Xenocide: Orson Scott Card

Bild lånad från adlibris

Xenocide är den tredje boken i serien om Ender. Förra boken slutade med att de styrande över de hundra världarna skickat en flotta mot planeten för att förgöra det virus som finns där (om det sprider sig kan det nämligen förgöra mänskligheten) och med det också förstöra planeten och alla som finns där. Flottan har ännu inte kommit fram och man försöker komma på planer som på något sätt kan förhindra det oundvikliga.

Problemen förvärras av att viruset muterar allt snabbare och de bekämpningssätt man har blir allt verkningslösare. En av idéerna är att utrota viruset (om man bara kommer på hur), men det skulle innebära att planetens urinvånare, piggisarna, skulle dö och då har Ender ett nytt folkmord på sina händer. Piggisarna tycker ju naturligtvis inte att det här låter som en strålande lösning och gör sina egna förberedelser i form av rymdskepp för att kunna sticka innan flottan kommer fram, och en religiös väckelserörelse som anser att det vore rätt att sprida viruset till människorna sprider sig bland dem.

I händelsernas mitt finns en åldrad Ender som febrilt försöker ta in alla variabler och hitta en lösning. Till hjälp, och ibland till motståndare, har han sin familj med sina sex styvbarn och spänningarna mellan dem håller på att slita sönder familjen. Hans syster och hennes familj har också anslutit sig till livet i den lilla kolonin.

På en annan planet långt, långt därifrån får vi träffa på en kinesisk befolkning som håller sig till en gammal religion. De i befolkningen som kan prata med gudarna vördas högt och har allt materiellt man kan önska sig, men de betalar med att behöva utföra religiösa ritualer som tar över deras liv. De två planeternas öden flätas så småningom samman.

Omdöme: Jag är så besviken på den här boken. De har så många problem att lösa, de flesta av dem gäller liv och död för hela raser, och ändå så är boken så fruktansvärt trist. Det är sida upp och sida ner med påhittad fysik för hur deras värld fungerar, det är långa filosofiska resonemang om skillnaden mellan främmande varelser respektive ramen och hur de bör bemötas, en gång kommer det fem sidor med funderingar om gudsbegreppet... Så mycket segt svammel. Hade man skurit bort åtminstone en 200 sidor av de långa, långa monologliknande styckena så tror jag boken hade varit bättre.

Inte blir det bättre av att jag nu har slutat bry mig om personerna. Jag älskade Ender och hans syster Valentine i den första boken, men att läsa om en deprimerad Ender och hans trasiga schablonkarikatyrer till familj är inget upplyftande alls. Valentine gillar jag fortfarande, hon är härligt frispråkig, men hon är dessvärre inte med så mycket.

Förutom Valentine tyckte jag om att läsa om den kinesiska planeten och det grymma experimentet där. Men jag kan störa mig på att det i en sci-fi-roman som utspelar sig 3000 år från nu, med alla möjliga nya uppfinningar, finns en befolkning som lever så som man gjorde i Kina för 100 år sedan, med bärstolar och allt. Och så verkar de hundra världarna fungera. På Valentines "nordiska" planet så lever hårdhudade fiskare vana vid kroppsarbete, och på Enders är de brasilianskt katolska odlare som styrs av en biskop. Väldigt ensidiga och förfärande gammeldags planeter med andra ord.

Efter att ha läst nästan 600 sidor om den hotade planeten så tar boken äntligen slut. Dessvärre på nästan samma ställe som den började med en flotta som kommer allt närmare. Vissa saker har lösts under tiden, men det övergripande hotet finns fortfarande kvar. Det finns en fortsättning som jag inte tror att jag kommer att läsa, men har man läst Speaker for the Dead och vill läsa om hur det fortsätter så kan man antagligen hoppa över den här och gå direkt till bok nummer fyra utan att man behöver känna att man missat så mycket.