The Tiny Wife: Strange and bizarre consequences

Bild lånad från adlibris

The Tiny Wife av Andrew Kaufman är som en liten fantasifylld sagosamling för vuxna. De 88 sidorna är fyllda med resultatet av ett mystiskt rån där rånaren inte bara tagit de närvarande personernas mest emotionellt laddade ägodelar utan också 51% av deras själar. Han uppmanar dem att få själen att växa igen för annars kommer de att dö.

Veckorna efter rånet inträffar de mest häpnadsväckande saker i rånoffrens liv: en kvinna börjar krympa (därav titeln), en annan vaknar upp gjord av godis (hennes man råkar äta upp henne under passionens inverkan), ett tatuerat lejon kommer till liv. Min favorit är en åldrig mamma som börjar delas i mindre och mindre och fler och fler mammor.

Det är en liten söt, kort och trevlig bok, med fina illustrationer. Den går fort att läsa och jag misstänker att den glöms nästan lika fort för trots alla magiska ögonblick så blir jag bara en betraktare från sidlinjen, det finns inget som känns i hjärtat. Men kan gott tänka mig att läsa mer Kaufman.

Matched: Let me reassure you that you have nothing to worry about

Bild lånad från adlibris

Matched av Ally Condie är den första delen av tre om Cassia. Resten av texten är ganska spoilrig, så läs vidare på egen risk :)

Boken utspelar sig ett okänt antal år i framtiden efter den globala uppvärmningen. I det återuppståndna samhället har kommittéer valt ut vad som ska sparas från den tidigare världsordningen, så nu finns det 100 sånger, 100 konstverk, 100 dikter, 100 historielektioner o.s.v. Allt för att medborgarna inte ska behöva få för många intryck. Man behöver heller inte lära sig så mycket om saker som man inte har anledning att kunna något om, det kan t.o.m. vara farligt. Invånarna övervakas konstant: de får strikta scheman att följa, mat med rätt antal kalorier från centralköket (och det är förbjudet att äta från någon annans tallrik), drömmar skannas regelbundet och till och med döden är schemalagd till ens åttionde födelsedag. Samhället styrs nästan helt utan våld, subtila hot räcker långt.

Cassia fyller sjutton år och det är dags för hennes "matchningscermoni". Det är där de som vill bilda familj paras ihop med den bästa tänkbara kandidaten, uträknat med hjälp av datorer och sorterare, för att bilda ett så harmoniskt och genetiskt starkt par som möjligt. Reaktionerna när de får veta sina tilltänkta påminner lite om idolkulturen, hur man ger personen alla möjliga attribut och förhoppningsvis växer kärleken fram tills det är dags för giftermål fyra år senare. När Cassia efter cermonin ska läsa på om sin tilltänkte händer något på mikrokortet. Det första fotot och namnet försvinner och ersätts med en annan kille, en som hon känner. De styrande tar kontakt med henne och säger att det har blivit ett misstag, att det är den första personen som är hennes matchning, men "skadan" är redan gjord. Efter att ha blivit uppmärksammad på den andre killen börjar han flytta in i hennes dagdrömmar och snart spirar förälskelsen. Inte något som är tillåtet. Speciellt inte som killen redan står på listan över personer man behöver hålla ögonen på.

Matched är en lättläst bok. Den får mig inte riktigt att känna helhjärtat med karaktärerna, de upplever starka känslor som jag inte riktigt lyckas dela, men det är ett intressant framtidsscenario som målas upp. Svårt att tro att så många skulle gå med på att bli så kontrollerade, men samtidigt är det så oerhört mycket som döljs för invånarna så de vet egentligen inte så mycket om vad de inte vet. Exempelvis skrattar man åt filmsnuttar från kriget eftersom man tycker att "skådespelarna" spelar över, krig går ju inte till så...

Tre på tre 2013

Tre på tre är en utmaning som finns hos pocketlover. Man bestämmer sig för tre böcker som har något gemensamt (författare, land, serie, begynnelsebokstav...) och har sedan tre månader, september till november, på sig att läsa dem. Det är första gången jag är med och jag har bestämt mig för att läsa del 2 av tre olika dystopitrilogier, alla i kategorin young adult. Står i bibliotekskö på dem så jag håller tummarna för att tidsschemat går att hålla :)

Mina val:

• Crossed av Ally Condie
• Fractured av Teri Terry
• Fuse av Julianna Baggott

Tematrio: Tjockisar

Veckans tematrio från Lyran handlar om bra tegelstenar man har läst. Snällt nog lämnade hon definitionen av vad som gör en tegelsten till oss, så här kommer tre bra böcker som håller på ett tag. Blir ju inte sämre av att alla tre är serier med flera läsvärda delar :)

1. Vilken som helst av George R R Martins A Song of Ice and Fire-serie: A Game of Thrones, A Clash of Kings,  A Storm of Swords, A Feast for Crows, och A Dance with Dragons. Bara att välja :)
2. Fortsätter med fantasy, inte riktigt i samma klass som punkten över, men bra ändå: J R R Tolkiens trilogi om One ring to rule them all, one ring to find them, one ring to bring them all, and in the darkness bind them. Bara att välja sin tegelsten av: The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King
3. Sist, men inte minst, så väljer jag Harry Potter and the Order of the Phoenix av J K Rowling (vad är det egentligen med alla dessa initialer för fantasyförfattare?). Den tjockaste i en väldigt bra serie!

Smakebit på søndag - Death Comes to Pemberley

Bild lånad från bokus

Dags för en ny söndag och en ny smakbit. Den här veckan kommer den från Death Comes to Pemberley av P.D. James. Handlingen utspelar sig på Pemberley sex år efter att Mr Darcy och Miss Elizabeth Bennet (från Jane Austens Stolthet och fördom) har gift sig. Det är kvällen före en stor bal och det kommer bud om ett nattligt försvinnande på de Pemberleyska ägorna.

But now she could hear the shouts of the coachman and see him struggling with the reins. The horses were pulled to a halt and stood there, restless and neighing. Immediately, and before he could dismount, the coach door was opened and in the shaft of light from Pemberley they saw a woman almost falling out and shrieking into the wind. With her hat hanging by its ribbons round her neck and her loose hair blowing about her face, she seemed like some wild creature of the night, or a mad woman escaped from captivity. For a moment Elizabeth stood rooted, incapable of action or thought. And then she recognised that this wild shrieking apparition was Lydia and ran forward to help.

Här finns tankarna efter att läst hela boken.

Fler smakbitar kan hittas på bloggen Flykten fra virkeligheten.

Tatuh, Sjukdomen: Så lätt att gå förlorad

Bild lånad från adlibris

Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen av Jonas Gardell, lyckas med det som den första delen inte riktigt mäktar med, den knäcker mig och jag är helt plötsligt tacksam för att den tredje delen inte ligger i bokhyllan ännu, behöver några dagar för att hämta mig. Kapitulerar för personerna jag lärde känna i första delen och lider när jag läser om hur sjukdomen sprider sig. Man får läsa om  Reines uppväxt och sedan dör han helt ensam och isolerad, utan vänner och familj. Bengts lysande framtidsutsikter går i stöpet. Älskade Rasmus och telefonsamtalet till hans stackars föräldrar. Men den person som jag tycker allra mest om är Benjamin. En så god människa. Visst kan jag förstå att Rasmus vill ha mer erkännande, men jag undrar om Rasmus fullt ut förstår vad den kommer att kosta? Och Benjamins föräldrars avsked och fall. Det är en grym församling de har valt.

Förutom berättelserna om individerna så handlar boken om hur homosexuella betraktades under 80-talet. Hur många tyckte att aids var rätt åt dem eller t.o.m. var bra, hur man seriöst diskuterade att märka dem så att inga "oskyldiga" kunde smittas. För ja, det var en skillnad på att vara oskyldig och att vara bög, bögar var inte oskyldiga.

Tack och lov har det hänt mycket de senaste 30 åren. När jag klev av bussen med boken i hand funderade jag på hur man kommer titta tillbaka på idag om 30 år, och vad man kommer skämmas över i efterhand. Sedan gick jag förbi en romsk tiggare...

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Bild lånad från adlibris

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson valde jag mest på grund av titeln. Underbar! Tyvärr var inte själva texten lika bra. Boken handlar om Olivia som blir lämnad av John. Hon deppar, gör upp planer för att få tillbaka honom och minns händelser från deras tid tillsammans.

Som läsare ryser jag lite över det som skildras, i hur John har fått henne till sin idé av perfekt flickvän (inte för full, inte för utmanande klädd, inte för ivrig sexuellt) och hur hon har införlivat sig själv i den idén så starkt att hon mår dåligt när hon bryter mot den. Vilket hon gör, rejält, när hon deppar. Men självanklagelserna om slampighet känns lite föråldrade.

Förutom det kraschade förhållandet oroar hon sig över sina föräldrar. Pappan lider av vad som verkar vara bipolär sjukdom och mamman vet inte om hon står ut längre. Och för att ytterligare förvärra det hela så är Olivia osäker. Vågar inte alltid säga vad hon tycker för att inte verka konstig. Även bland kompisar. Stackarn.

Trots alla problem är jag märkligt oberörd genom boken. Olivias känslor tränger aldrig ut ur sidorna och den största känslan jag får är otålighet. Inte av texten, det är en kort, lättläst bok, men av en kortsynt, osäker och otroligt självupptagen tonåring som mest gör mig irriterad. Får mig att inse hur skönt det är att ha vuxit upp :)

Tell the Wolves I'm Home: You weren't there. You don't know.

Bild lånad från adlibris

Tycker så otroligt mycket om Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt. En bok om June, en ensam och udda 14-årig, som förlorar den person som står henne närmast när hennes aids-sjuke morbror dör. Hennes föräldrar arbetar periodvis så mycket att June och storasystern Greta kallar sig själva för föräldralösa och Greta är ett av de elakaste syskon jag läst om på länge (hon har andra sidor också, men de visas inte ofta).

Efter begravningen får hon ett paket från morbrorns pojkvän, en person om vars existens hon inte vetat om, och i paketet finns med en lapp där det står att han önskar träffa henne. Eftersom han inte är önskvärd av resten av familjen (det är ju han som har mördat den älskade morbrorn) börjar Toby (pojkvännen) och hon börjar träffas i smyg.

Jag grät ofta under läsningen, jag kände med både June och Toby. Deras uppdrag att ta hand om varandra går lite fumligt, men är oftast välment. Vilket gör besvikelsen desto större när (spoiler! markera texten om du vill läsa) June får sjuke, skröplige Toby att leta efter storasystern i skogen under en stormig natt och sedan inte hjälper honom att förklara sig för polisen som arresterat honom när han kom bärande på Greta. Visst är hon ung, men vid vissa tillfällen måste man växa upp lite. Händelsen visar väl i och för sig att systerrelationen inte är helt hopplös, det är där som den största lojaliteten ligger. Besviken blir man också på Junes mamma som behandlat Toby så illa under åren och använt töserna som utpressningsmedel. Slutligen blir jag också besviken på Toby, offerlammet. Förstår inte varför han skulle ta på sig skulden för sjukdomen när det faktiskt bara är en sådan där sak som inträffade.

Bild lånad från adlibris

Det finns många olika typer av svartsjuka och syskonrelationer i boken, den är mycket lätt att känna igen sig i. Tankarna i slutet av boken om att leva med en massiv skuld hängande över sig resten av livet biter sig fast! Så stark bok, läs den!

Ett litet smakprov från början av boken finns här.
På svenska heter den Låt vargarna komma.

Vilken läsplatta kan ni rekommendera?

Fyller snart år och kommer att få en läsplatta, yay! Undrar helt enkelt vilken ni kan rekommendera?


Uppdaterat: Jag fick en Sony prs-T2. Lycklig! Nu ska jag bara köpa ett fodral så att jag vågar använda den utanför lägenheten...

17 problem bara bokälskare förstår

När en bok du älskar får en nedgörande recension...

17 problem för bokälskare i gif-form! Hittade länken på bokhora, men tyckte så mycket om den att jag postar den jag med. Försökte ta ut de bästa punkterna, men de stämde ju nästan allihop så det gick bara inte :)

Klicka här: 17 problem som bara bokälskare förstår

Smakebit på søndag - Tell the Wolves I'm Home

Bild lånad från bokus

Dags för veckans smakprov. Fler finns att utforska på bloggen Flykten fra virkeligheten.

Jag läser Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt och boken startar med att huvudpersonen June, hennes storasyster Greta och deras mamma är på väg till morbror Finn som är döende i aids. Morbror Finn är den person som 14-åriga, ganska ensamma, June står närmast och är den som hon kan berätta allt för. Smakprovet kommer från s. 5.

In the van, Greta waved the mistletoe around in the air, brushing it right up into my face.
     "You wait June," she said. "I'll hold this over you and Uncle Finn and then what'll you do?" She smiled at me, waiting.
     I knew what she was thinking. I'd have to be unkind to Finn or risk catching AIDS, and she wanted to watch me decide. Greta knew the kind of friend Finn was to me. She knew that he took me to art galleries, that he taught me how to soften my drawings of faces just by rubbing a finger along the pencil lines. She knew that she wasn't part of any of that.
     I shrugged. "He'll only kiss my cheek."
     But even as I said it, I thought of how Finn's lips were always chapped to shreds now. How sometimes there would be little cracks where they'd started to bleed.
     Greta leaned in, resting her arms on the back of her seat.
     "Yeah, but how do you know that the germs from a kiss can't seep in through the skin of your cheek? How can you be sure they can't somehow swim into your blood right through your open pors?"
     I didn't know. And I didn't want to die. I didn't want to turn grey.
     I shrugged again. Greta turned around in her seat, but even from behind I could tell she was smiling.

Här finns tankarna efter att ha läst hela boken.

Ten little Indian boys went out to dine

Bild lånad från adlibris

And Then There Were None, också publicerad som Ten Little Indians eller på svenska Och så var det bara en eller Tio små negerpojkar, av Agatha Christie var en trevlig bekantskap, men inte helt klockren. I boken anländer tio utvalda personer till ett flott hus på en liten ö och de dör, mördas, en efter en. Ön söks igenom, ingen annan hittas så uppenbarligen måste mördaren vara en av dem?

Det här är urtypen för en pusseldeckare. Man får ledtrådar och stickspår som leder tankarna åt fel håll, men jag saknar lite mer fokus på de olika personerna. Det tog ganska lång tid innan jag kunde särskilja dem åt och jag hade också velat sett mer av deras tankar. Att jag inte får någon klar bild av dem gör också att jag är ganska oberörd när de dör, eller lever i skräck för att vara nästa offer. Sedan saknade jag också mer att ta på, mer som jag i efterhand hade kunnat tycka - "Aha, såklart, det passar ju." Jag hade de flesta som kandidat åtminstone en gång, men utan egentliga skäl. När upplösningen kom så fick jag ju en redogörelse, men gåtan känns ganska olösbar om man inte har svaret. Gillar pusselgåtor bättre om jag har en chans.

Annat var bra. Det var bra språk, jag gillade barnkammarrimmet (Ten Little Indians) som jag hela tiden återkom till för att få ledtrådar inför nästa död och jag gillar hur det inte frossas i våld och blod och sadism. Rangordningen om det värsta brottet har jag tänkt en del på. Jag är inte säker på att jag håller med... men så lägger jag också in vad jag tycker om personerna när jag funderar. Jag är inte så opartisk :)

Bokbloggsjerka: Du är vad du heter?

Veckans jerka hos Annika ställer frågan om man vet någon karaktär som passar extra bra i sitt namn? Jag läste ju ut The Farseertrilogin för några veckor sedan och där hade karaktärerna (åtminstone de adliga och ibland även andra) namn som skulle visa deras karaktär (eller de personlighetsdrag som den som gav dem namnet önskade att de hade). När jag läste de första delarna på engelska så gick fenomenet an, medan det i de svenska översättningar kändes väldigt konstigt med prins Kunglig (han som försöker stjäla kronan med alla medel), prins Ärlig och kammarjungfrun Spetsan. 

Någon som gjort nästan samma sak är J K Rowling, med bland annat Pomona Sprout (lärare i örter), Peeves (retsam och irriterande poltergeist) och Gyllenroy Lockman (narcissist av rang). Skillanden är att det funkar i Harry Potter, det blir inte så övertydligt att jag hakar upp mig på det, utan är mer som en skämtsam blinkning.

Ett namn och en karaktär som passar utan att jag kan förklara varför tycker jag är Ove. Känns klockrent.

Tatuh, Kärleken: Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig

Bild lånad från adlibris

Ett stycke nutidshistoria och en gripande berättelse om en liten killes utsatta uppväxt, det är Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken. Det finns två huvudpersoner, Rasmus och Benjamin, som skildras med Gardells hjärtskärande berättande. Rasmus, mobbad och utstött i sin hembygd, med två älskande men, naturligtvis, väldigt oroliga föräldrar, flyttar så småningom till Stockholm där han börjar utforska de homosexuella kretsarna. Och det skär, om och om igen. Hur egenvärdet är så lågt att han går med på vad som helst, med vem som helst, för att kanske kunna bli älskad. Har svårt att se lockelsen i de glädjelösa, ytterst tillfälliga kontakter som verkar varit så normalt, jag kan förstå varför en ensam och kärlekssökande tonåring gör det, men det verkar ha varit så vanligt? Och sedan Benjamin, med en lycklig Jehovas vittne-uppväxt där han passar som hand i handske. Förutom då att han dras till män...

Till berättelsen om Rasmus och Benjamin så läggs kommentarer om hur homosexualitet diskuterades i samhället och i läromedel, hur gayklubbar grälade om att ha täckta fönster eller inte, hur hiv- och aids rapporterades i media (bög-pesten), hur sjukdomen spreds, och hur resultatet blev - stackars förtvinade, isolerade, döende människor. Och hur tidningar kunde vägra att publicera en dödsannons där det framgick att den avlidne var bög (för det var ovärdigt!). Det är en skrämmande människosyn som visas upp och det är svårt att tänka sig att det bara är 20-40 år sedan och jag blir arg när jag läser.

Hade förväntat mig att bli helt knäckt under läsningen, men det blev jag inte. Djupt påverkad, men inte knäckt. Jag tror det beror på att trots att jag vet att slutet kommer innebära lidande och död så lämnar vi Rasmus och Benjamin med en gryende förälskelse efter år av utsatthet och det känns som att de äntligen kommer få en stunds lycka, äntligen något positivt trots allt. Får se hur jag känner mig efter del 2.

Smakebit - Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Kärleken

5:2-dieten: Hormesis = det som inte dödar härdar

Bild lånad från adlibris

Nu har jag läst 5:2-dieten av Michael Mosley och Mimi Spencer och jag håller tummarna för att det fungerar lika bra som det beskrivs. Tanken är att man två dagar i veckan håller nere kalorierna (500 för kvinnor, 600 för män) och att man de andra dagarna får äta vad man vill med gott samvete. Fördelarna jämfört med en "vanlig diet" är många, inte bara viktminskning utan även minskad risk för diabetes, hjärt-kärljukdomar, alzheimers och cancer. Så precis som undertiteln säger: friskare, smalare och längre.

Jag tror på forskningen som visar bra resultat på sjukdomar, det är svårare att tro att det verkligen kan fungera för viktminskning. Kan två dagars neddragning verkligen ge resultat? Enligt boken så kan man fortsätta att vräka i sig, men man kommer inte att göra det. Metoden ska leda till att man av sig självt reglerar aptiten och leda till en naturlig livsstilsförändring, en där man inte konstant behöver stoppa saker i munnen och där man lär sig känna igen kroppens hungersignaler så man inte äter av t.ex. rastlöshet.

Om man har sett tv-programmet så vet man det mesta som står i den här boken, som samtalen med forskarna och tittandet på försöksmöss. Det som tillkommit är främst utförligare texter om hur man kan lägga upp sin 5:2-diet, receptförslag och inspirerande välgångshistorier. Inspirerad blev jag så dags för mig att försöka, håll tummarna!

P.s. Titeln på inlägget kommer från boken: mycket svält leder i värsta fall till döden, lite svält leder till en friskare kropp.

Tematrio: Sommarnöjen

Äntligen en lätt tematrio från Lyran tänkte jag när jag såg ämnet: tre bra böcker från sommarläsningen. Har ju skrivit ner vad jag läst, så bara att välja... Inte så himla lätt när allt kommer till kritan! Har läst så många bra böcker, vilket inte brukar vara ett problem, men en topp 3? Ska jag välja en Sookie Stackhouse (omläst för ungefär fjärde gången) eller ska jag välja en bok som griper tag? En välskriven rörande fantasy, eller en skrämmande dystopi? Eller kanske en deckare som pusslas samman? Svårt! En lista kommer nedan, men den är inte direkt huggen i sten.

1. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa - får komma med för att den inte bara griper tag utan dessutom fick mig att se Palestina/Israel-konflikten med helt nya, och lite klokare, ögon.
2. Jellicoe Road av Melina Marchetta - tyckte om de taggiga personerna och hur historien pusslades samman från fragment.
3. Wool av Hugh Howey - den bästa av de dystopier (min nya favoritgenre) som jag har läst i sommar. Vuxen, välskriven och med en otäckt beräknande hjärna bakom det nya samhället.

Undrar om det betyder något att alla är lästa i augusti? Blir jag kanske mer kritisk med tiden, eller suddar längre tid ut vissa av de detaljer och stämningar jag älskat? Eller är det helt enkelt så att augusti var en väldigt bra läsmånad?

Wool: Make us keep our thoughts to ourselves

Bild lånad från adlibris

Wool av Hugh Howey är en riktigt bra dystopi, den skrevs som en samling noveller, men de knyts ihop så bra att jag aldrig reagerade på det. Det har gått åtminstone några hundra år från nu och vad som finns kvar av mänskligheten lever i en gigantisk silo under jord. Ordet silo förvirrade mig i början, tänkte på dem man kan se utanför bondgårdar, men i boken så är det i en helt annan skala, närmare 150 våningar med tusentals människor och våningsplan avsatta för växthus, djuravel, bostäder och så vidare.

För att silon ska fungera så finns det ett strikt regelverk, från att inte ha inofficiella förhållanden till det allra värsta: att fundera på vad som finns på utsidan. Det sistnämnda brottet leder till att man får ta reda på det själv: man skickas utomhus med uppgift att putsa rutorna, något som i den ödelagda miljön med dess giftiga luft ofelbart leder till döden. Samtidigt har man en jättelik skärm i kafeterian på översta våningsplanet där en bild av utsidan ständigt visas. Lite motsägelsefullt.

Huvudpersonen Jules, en mekaniker, blir utnämnd till sheriff och börjar fundera lite för mycket. Inte så mycket om vad som finns på utsidan som på vad som finns inuti silon och vad vissa av reglerna egentligen har för funktion. Allting är inte vad det ser ut att vara, är reglerna verkligen till för att skydda eller har de någon annan funktion, någon mer uttänkt? Och ligger det något bakom de dödsfall som börjar drabba människor hon känner?

Det är en väldigt välskriven bok, genomtänkt och spännande och svår att lägga ifrån sig. Jules är en huvudperson som ifrågasätter och gör saker, utan att någonsin ge upp, det är lite MacGyver över henne. Och för ovanlighetens skull är det en dystopi utan en 16-åring som huvudperson, vilket bäddar för lite mer livserfarenhet.

Det fanns två saker som jag irriterade mig på, men de spoilrar så markera texten och läs på egen risk: När Jules hittar silo 17 så har den varit övergiven i över 30 år, hur kan då soppan i serveringen vara flytande? Borde inte den ha avdunstat under årens lopp? Och med tanke på bergvärme så borde det väl inte vara så kallt i de nedersta våningsplanen?

Smakebit - Wool

Smakebit på søndag - Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken

Bild lånad från bokus

Söndag och dags för en ny smakbit efter Maris recept (presentera din bok på valfritt sätt, men utan spoilers). Nu läser jag Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 av Jonas Gardell. Utdraget kommer från början av boken där man bland annat får glimtar från barndomen.

Plötsligt är det som om älgen lagt märke till dem, den lyfter på huvudet och ser åt deras håll, sedan rör den sig in i skogen på andra sidan fältet.
   "Ja, nu försvinner den i alla fall!" konstaterar mamman. Hon rufsar Rasmus i håret. 
   "Det var ju roligt att se ändå! Visst var det roligt att se, Ramus Russinbulle, en vit älg!"
   Men Rasmus vill inte bli glad mer. 
   Han hörde allt som pappan sa. Att den här älgen, som de sett, inte borde få finnas, att den borde skjutas för att den är fel.
   För att den inte passar in.

Här finns inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

Mats kamp: Jag må vara omtöcknad av sömnbrist och klasshat, men jag tror inte att jag är helt orättvis

Bild lånad från adlibris

Så då har jag äntligen läst en serieroman som inte också existerar som vanlig roman. Mats kamp är en skildring av författaren Mats Jonsson liv, från uteliv till föräldraskap. I början tyckte jag den var sååå tråkig. Mats och andra övervintrade indiesar som tyckte det var viktigt att vara på rätt krog och lyssna på rätt musik. Reaktioner på att första boken kommit ut och resulterande själv-googling. Inget jag vare sig känner igen mig i eller är intresserad av. Sedan blir hans fru gravid och Mats blir pappa-in-spe. Inte heller det här är något som jag kan känna igen mig i eller är vidare intresserad av. Hade jag trott. För jag blir intresserad. Berättelsen tar fart och blir mer känslosam och jag slutar att irritera mig på de ganska fula teckningarna.

Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa är roligt och ibland rörande att läsa om. Smygtitten från pappaforumet på familjeliv.se fick mig att skratta högt, alla klichéer ifyllda. Inblicken i föräldrakooperativet tok-klok fick mig mest att rysa. Och att bli arg. Dessa föräldrar som alltid håller sina egna ungar bakom ryggen och dessa rika människor som tar för sig så utan att ägna andra en tanke.

Första orden i förra stycket "Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa" är också ganska symptomatiskt för vad som blir viktigt för Mats. Till den gräns när familjen nästan bryts sönder. Det var nu inte bara bortkopplandet från sig själva som par som gjorde det, utan även fruns övermäktiga jobb. Lärare. Sidan där Mats slaktar jobbförhållandena på en normal skola borde skickas till varenda inflyteserik människa i det här landet. Liksom hans förslag på lösning! Gillar Mats som debattör, han har bra åsikter och de framförs både argt och roligt.

Så: en ganska bra bok. Ibland bryts berättelsen av annat som en sida debattinlägg, barn-anekdoter, sjukdomar, recensioner och betraktelser av människor runtomkring. Ibland är de väldigt bra och man önskar att de hade fått fortsätta någon sida till, ibland så stör de bara utan att tillföra något. Det är heller inte bara vackra eller samhällskritiska bilder han lägger ut. Det är också små svarta, självutlämnande ögonblick, de som man skäms för. Modigt.

Devil's Peak: Tre personer och ett välgjort pussel

Bild lånad från adlibris

Devil's Peak av Deon Meyer är en ovanlig deckare. Den har tre vitt skilda huvudpersoner: en pappa slagen av sorg och uppfylld av hämndbegär, en alkoholiserad polis utkastad från sitt hem, och en sexarbetare som berättar sitt livs historia för en präst. Deras historier länkas samman undan för undan när vuxna som våldtagit eller misshandlat barn mördas och mediadrevet går. Men även om historien är riktigt bra, det är ett pussel som läggs bit för bit, så är det berättelserna om hur de tre huvudpersonerna blev som de blev som fastnar mest. Vad som rör sig i huvudet på en alkoholist, hur man reagerar på sorg och varför man väljer att sälja sex. Alltihop mycket trovärdigt.

Det var Freja som tipsade mig om Meyer inför en kommande Sydafrikaresa. Devil's Peak kan inte riktigt ersätta en reseguide, den är snarare avskräckande, jag hoppas att jag inte kommer alltför nära de korrupta poliserna, våldet eller drogerna. Boken innehåller lite siffror på hur många och hur väldigt unga barn som drabbas våld och det är skrämmande! Skildringarna från landsbygden ser jag fram emot att få se på riktigt dock. Och att kanske få köpa en assegai, ett spjut, som souvenir :)

Fick reda på något om mitt bloggnamn också, MsHisingen, där ser man, man lär sig något nytt varje dag :)