The Scorpio Races: Maggie Stiefvater

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Scorpio Races utspelar sig på Thisby, som i mitt huvud blir en väldigt enslig belägen, vindpinad irländsk ö. Capill uisce är ett vattenlevande rovdjur som i vissa avseenden påminner om hästar och de kallas ofta för vattenhästar ochThisby är ön dit de varje höst kommer och stiger upp på land. Stormar det är det livsfarligt att röra sig utomhus.

Puck Connelly bor med sina två bröder i ett försummat hus, föräldralös sedan flera år då en capaill uisce tog livet av deras föräldrar. I bokens början meddelar storebrodern att han tänker flytta till fastlandet och för att få honom att stanna åtminstone lite längre kastar Puck ur sig att hon tänker delta i The Scorpio Races, där man kapprider just de blodtörstiga bestarna.

Sean Kendricks är en av mottävlarna, han har vunnit fyra år i rad och är den man har mest respekt för när det gäller capaillfrågor. Cappaien han rider och älskar är tyvärr inte hans och hans chef har inte för avsikt att göra sig av med den, men kanske om han vinner loppet...

Omdöme: En alldeles ljuvlig bok. Det är en intressant miljö, mycket vackert språk, älskvärda karaktärer och berättelsen är en långsam stegring i intensitet fram till loppet. Jag gillar både den hopplöst envisa Puck och den avvaktande, tystlåtne Sean. Capaill uisce var ett väldigt trevligt tillskott i den mytologiska faunan, gillar starkt blandningen av magi, blodtörst och galenskap.

*Spoilervarning för resten av texten* Det är väl inte alltför oväntat att det blir en del kärlek, det känns som normen i ya, men jag gillar verkligen sättet det görs på. Det är långsamt och ömsint och osäkert trevande och det finns en scen där de rider tillsammans som är mycket mer intim och pirrig än många sexskildringar jag läst. Gillar också hur de känns som två verkliga personer istället för överjordiskt vackra.

Det finns också karaktärer som jag inte gillar. Den som frustrerade mig mest var storebrodern som uppförde sig så fruktansvärt ynkligt. Jag har all förståelse för att det är för mycket ansvar att ta hand om och försörja sina yngre syskon och att man vill ha ut mer av livet än så, men att utan förvarning bara slänga ur sig att jag sticker? Inte något samtal om hur man tänker sig att syskonen ska klara sig? Inte ens nämna skulderna som finns? Och efter det undvika dem som pesten? Jag blev så arg när jag läste vilket nog gjorde att jag accepterade Pucks illa planerade handlingsplan med lite mer jämnmod.

Jag gillar ju naturligtvis inte "skurken" i boken, mr. Malvern, men jag älskar hur han beskrivs. Hur han säger de mest ödeläggande saker samtidigt som han noga studerar sitt offer och suger i sig
reaktionen. Så obehaglig!

*Megaspoiler, markera för att läsa* Det enda jag egentligen stör mig på i boken är Doves medverkan. Det borde inte finnas en tillstymmelse till chans oavsett hur bra hö som serveras eller hur mycket de andra drar år havet. Jag undrar hur det blir med loppet nästa år nu när folk ser att det kan göras, det borde bara vara att starta med sin bästa fullblodsgalopphäst och inkassera skattkistan.