Nancy: Elsie Johansson

Bild lånad från adlibris

Nancy av Elsie Johansson utspelar sig under andra världskriget och handlar om Tåpelle-Nancy som växer upp i en liten bondhåla där hennes familj tillhör de som har det sämst. Hennes pappa har just dött när boken börjar och Nancy och hennes mamma sliter för att få pengarna att räcka till mat och ved i en extremt kall krigsvinter. När det inte arbetas pluggas det per brev, för Nancy har läshuvud och ska ta studenten, något som den gifta systern Betty är mycket avogt inställd till.

Omdöme: Det här är sista delen i en trilogi, men det råkade vara den första i serien som jag fick tag på, som ljudbok inläst av författaren själv. Jag undrade länge om det var en biografi, för det kändes som någon som berättade om sitt liv för mig, men det visade sig vara mer "baserat på".

Jag har blandade känslor för den här. Bland det positiva finns känslan av ett väldigt äkta dokument om hur livet var i fattig-Sverige under tidigt 40-tal och hur livet i först en liten ort och sedan en större stad kunde vara. Bland det jag fascinerades av var hur det verkade vara rätt okej att vara sambo, att man redan då skämtade om att någon var sen för att den "sovit borta" och sådana saker som att man ibland torkade sig på kläderna efter toalettbesök. Trodde väl att det skulle vara mer skambelagt med sex utanför äktenskapet. Hade gärna varit utan sexskildringen dock. Att "höja sig i iver mot den grova plommongrenen" och så vidare blir inte sexigt alls för mig, däremot köttigt och svettigt och ganska oinspirerande...

Det som jag hade svårt för var väl framför allt Nancy själv. Hon var på många sätt en ganska tvär och missundsam människa och väl barnslig för att vara i 20-årsåldern, högfärds-Nancy som hon kallade sig själv. Hennes föresats att sätta näsan i vädret om fel person tilltalade henne, avundsjukan när någon tyckte tillräckligt mycket om den döda systern för att sätta en sten på hennes grav så att Nancy inte fick ha henne för sig själv, hennes ljugande... Eftersom boken i sig känns så äkta så tyckte jag att det blev ganska obehagligt att läsa om en så "ful" människa, just för att det kändes äkta det med, och jag tror att det obehagliga låg i att komma så nära de sidorna som man helst inte vill att någon annan ska se (för visst har vi väl till viss del de sidorna allihop?).

Sedan hade jag också svårt för vad som kändes som en bristande riktning i boken. Den höll på och höll på och saker och göromål beskrevs in i minsta detalj, men det hände egentligen nästan ingenting. Det kändes inte som att historien var på väg någonstans, utan det var en skildring av några år. Nu blev det en avslutning i och med att freden kom, men det kändes ganska avslaget och lite påskyndat för att få ett slut alls. Är mycket tveksam till att plocka upp de första två delarna...