Svensk översättning i augusti |
Bild lånad från adlibris |
Omdöme: Att en trettonåring, med eller utan autism, kan skriva en bok är imponerande, däremot tycker jag inte att boken i sig är så mycket att hurra över. Svaren på de flesta frågorna är i princip två: för att då känner jag mig trygg respektive då blir jag stressad och mår dåligt, ha tålamod med mig. Bland det som stör mig är att Naoki så självklart pratar för alla autister, "vi med autism...", och det är bara när det kommer frågor om sådant som han själv inte brukar göra, "Varför äter ni alltid samma saker" han inleder med att han inte upplever det själv, men att han tror... Jag undrar mycket över om känslan av misslyckande som Naoki brottas med så ofta är något som fler med autism känner igen. Jag hoppas inte det.
Boken inleds med ett långt förord av David Mitchell, som översatt boken från japanska, där han skriver hur boken fått honom att öppna ögonen för hur hans eget barn upplever världen. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om den om jag hade haft samma erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)