Orange is the New Black: Piper Kerman

Bild lånad från adlibris,
finns också på svenska

Orange is the New Black: My Year in a Women's Prison är Piper Kermans biografi som allra mest fokuserar på det år hon tillbringade innanför murarna. Förutom det så får vi berättelsen om hur hon bröt mot lagen och den flera år länga väntetiden på att straffet skulle börja verkställas.

Piper har ängslats länge inför fängelsetiden och kommer dit förskrämd och vågar knappt ta ögonkontakt med de andra fångarna, men de visar sig vara mycket mer omtänksamma än hon någonsin kunnat tänka sig och en vardag formas. Hon får vänner, ett arbete och, till skillnad från de flesta andra, frekventa brev och besök. Just vänskapen och att man kan förlita sig på andra människor oavsett deras bakgrund känns som den stora lärdomen Piper får med sig.

Det som verkar störa henne mest är de ofta oförståeliga reglerna och personalen som har sådan extrem makt över fångarna. Hon berättar om en medfånge som lovats kortvarig permission så att hon kan närvara vid en släktings begravning, men när familjen ska hämta upp henne och bilens nummerskylt inte stämmer med det angivna numret så nekas permissionen. Man kan en dag bli utskälld för att man besökt en annan fånges område, när det dagen innan översågs helt. Kommer en ny personal kan den helt självsvådligt bestämma sig för att strama åt tiderna man får titta på tv. Boken är full av sådana ogina exempel.

Även de större besluten verkar ofta helt åt fanders. Skolundervisningen ställs in, "föreläsningar" hålls enligt ett program, men innehållet på föreläsningarna är under all kritik (ett smakprov på det kan du läsa här). Uniform och tvättmedel får man av fängelset, medan man behöver köpa tvål och schampo själv. Vad är logiken i det undrar Piper? Och vad händer om man inte har någon på utsidan som sätter in pengar på ens konto undrar jag? Det finns mycket att fundera på under läsningen.

Ännu mer att fundera på är rimligheten i längden på straff som delas ut, vem det delas ut till (Piper vet att hon kommer lindrigt undan med sin medelklassbakgrund och sitt blonda hår) och om det verkligen är det bästa för samhället att fängsla mammor med små barn långt borta ifrån dem... Det finns lite statistik med i boken och det är intressant.

Skillnaden mot tv-serien är jättestor. Man känner igen vissa händelser, men i tv-serien är allt skruvat och utbroderat till max, med resultat att den blivit mycket mer brutal, tragisk och rolig. Personerna känns också igen, under andra namn, även om de oftast är vänligare och lugnare i bokform.

Det jag saknar i boken är hur allt blev sen. Höll hon kontakten med personerna vars nummer hon hade på sin skrynkliga lapp, eller rann det ut i sanden. Och vad gör hon med sitt liv nu?