Requiem: god berättelse som slutar med frågetecken

Bild lånad från adlibris

Requiem av Lauren Oliver är den avslutande delen i hennes trilogi som startar med Delirium. Varannat kapitel skrivs ur Lenas synvinkel. Hon är nu fullvärdig medlem i motståndsrörelsen och regeringen attackerar dem nu mer brutalt än vad de gjort på flera år och skickar ut soldater utanför stängslet för att leta upp motståndsfickorna. Lenas lilla grupp försöker hålla sig i ständig rörelse, men det tär på psyket. Dessutom slits Lena mellan Julian som hon räddade i bok två och sin första kärlek som mot alla odds (om än inte så överraskande) lever.

Varannat kapitel skrivs ur hennes före detta bästa kompis Hanas synvinkel. Hana lever kvar i Portland och hon har fått sin operation så att hon aldrig mer behöver oroa sig för att älska, denna hemska sjukdom. Hennes tilltänkta partner är borgmästarsonen, en man med ambitiösa idéer. Mamman är eld och lågor eftersom det är ett steg uppåt. Själv känner Hana inte mycket alls, men hon spelar lydigt rollen som förväntas av henne. I en stor kupp som organiseras mot Portlands styre går trådarna ihop.

Omdöme: Tyckte ganska bra om den här boken, speciellt Hanas kapitel om livet som "botad" var intressanta att läsa, liksom hur tumskruvarna på den vanliga befolkningen dras åt alltmer i staden. Lena hade jag mer problem med. Dels att hon surar som en småunge när hon inte får vara med på planeringsmötet (och då är det några hundra människor från motståndsrörelsen närvarande och hon har inte ens varit med ett år...), dels kärlekstriangeln. Den här idén med den första stora kärleken som slår allt annat är lite enerverande. Såklart man kan bli otroligt förälskad, men det brukar ju inte vara en engångsföreteelse, man förändras och går vidare i de flesta fall. Samma problem har jag med mamman som blev förälskad i pappan för runt 20 år sedan: det är tillåtet att skaffa sig en ny när han inte längre finns med i bilden. Och det här är en människa som kämpar hårt eftersom hon tycker att kärlek är viktigare än allt annat...

Slutet var ganska rumphugget. Revolutionen har börjat, men det kändes alldeles för lite och lätt. Det borde inte räcka med en förstörd mur för att förändra samhället? Vad händer med bruden som gick iväg - finns det något sätt att backa behandlingen eller kommer större delen av befolkningen fortsätta vara emotionellt bedövade? Och om det finns ett sätt att backa kommer då folk att vilja det? De har blivit hjärntvättade i årtionden om kärlekens faror och de har just sett trashankar placera ut bomber och skjuta ihjäl poliser, inte direkt några vinnande argument för att vara obehandlad. Vad händer sen?

Slutligen: Allt det här händer i Usa, men det finns andra länder, t.ex. Kanada, där "sjukdomen" gracerar för fullt. Varför är det inte fler som bara drar dit och startar ett nytt liv istället för att svälta i skogarna medan de långsamt fryser ihjäl? Jag hade svårt för att lägga ner den här boken, det som jag tycker är logiska luckor har krypit fram efter läsningen, under tiden var jag nöjd med det mesta (förutom Lena, kärlekstrilogin och hennes mamma).