Still Life: en Louise Penny-deckare

Bild lånad från adlibris

Still Life av Louise Penny handlar om invånarna i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Livet går sin gilla gång, med middagar och planering inför en lokal konstutställning då en f.d. lärarinnan hittas död i skogen. Quebecs mordenhet under ledning av Armand Gamache kopplas in. Och ett litet citat jag inte kan låta bli, om en hunds saknad efter sin matte: "Lucy knew her God was dead. And she knew the miracle wasn't the banana, it was the hand that offered the banana." (Matten gav henne en skiva banan varje morgon och nu försöker grannarna använda det för att muntra upp hunden, men det går sådär.)

Omdöme: Att läsa Still Life är som att flyttas in i ett Midsommeravsnitt, men med högre feel good-känsla. I början av boken introduceras man för den charmiga befolkningen i Three Pines och det är en sorg när man inser att det faktiskt är Armand Gamache som är huvudperson i bokserien för att man vet att man kommer att sakna dem. (Redigering: Har läst andra delen nu och Three Pines är tillbaka, yay). Nu gillar jag i och för sig Armand Gamache som är en alldeles underbar komissarie med oändligt tålamod och stor lyssnarförmåga. Hans sätt att lösa mord är finstämdare och mer empatiskt än vad man är van vid. Gillar också hans fasta övertygelse att allt beror på något, det finns ingen slump. Befinner man sig i en situation så finns det beslut, medvetna eller inte, som leder fram dit. Så också för mördaren, den mördar av en orsak, det gäller bara att lista ut vilken.

Jag gillar den här boken, har tipsat om den i massvis med samtal, ofta när samtalet rört sig om något helt annat medan jag varit i Three Pines. Gick omkring med läsplattan i korridorerna på jobbet ifall det skulle vara tomt i fikarummet när jag kom dit och blev besviken varje gång det redan satt folk där så att jag inte kunde läsa. Boken är full av karaktärer som är lätta att tycka om och är uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. I en av kommentarerna om boken på adlibris läste jag att det var som en fem-bok för vuxna och det är inte helt fel beskrivet. Speciellt matsituationerna påminner om Blyton...