Beautiful Creatures: Kami Garcia och Margaret Stohl

Bild lånad från adlibris,
finns också på svenska

Beautiful Creatures börjar med att Ethan vaknar efter en dröm där han tvingats släppa taget om någon. Fönstret är öppet och sängkläderna jordiga. Under morgonen funderar han, som han ofta gör, på hur han inte passar in, hur han knappt kan vänta tills han kan gå på college någon annanstans och hur han vill ha en flickvän som han kan prata med saker om. Och första skoldagen på den nya terminen? Det har börjat en ny tjej i årskursen. Den nya tjejen, Lena, är den han släpper taget om i sina drömmar, hon är totalt olik alla andra i den lilla staden och det tar inte lång tid innan hon medger för Ethan att hon är "caster" (bokens namn på häxa) och att hennes sextonde födelsedag kommer att avgöra hennes framtid. Tror du kan räkna ut hur det kommer att sluta...

Omdöme: Föll inte alls för den här. Förutsägbart är väl en sak, men när det görs så långdraget och ospännande och med så lite personkemi som här så tar det emot att läsa. Enligt reklamtexten så är det här en "kärlekshistoria som börjar innan första ögonkastet", men jag hade svårt att dras med, de träffas liksom bara och är menade att vara tillsammans (mot alla odds, såklart) och det blir aldrig något som växer fram eller ens något smått pirrigt, det bara är.

Det hela utspelar sig i Gatlin som är en liten håla i amerikanska södern där hela befolkningen är schabloner som spelar upp slag från "the War of the Northern Aggression", går på skolbaler i borta med vinden-liknande klänningar och alla med inflytande är med i DAR och väldigt konservativa och intoleranta. Ethan benämner sin mamma och hennes kompis, båda inflyttade, som två av de totalt fyra intelligenta människor som finns i staden (hans pappa och Lenas förmyndare är de övriga - vad är oddsen för det?).

Det som jag faktiskt gillar med boken är miljöbeskrivningarna som lyckas sätta en stämning i scenerna, men det förstördes ibland av att samma plats sedan illustrerades med en bild som inte alls lyckades förmedla samma sak. Till exempel den här beskrivningen:
Ravenwood Manor loomed in front of me. It rose up on the hill like a dare. I’m not saying I was scared, because that’s not exactly the word for it. I was scared when the police came to the door the night my mom died. I was scared when my dad disappeared into his study and I realized he would never really come back out. I was scared when I was a kid and Amma went dark, when I figured out the little dolls she made weren’t toys.
    I wasn’t scared of Ravenwood, even if it turned out to be as creepy as it looked. The unexplained was sort of a given in the South; every town has a haunted house, and if you asked most folks, at least a third of them would swear they’d seen a ghost or two in their lifetime. Besides, I lived with Amma, whose beliefs included painting our shutters faint blue to keep the spirits out, and whose charms were made from pouches of horsehair and dirt. So I was used to unusual. But Old Man Ravenwood, that was something else.   
     I walked up to the gate and hesitantly laid my hand on the mangled iron. The gate creaked open. And then, nothing happened. No lightning, no combustion, no storms. I don’t know what I was expecting, but if I had learned anything about Lena by now, it was to expect the unexpected, and to proceed with caution.
Jag får en väldigt tydlig bild i huvudet här, jag behöver inte en rätt grovt tecknad, färgglad bild dessutom.

Ethan är en osannolik och tråkig tonårskille som tillbringar lördagarna med sina gammelfastrar och gör sysslor för dem, som beskriver kläder (och inköpsställen) som tjejerna på hans skola bär, som läser klassiker och inte är intresserad av att festa. Dessvärre är han också ganska självgod. Han är inte som de andra, han ska komma bort från staden, han pratar inte med dialekt eftersom hans föräldrar är utbildade... Jag tror det är meningen att man ska tycka synd om honom eftersom hans mamma är död och pappan stänger in sig för att skriva på sin bok, men jag blir inte berörd.

Lena lär man inte känna så vidare bra vilket är en av svagheterna med kärlekshistorien. Hon är utan kompisar och mobbas, men jag blir inte berörd av henne heller. I sista delen av boken surar hon nästan konstant. Det finns fler karaktärer, men jag lyckas inte intressera mig för en enda av dem.

När den sextonde födelsedagen då allt ska avgöras närmar sig gör Ethan och Lena sitt bästa för att ta reda på ett sätt att påverka utgången, vilket i berättelsen blir "vi läste i boken varje chans vi fick". Det blir inte så mycket mer spännande förberedelser än så. Det finns vissa aktionscener som jag ofta tycker känns påklistrade, men jag tycker aldrig att det blir spännande, tror det beror på att jag inte alls bryr mig om vad som händer med personerna. När den stora dagen äntligen är framme och folk dör så sitter jag mest och glädjer mig för att boken snart är slut. Tyvärr visar sig slutet vara lika blekt som boken i övrigt - det laddar mest för en uppföljare som ser ut att dra hela visan en gång till, men jag inte kommer att läsa den.