Bokbloggsjerka: några tankar om deckare

I veckans bokbloggsjerka ställer en upprörd Annika frågan om dels hur vi ser på deckargenren i stort och dels hur vi ser på illa korrekturlästa böcker. Frågan kom upp efter att hon läst ett blogginlägg som sågade deckare med besked.

Hur minnesvärd en deckare är beror ju helt på boken. Vissa biter sig fast, andra är ytterst lättglömliga precis som böcker i allmänhet brukar vara. Det beror ju på vilken resonans de träffar hos mig som läsare; hur mycket jag kan relatera till karaktärerna och i viss mån hur originella historierna är. Ibland när jag hittar en ny favoritförfattare och läser många i en serie under en begränsad period kan det vara svårt att hålla isär berättelserna, men det är inget som är förbehållet deckare.

Jämfört med för ett par-tre år sedan så läser jag inte mycket deckare nu för tiden. Inte för att jag tycker att genren som sådan är dålig, men den lockar inte för tillfället, även om jag hoppas att suget kommer tillbaka. Det är framför allt frossande i våld- och övergreppsskildringar som jag har tröttnat på, kändes ett tag som om man skulle vara så rå som möjligt, men det finns såklart författare som håller sig ifrån det också.

Inlägget som fick Annika att reagera klagade över hur vardagstristessen hos huvudpersonerna som löste fallet fick för stort utrymme, men det är oftast det som jag tycker är mest intressant. En Anne Holt utan Inger Johanne eller en Helen Tursten utan Irene och tvillingdöttrarna blir för mig mindre intressant. Jag vill ha mer närhet än man får av bara själva lösandet som för mig mest fungerar som en spänningshöjare, men som kanske inte alltid är det mest väsentliga. Om polisarbetet skildras korrekt eller inte spelar ingen roll för mig så länge som jag tror på det, min erfarenhet av hur ett riktigt polisarbete går till är ju ändå noll.

Slutligen korrekturs- och redigeringsläsandet: Det är klart att det är viktigt. Oavsett genre. Ju fler oavsiktliga fel man stöter på och ju klumpigare och ologiskare texten är desto mer bryts förtrollningen av berättelsen. Och bryts den för ofta så blir läsningen för mig mest ett katalogiserande av allt som hade kunnat vara bättre... Här finns förresten ett inlägg om den sämst korrigerade bok jag någonsin läst.