In the Land of the Long White Cloud: om Nya Zeeland

Bild lånad från adlibris

In the Land of the Long White Cloud av Sarah Lark handlar om två unga kvinnor som emigrerar till Nya Zeeland för att gifta sig. Den ena, Helen, har svarat på en annons och växlat ett par brev med sin tilltänkte och på avstånd förälskat sig i sin vältalige "gentlemannaodlare". Under den långa överresan har hon ansvaret för sex föräldralösa flickor som skickas över för att starta nya liv som pigor eftersom barnhemmet tjänar på att inte ha dem kvar. Flickorna är mellan åtta och tretton år. Den andra kvinnan, Lady Gwyneira, blev bortspelad av sin far till en besökande fårbaron som tänker sig att hon är en perfekt fru till hans son. Man får följa deras resa från det gamla livet i Storbritannien, via överfarten på segelskeppet där de lär känna varandra och sedan livet i det nya landet som inte alltid blir som de har tänkt sig. Man får även lära känna Nya Zeelands historia, med kolonisatörer, fördomsfullt behandlade maorier och guldruscher.

Omdöme: Det är en trevlig bok, gillar att man får följa personerna under så många år. Länge tycker jag att den är väldigt förutsägbar, men sedan händer några saker som jag inte alls väntat mig vilket gör mig glad. Huvudpersonerna är lätta att tycka om, om än endimensionella. Den goda guvernanten med sitt stora
livsavgörande inflytande på sina elever och den bångstyriga ladyn med sin stora kärlek till djur och kamp för att få vara mer än bara en galjonsfigur på farmen. Förstår mig inte riktigt på männen som fascineras av, och vill ha, de okonventionella kvinnorna (Gwyneira och senare hennes dotter) bara för att vilja kuva dem och få dem i samma bana som alla andra när de väl gift sig. Lucas kapitel, när han försöker bevisa för sig själv och andra att han är en riktig man gillar jag också, ett avsnitt där man får se andra sätt att försörja sig än bara får.

Bland det bästa i boken är skildringen av Nya Zeelands barndom. Hur städer växer fram i det som startar som guldletarcamper, hur maorier luras på sin mark, hur långa avstånd det är mellan allting. Skildringen av maorier som naiva sanningssägare, den "gode vilden", går mig ibland på nerverna. Hade det varit karaktärsdraget för en person så visst, men för en hel folkgrupp? Är inte så säker på att jag gillar det. Var det så?