoria, besvärjelser som är allt från Shakespeare-citat till reklamslogans och att det i vängruppen finns dem som inte är modiga och självuppoffrande utan som tycker att det får vara nog med att följa Simon överallt och riskera livet, det finns annat man vill göra. Det finns också en del bifigurer, som Ebb och de flesta föräldrarna, som är riktigt bra. Jag gillar också hur Rowell använder paranteser: "our house is full of of banned books and dark objects. Even some of our cookbooks are banned. (Though it's been centuries, at least, since the Pitches ate fairies.) (You can't even find fairies anymore.) (And it isn't because we ate them all.) Det är också fullt av brittiska ord och uttryck, många fler än vad som är vanligt när britterna skriver själva.

Problemen är dessvärre lika många. Att den första tredjedelen av boken är nästan totalt händelselös är det största av dem, men jag har också svårt att få en känsla för Humdrummysteriet. Man säger att det är farligt och fruktansvärt och kan bli slutet... men det känns inte. Inte heller den interna trollkarlsmaktkampen mellan the Mage och de etablerade släkterna är något jag bryr mig om. Att det är en förutsägbar historia gör inte saken bättre. Lite ömsom vin, ömsom vatten över boken och jag pendlar mellan en trea och fyra i betyg. Gillade sista halvan, men det var nära att jag lade ner boken innan jag kom dit...