Mannen utan öde: osentimentalt om livet i koncentrationsläger

Min gamla bok, men andra omslag finns

Mannen utan öde av Imre Kertérsz handlar om en fjortonårig ungersk kille, Györgi, som berättar om sina upplevelser under andra världskriget. Eftersom han är jude och antisemitismen spritt sig till Ungern så handlar en hel del av dem om hans tillvaro i koncentrationsläger. Man får följa resan från när polisen plockar av honom från bussen till arbetet, vidare till ett ungerskt läger som han lämnar bland de första efter löften om ett bättre läger. Det visar sig vara Auschwitz. Lyckligtvis är han bara där tillfälligt innan han skickas vidare till ett arbetsläger i Tyskland.

Omdöme: Länge blir jag irriterad på Györgi. Han är så fruktansvärt naiv när boken börjar. Bland annat blir han fnittrig när en officer som kallar dem för judesvin för att officeren är så upprörd... Dessutom så beskriver han allt extremt detaljrikt, oavsett om det är viktigt eller inte. Utseendet på grannarna som knappt är med i boken? Check. Soldaten som står bredvid officeren och som håller en mystisk sak i handen, men som aldrig utreds vidare? Check. Utseendet på ALLA som väntar i samma rum som han? Check. När han väl kommer fram till lägret och man får följa livet där så blir det genast mycket mer intressant. Hur kroppen bryts ner, hur man köpslår om potatisskal utsmugglade från köket, hur människor ger upp och inte förmår sig att stiga upp när väckningssignalen går. Och hur medmänsklighet ändå kan hittas ibland.

Det är skönt att boken är så neutralt skriven, det är en förvånansvärt smärtfri läsning trots ämnet, det är tillräckligt hemskt utan att man behöver begravas i starka känslor dessutom. Vad som slår mig mest under läsningen är hur fångarna anstränger sig så för att vara duktiga fångar, att det blir som ett mål i sig (ända tills bristen på mat gör att fokuset inte längre kan hållas kvar). De tyska soldaterna var inte så många i varje läger, men ordningen upprätthölls ändå, mycket beroende på att man hoppades och att man hade svårt att gå ifrån sina gamla mönster av att göra sitt bästa för då ordnade sig allting till slut. Den väluttänkta urskiljningsproceduren vid Auschwitz: lite blommor, en numrerad galge och erbjudande om skjuts - allt småsaker som lullade in fångarna i trygghet, är också helt nytt för mig. Och slutligen hur fångarna börjar sympatisera med sina fångvaktare som är så vackra och hur man kanske inte kan lita på exempelvis de finska fångarna. Så konstigt den mänskliga hjärnan fungerar.

Här finns ett litet smakprov jag skrivit från boken.