Underground: Haruki Murakami

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Underground är en intervjubok om gasattentatet i Tokyos tunnelbana 1995. Murakami intervjuar människor som påverkats av händelsen på något sätt - många offer med mer eller mindre grava efterverkningar, några anhöriga till dem som inte längre kan meddela sig själva, läkare och vittnen. I slutet av boken finns också intervjuer med aum-medlemmar, både nuvarande och före detta.

Det är ett pussel som har lagts ner i boken, man läser om en drabbad linje i taget och får ofta se samma scen från olika personer - med de olika minnesbilder som var och en har. Som det ofta blir i intervjuer så känns det ibland som att efterkonstruktioner förändrat en del minnesbilder. Det finns flera av dem som säger att de känt en lukt, tänkt att det är något skumt eller helt enkelt "sarin" och som ändå satt kvar ett par hållplatser till. Eller som ser en helt vanlig man och tänker att det är något skumt med honom. Det är väl ett ytterst mänskligt beteende när man försöker få ihop en fullständigt otrolig händelse med sin egen självbild, men ibland suckar jag lite lätt åt dessa kloka människor.

En annan uttryckte att när han kommer upp ur tunnelbanan och ser hostande människor sitta och ligga på trottoaren så kan han ju bara inte lämna dem så han ställer sig på en gångbro och tittar på dem ända tills trängseln till slut får honom att gå till kontoret. Jag får bilden av att i hans huvud så gjorde han faktiskt något, han övergav dem inte bara, medan det i realiteten inte gjorde ett dyfts skillnad i att han stod där och tittade.

Det finns några öden som sticker ut lite extra, däribland en ung tjej som hamnade i vegetativt tillstånd efter attacken. När intervjun gjordes, något år efter attacken, är hennes minne fortfarande borta, hon är i praktiken helt blind, kan säga vokalljud, men man måste känna henne väl för att kunna förstå vad det är hon vill säga och inte ens då är det lätt och hon är nästan helt förlamad. Den som berättar om henne är brodern som troget besöker henne 3-4 gånger i veckan och kommer hem sent på kvällen när barnen sover sedan länge. Det känns.

I aum-anhängarnas intervjuer så skapas en bild av sökare som ofta känt sig udda och ensamma och som grubblat över meningen med allt. När de sedan stött på aum har de träffat likasinnade och dessutom kunnat lämna över sina beslut till någon som vetat bättre och som sagt att gör du så här så kommer du att se klarare och det har varit en lättnad. Sekten har varit väldigt totalitär och snedsteg bestraffades i vissa fall hårt. Ingen av dem tror att de själva skulle ha utfört attentatet om de blivit tillsagda, även om vissa om dem lägger till - om jag inte hade fått en bra förklaring. Jag undrar vilken förklaring som skulle kunna ha fått dem att medvetet sprida gift bland tusentals människor?

Omdöme: Intressant ämne, men inget att sträckläsa. Intervjuerna påminner ofta om varandra och det jag tycker är mest intressant är bilderna jag får av japanskt vardagsliv. Som de som åker in en så de är på plats en timme innan jobbet startar - ibland för att hinna med, ibland för att kunna ta det lugnt en stund, eller mannen som säger att han gärna går och lägger sig klockan tio på kvällen om det inte händer något särskilt, men det gör det nästan alltid - och sakerna han räknar upp är alla jobbrelaterade - övertid, affärsmiddagar eller öl med arbetskompisarna.

Murakami lägger in en del funderingar om hur det alls kunde hända och vad som får människor att gå med i en sekt, men det var inga definitiva svar. Några gånger upptäcker jag också att jag sitter och funderar på hur man hade kunnat göra attentatet "bättre", med fler offer, och sedan känner jag mig lite sjuk...