The Aftermath: Rhidian Brook

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Aftermath utspelar sig i ett sönderbombat Hamburg strax efter andra världskrigets slut och vi får följa en engelsk officersfamilj, en tysk arkitektfamilj som bor i huset som tilldelats officersfamiljen och ett gatubarn som tigger och stjäl för att överleva dag till dag. Överste Morgan arbetar nästan jämt och har stor empati med den krigsdrabbade befolkningen (så stor att han betraktas med misstänksamhet av en del av sina kollegor) och hans fru Rachael får klara sig själv i det stora huset i den nya staden. Efter att ha sett sin äldsta son dö mitt framför sina ögon i ett tyskt flyganfall avskyr hon tyskar och är inte alls bekväm med att dela huset med Herr Lubert och hans dotter (dottern är lika avogt inställd till engelsmän som Rachael är till tyskar). Och lämnad till sig själv dem mesta av tiden är den överlevande sonen Edmund.

Omdöme: En mycket intressant (och bitvis ganska brutal) skildring av livet i Hamburg där misären är stor med hemlösa, svält och människor som febrilt letar efter sina anhöriga och där totalt löjeväckande politiska beslut tas, som nedläggningen av en tvålfabrik, som bara ökar på nöden. Det finns ett stycka som beskriver hur det var under den värsta bombningen av staden när eldstormar härjade och ordet "bombenbrandschrumpfleisch" (kropp krympt av brand) gav mig fruktansvärda bilder. Miljö- och tidsskildringen är den stora behållningen av boken, handlingen är lite blek och bitvis ganska förutsägbar.

Berättarperspektivet växlar ofta, men det är aldrig svårt att hålla reda på vem som är vem. De jag gillar mest är de unga i berättelsen. Edmund, hans gatubarnsvän Ozi och den tyska tonåringen Freida som envist håller sina Hitlermädchenlärdomar vid liv. De vuxna är väl schablonartade, och alla ganska präktiga. I slutet av boken fanns en liten text som förklarade att det hela faktiskt byggdes på en släkting till Brook, en officer som delat sitt hus med den tyska familj som bodde där, det hade jag inte väntat mig, överste Morgan kändes alldeles för bra för att vara sann...