Smakbit: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

En jämngrå dag i Göteborg, men humöret är på topp :) Idag kommer en smakbit från Harry Potter and the Order of the Phoenix som jag lyssnar på som ljudbok igen med den fantastiska Stephen Fry som inläsare. Gjorde det senast förra sommaren, men det är ju så bra! När man behöver en ljudbok och det är Harry Potter-serien som finns hemma så blir man inte ledsen. Inte räcker det heller med att bara lyssna på den första, det är klart att man lyssnar vidare även om man hunnit skaffa en ny ljudbok under tiden. Eller? Det är i alla fall självklart för mig.

Fenixorden är femte delen och en som jag inte tyckte var så bra när den kom ut, men nu är det en favorit - så mycket bra beskrivna känslor! Får mig till och med att överväga om jag inte ska ge Rowlings Galbraith-serie en chans till (läste och tråkades av The Cuckoos Calling), den kanske bara var ett olycksfall i arbetet?

Utdraget kommer från när de är på sjukhuset för att hälsa på Rons pappa och råkar stöta ihop med Neville som tillsammans med sin farmor besöker sina föräldrar som är där permanent:

“My son and his wife,” she said, turning haughtily to Harry, Ron, Hermione, and Ginny, “were tortured into insanity by You-Know-Who’s followers.”
     Hermione and Ginny both clapped their hands over their mouths. Ron stopped craning his neck to catch a glimpse of Neville’s parents and looked mortified.
     “They were Aurors, you know, and very well respected within the Wizarding community,” Mrs. Longbottom went on. “Highly gifted, the pair of them. I — yes, Alice dear, what is it?”
     Neville’s mother had come edging down the ward in her nightdress. She no longer had the plump, happy-looking face Harry had seen in Moody’s old photograph of the original Order of the Phoenix. Her face was thin and worn now, her eyes seemed overlarge, and her hair, which had turned white, was wispy and dead-looking. She did not seem to want to speak, or perhaps she was not able to, but she made timid motions toward Neville, holding something in her outstretched hand.
     “Again?” said Mrs. Longbottom, sounding slightly weary. “Very well, Alice dear, very well — Neville, take it, whatever it is . . .”
     But Neville had already stretched out his hand, into which his mother dropped an empty Drooble’s Blowing Gum wrapper.
     “Very nice, dear,” said Neville’s grandmother in a falsely cheery voice, patting his mother on the shoulder. But Neville said quietly, “Thanks Mum.”
     His mother tottered away, back up the ward, humming to herself. Neville looked around at the others, his expression defiant, as though daring them to laugh, but Harry did not think he’d ever found anything less funny in his life.

Fler smakbitar finns på Maris blogg Flukten fra virkeligheten, läs och njut!