torsdag 5 juni 2014

Introvert: den tysta revolutionen

Introvert : den tysta revolutionen
Bild lånad från adlibris
Introvert: den tysta revolutionen av Linus Jonkman är ett försvarstal för oss introverta. Det påpekas upprepade gånger saker som vi är bra på, som att föreläsa, fokusera länge på en uppgift och ta komplicerade beslut. Författaren går också till storms mot fördomen om att introverta inte tycker om andra människor, menar att det gör vi, men att vi oftast vill träffa dem mindre ofta och helst i små sällskap.

Texten är väldigt mycket uppbyggd kring Jonkmans egna erfarenheter, vilka presenteras som små anekdoter som han sedan drar ganska stora generaliseringar ifrån. I den första fjärdedelen av boken är anekdoterna huvudinnehåll till den grad att det någon gång emellanåt nämns att det finns en studie om ämnet, men resulatet därifrån beskrivs kortare än den aktuella historien. Det stör mig ganska mycket. I resten av boken får undersökningar och andra människors anekdoter lite större plats och jag tycker också att texten blir lite mer allmängiltig.

Vissa saker som tas upp som problem för introverta, som resor, får mig först att tänka att okej, här faller jag utanför "introvertnormen" för resa gillar jag ju, men när han sedan listar problemen så får det mig att undra om någon verkligen tycker om att det? För till det som gjorde att det var otrevligt att resa hörde saker som säkerhetskontroller, att packa, borttappat bagage och trånga flygplatssäten. Gillar extroverta verkligen sådant? Det låter konstigt.

Omdöme: Jag känner igen mig i ganska mycket i boken, om än inte i allt. Att texten stöttar våra egenheter är väl bra, känns betryggande; även de fina, men ganska intetsägande, talen om att både intro- och extroverta behövs. Tror att jag hade gillat boken mer om jag hade varit osäker på vem jag är och vad jag tycker om, då hade jag fått bekräftelse på att jag är okej precis som jag är. Nu tycker jag dessvärre tycker jag inte att texten är vidare bra, det blir för mycket anekdoter och upprepningar för mig.

Det jag tar med mig är väl framför allt avsnittet om barn, hur olika barn vill olika saker. Förvånar mig hur även jag som räknar mig som en ganska typisk intro har gått på det här med att alla barn ska prata och ta för sig för annars är det bekymmersamt. Borde tänka lite mer på hur jag själv var som liten när jag arbetar tror jag... Gillar också resonemanget om hur olika "lycka" kan se ut för introverta jämfört med extroverta, samt nedgörandet av möteskulturen som finns (främst för att jag avskyr möten själv misstänker jag).

4 kommentarer:

  1. Gud, alla dessa möten och grupper och projekt som fullständigt tagit över (är sjuksköterska). Och hela tiden känner jag mig pressad av min chef att prata mer, komma med idéer och visa framfötterna. Alla är ju inte utåtriktade idésprutor, utan är bra på annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst känns det förj-vligt att det ofta premieras mer att prata och skriva rapporter än att göra det man faktiskt är anställd till?! I år har våra lärramöten dragits ner från 1.5 timmar till en halv (pga. massiv fortbildning) och de har samtidigt blivit mycket bättre (effektivare). Drömmen skulle vara en mötesfri arbetsplats som http://www.metro.se/metrojobb/arbetsplatsen-som-bojkottar-moten/EVHlhD!joYx4L60Cs2/ det skrivs om här :)

      Radera
  2. Jag ska nog läsa den boken. Jag uppfattas nog rätt extrovert av de flesta, men jag trivs bäst när jag är ensam, och vad jag hört om introverta så behöver de inte uppfattas som introverta. Jag är bra på det sociala spelet, men inte så intresserad av det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nog varken speciellt bra, eller himla intresserad :) Det fanns ett test längst bak i boken där man kunde se var på skalan intro-extrovert man hamnade. Jag var inte riktigt så väldigt introvert som jag trodde, men ändå långt ifrån att hamna i mitten. Det kunde kanske vara något för dig, för man består ju av många olika delar...

      Radera

Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)