Light: februaris bästa bok

Bild lånad från adlibris

Light av Michael Grant är den sjätte och sista delen i hans serie Gone som handlar om människorna i den lilla staden Perdido Beach där alla över femton år en dag plötsligt försvinner och barnen och ungdomarna som blir kvar finner sig innestängda av en kupol. I de fem tidigare böckerna har vi fått följa hur de kämpat för att överleva svält, en dödlig epidemi, muterade djur och ett mystiskt väsen, en gaiaphage, som gjort sitt bästa för att utrota dem.

I Light förändras kupolen igen, den blir helt genomskinlig och på andra sidan kan barnen se sina föräldrar (och en hel del nyfikna turister och reportrar), något som nästan leder till en ny svältkatastrof, för barn som sitter och skriver meddelande till sina föräldrar (ljud går inte igenom barriären) försöker inte få tag på mat. Gaiaphagen har äntligen lyckats skaffa sig en kropp och planerar som bäst hur den ska göra för att komma ut samt vad den ska göra på utsidan. Människorna på utsidan ser förskräckt in och är inte alls säkra på att de vill att de konstiga, förvildade barn som finns därinne (som sexåringar beväpnade till tänderna eller någon som utvecklat en mutation som gör den omänskligt snabb) ska komma ut alls, finns det kanske något sätt att behålla dem därinne?

Omdöme: En jättebra bok, utan tvekan februaris bästa, och en suverän avslutning på en bra serie. Det jag gillar med den här serien är framför allt karaktärsutvecklingen, för här förändras personerna till följd av sina upplevelser (och vilka upplevelser det är!). En del till det bättre, andra inte. *Spoilervarning på sista delen* Det som gör den här sista delen extra bra är att den inte tar slut när kupolen till sist brister, utan man får också läsa om första tiden utanför. Hur vissa åtalas för mord trots att de bara försökt försvara sig mot omöjliga odds. Hur familjer spricker för att en del barn är så förändrade när de kommer ut att hela familjedynamiken kollapsar. Hur den långvariga svälten gör en del till hamstrare, för tänk om det händer igen, och får andra att börja gråta när de ser överflödet som slängs i snabbmatsrestaurangerna. Hur människorna "på utsidan" resonerar är också träffande, hur diskussionerna för hur man ska hålla dem i schack går och hur lätt media, och därefter samhället, påverkas. Toppen!

En smakbit jag skrev där en av de mer obetänksamma ungdomarna intervjuas genom kupolväggen finns här.