Red China Blues: Den långa marschen mot idag

Bild lånad från adlibris

Red China Blues: Den långa marschen mot idag av Jan Wong är en slags självbiografi om en del av författarens liv. Hon växte upp i Kanada och i ungdomsåren på det tidiga sjuttiotalet blev hon först feminist och sedan maoist. Hon reste till Kina, började studera språket och ägnade sig med all kraft åt att förtrycka sina borgerliga tendenser genom att bland annat arbeta hårt på åkrarna. Hennes övertygelse gjorde henne till och med till angivare. Det här var i slutet av kulturrevolutionen.

Efter sex år i Kina återvände Wong till Kanada för att så småningom bli utlandsreporter i Kina på slutet av åttio- början av nittiotalet. Hon rapporterar ingående om massakern på Himmelska Fridens Torg sedd uppifrån en hotellbalkong med pansarvagnarna körande under. Men åttiotalet bjöd på mer än Himmelska fridens torg. Som journalist gör Wong resor över landet och pratar med dissidenter, brudköpare och deras brudar, nyrika, Maos barnbarn och hon träffar bönder som lever i djup misär. Hon iakttar också förändringarna runtomkring. Hur plastikoperationer blir vanligare, hur klyftan mellan medelklass och bönder växer, hur enda-barn-politiken gör att en generation av "små kejsare" växer fram och hur Pizza Hut blir en gigantisk succé.

Omdöme: Det är en förvånansvärt rolig bok med berättelser om hur det var att leva som utlandskines (utlänning med kinesisk härkomst) i Kina, dels under kulturrevolutionen dels under Dengs kapitalistiska ekonomi men kommunistiska tyranneri. Den unga Wong är så väldigt godtrogen och omisstänksam att det ibland blir dråpligt och jag får ibland känsla av sekterism när hon beskriver sina maoistiska år. När hon får universitet att skicka alla utländska studenter till jordbruksarbetet... hade jag varit en av de andra utlandsstudenterna hade jag nog velat strypa henne. Över händelserna som var då har Wong lagt ett filter med vad hon vet nu och det gör att man får mer än den stjärnögde maoistens syn, man får också en bild av poliktisk manövrering och maktkamp mellan de styrande.

Berättelserna från åttiotalet präglas till stor del av studentupproret på Himmelska fridens torg. Wong befann sig under tiden på en hotellbalkong med utsikt över torget och kunde titta ner på människor som låg och förblödde. Det här var ju en stor händelse när jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig då hur länge det egentligen pågick, vad det berodde på eller vad utgången blev mer än att folk dog. Nu vet jag väldigt mycket mer. Här ändrar berättandet i boken karaktär och blir mer av reportage: mycket allvarligare och mindre personligt än under resten av boken. Inte så konstigt och jag känner mig väldigt hjärtlös nu, men det blir heller inte lika underhållande läsning. Intressant är det fortfarande. Efter ett tag lyfter hon återigen blicken från massakern och tilltalet blir lättsammare, om än ganska argt, när andra delar av det nya Kina beskrivs.

Är man det minsta intresserad av Kina, eller har en resa planerad dit, så är det här en bok jag kan rekommendera. Det är en intressant bit av historien och det ger en del svar på vart Kina är på väg. Blandningen av personliga anekdoter och reportage gör det hela lättläst och underhållande.