Det som inte dödar oss: David Lagercrantz

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Det som inte dödar oss är den omskrivna fortsättningen på Milleniumböckerna. Det har gått några år sedan Luftslottet som sprängdes och tidningen Millenium har återigen ekonomiska problem och har ännu en gång fått ta in en ny delägare. Mikael Blomqvist är ganska less på både tidningen och livet i stort och inte blir det bättre av att det går ett nytt drev mot honom där han anklagas för att vara en föredetting.

Han får ett tips på en reportageidé som kan vara värd att undersöka, en professor som arbetar med avancerad datorutveckling har drabbats av spionage. Nu är det inte själva spionaget som intresserar Blomqvist, utan det faktum att en hacker som påminner om Salander (som han inte har sett på väldigt länge) verkar ha något med det att göra. Säpo informeras om att det finns en hotbild mot professorn, men skyddet är för klent och snart är han död och enda vittnet är hans autistiske son som inte pratar.

Tankar: Har svårt att bedöma den här som ett verk i sig, blir att jag hela tiden jämför den med originaltrilogin, eller kanske snarare mitt minne av densamma, var bra länge sen jag läste dem. Av någon anledning blev jag ganska kritisk och jag är inte säker på att det är helt rättvist, hade antagligen (men inte säkert...) uppfattat den annorlunda om den hade varit en egen bok med egna figurer.

Första intrycket är att språket är skvallrigare, men det kanske bara är att det är så många personer som ska ges en bakgrund? Att nya personer introduceras är väl naturligt, vi får lära känna folk på säpo, NSA och nya skurkar, men jag kan tycka att det blir lite väl mycket när även karaktärer som en taxichaufför ska ges en liten bakgrundsteckning. Inte blir det bättre av att personerna blir väldigt svartvita - väldigt goda eller inte alls. Lisbeths bakgrund får många fler detaljer, men jag blir aldrig lika fängslad av henne som jag blev av Stieg Larssons böcker. Jag saknar den kompromisslösa antisociala tjejen jag lärt känna även om det känns som att Lagercrantz försöker, men jag tycker inte att hon blir lika hård och kantig.

Nästa intryck är att mycket är så likt: de ekonomiska problemen, smutskastningen av Blomqvist, nya ägarintresset, barn som hamnar på institution med tvivelaktiga läkare och ett visst motorcykelgäng. I fallet i boken kopplas NSA in och det blir en del långa förklaringar av avlyssning och hackerteknik vilket kanske är nödvändigt. Men jag kan reta mig på att när en person svarar "ja" på frågan om den vet hur X fungerar så kommer ändå en lång utläggning om det. Varför inte bara låta personen säga att den inte är så insatt så blir förklaringen fullt naturlig? Ytterligare en lång parantes i form av hur människor som planterar ut information har en anledning för det finns med och där känns det helt plötsligt som att jag läser en handbok för journalister. Det kan finnas fog för att nämna ämnet, men det borde ha kunnat gå att få bättre in i berättelsen.

I stort tycker jag att det är en okej bok, men väl lång och pratig. Den blir aldrig så spännande som originaltrilogin, det händer visserligen saker emellanåt, men det griper inte helt tag i mig och jag oroar mig aldrig för hur det ska gå. Inte heller blir jag så upprörd och lätt förbannad på samhället som jag blev av Larssons original - jag blir helt enkelt inte alls lika engagerad av vare sig handling eller karaktärer. I slutet så ordnar väldigt många saker upp sig, till och med nya förhållanden verkar hägra för ett par av bikaraktärerna och det blir väl sött.