Tidal: säger adjö till sirenerna

Bild lånad från adlibris

Tidal av Amanda Hocking är den tredje delen av serien som startar med Wake. Gemma har blivit förvandlad till siren och hon, hennes syster och syrrans pojkvän letar efter sätt att bryta förtrollningen, men det går inte så bra och letandet är uppgivet och går på halvfart, om ens det. De andra sirenerna har flyttat tillbaka till staden för att kunna hålla Gemma under uppsikt, men samtidigt så letar de efter någon som kan ersätta henne. När de väl funnit någon så är planen att döda Gemma för att få blodet som behövs för cermonin.

Omdöme: Kan ju inte påstå att serien blir bättre. Den är fortfarande förutsägbar och jag blir aldrig berörd, känslorna fastnar liksom inte oavsett om det är ny kärlek, resignering inför en förestående död eller en hjärnskadad mamma det handlar om. Personbeskrivningarna är väldigt endimensionella, i tredje boken så vet man definitivt vad man får, för den personliga utvecklingen är skral. Jag tycker också att Hocking slarvar bort potentialen med sirenerna, har de levt sedan "de gamla grekernas" tid så borde man kunna få veta något intressantare om deras liv och världen runt dem än att två av dem var intresserade av samma karl en gång i tiden.

En av de passagerna som jag störde mig mest på var när Gemma skulle lägga in lite tvätt i pappans sovrum. Tänk dig att du är 16 år gammal, bor i ditt barndomshem och visserligen sällan går in i dina föräldrars sovrum, men går förbi den öppna dörren lite då och då (skulle väl tro att det blir nästan dagligen...) och när du då ska lägga in tvätten så reflekterar du över att överkastet är det samma som det varit sedan du var liten och att du inte är förvånad över det. Vad f-n? Förstår inte varför det överhuvudtaget står utskrivet? Det finns en fjärde del, men jag kan inte påstå att jag är sugen och även om jag inte tycks kunna bryta mitt i böcker så har jag nog kommit till stadiet där jag inte behöver läsa klart serier som inte lever upp till förväntningarna. Ett litet steg framåt.