From Dead to Worse: Storstädning

Bild lånad från adlibris

From Dead to Worse är en lite pladdrig mellanbok i Sookie Stackhouse-serien (del 8). Det händer en hel massa, men inte så mycket väsentligt. Det känns som att Charlaine Harris städar upp lite bland sina storylines så att hon kan koncentrera sig på nya saker framöver, och inget större fel med det. Dessutom så städar Sookie och husgästen. Massor.

Men det städas inte enbart. Som man bäddar får man ligga och Charlaine passar på att bädda ner några saker till framtida böcker. En älvanknytning, en ny vampyrhierarki och en liten släkting. Lovar gott.


Smakebit - From Dead to Worse

Smakebit på søndag - From Dead to Worse

Smakbitsdags! Mari på Flukten fra virkeligheten har kommit på den här goda idén. Dagens smakebit kommer från Charlaine Harris bok From Dead to Worse som är del 8 i serien om Sookie Stackhouse. Sookie har varit med om en hel del skrämmande upplevelser under seriens gång vilket har härdat henne (inte för att hon någonsin varit beskedlig).

I den här smakbiten är hon och vampyren Eric på väg hem efter att ha träffat hennes gammelfarfar för första gången. På motorvägen kör en bil med blåljus upp bakom dem och någon (en varulv) som låtsas vara polis går fram till förarfönstret och börjar skjuta, Eric får tag på honom och börjar tömma honom på blod:

The assassin began crying. 
"Don´t let him turn me into one of them," he appealed to me. 
"You should be so lucky" I said, not because I actually thought it was so darn great to be a vampire but because I was sure Eric had something much worse in mind.
I got out of the car because there was no point in trying to get Eric to release the Were.

En ganska kallhjärtad reaktion eller hur?

Inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

All Together Dead: Hackordning

Bild lånad från adlibris

I All Together Dead, del 7 av Charlaine Harris serie The Sookie Stackhouse Novels, så är det vampyrkongress på gång. Sookie följer med för att arbeta som telepat åt Louisianas vampyrdrottning. Sedan förra boken har orkanen Katrina hunnit drabba Louisiana och den förr så inflytelserika drottningen ses nu som fattig och maktlös. Dessutom ska hon ställas inför rätta misstänkt för att ha mördat sin make.

I ett av de tidigare inläggen var jag inne på hur vampyrer mest betraktar människor som mat, och i den här boken finns fler exempel på hur vampyrerna ser sig själva som överlägsna människor: En vampyrpojke som föraktar och inte vill träffa sina mänskliga föräldrar längre, en vampyr som känner sig förolämpad när en mänsklig kvinna inte vill ha honom och därför torterar henne utan att se något som helst fel i det (för han njuter av sex på ett sådant sätt och då är det hans rätt) och otänkbarheten att som vampyr serva människor (de kan om de måste serva andra vampyrer dock). Ett något förkortat citat från Sookie här:

I eyed people scurrying through the lobby - maids, bodyguards, valets, bellmen... Here we were, all us little human beavers, scurrying around to get things ready for the undead conventioneers. (...) I felt a little sour when I wondered why this was the order of things, when a few years ago, the vampires were the ones doing the scurrying, and that was back in a dark corner where they could hide. Maybe that had been the more natural way. (Och nej, ordet "scurrying" används inte så här flitigt i resten av boken.)

Det är inte en jämställd värld som har uppstått efter att vampyrerna kommit ur kistan. Kanske kan det förklara en del av hatet från organisationer som Fellowship of the Sun, när vita heterosexuella (män) inte längre står högst på hackordningen och de vill ha tillbaka världen som den "bör" vara. Inte för att de gillar andra minoriteter heller, men de är åtminstone lägre på stegen än de vita männen själva.

Definitely Dead: Välkommen till New Orleans nattliga värld

Bild lånad från adlibris

I del 6 av The Sookie Stackhouse Novels, Definitely Dead, åker Sookie till New Orleans för att städa ut sin dubbelt döda kusin Hadleys lägenhet. Hon får det tveksamma nöjet att introduceras för Hadleys älskarinna, vampyrdrottningen Sophie-Anne av Louisiana. Och ni får ursäkta kopplingen till tv-serien, men det är nästan omöjligt att läsa om Sophie-Anne utan att bli illamående när man inser hur Alan Ball (tv-producenten bakom True Blood) förändrat henne. I boken är hon inte en vårdslös, yatzyspelande blandning av Paris Hilton och Ke$ha utan en väldigt behärskad, intelligent och livsfarlig kvinna. En intressant person att läsa om.

Jag har i inläggen om de tidigare böckerna kommenterat om hur odrägligt överbeskyddande de manliga kärleksintressena är. Vad som kommer fram i den här boken är att Sookie är väldigt svartsjuk hon med. Kan förstå att det är jobbigt att se exet Bill hänga med en ny tjej, men att en attraktiv kille hon av eget val aldrig haft ett förhållande med ska göra henne nästan lika svartsjuk känns lite överdrivet.

Det förekommer både vampyrkrig och kidnappning i boken, men den intressantaste biten är den om hur djupt Bills svek egentligen är. Det visar sig gå djupare än otrohet och våldtäkt. Gillar oftast Harris beskrivningar av känslor och reaktioner även om Sookies reaktion när hon ser Quinns nakna kropp för första gången inte är något som skulle ha kommit in i min skalle i första taget: "Oh, boy. You look better than a Happy Meal for a three-year-old." Hmm...

Sammantaget skulle jag väl säga att det här är något av en mellanbok i serien.

Bokblogsjerka: Hur viktig är ytan?

Veckans jerka på Annikas blogg handlar om de bästa vs sämsta omslagen. Det finns ju en hel del fantastiska omslag, mina favoriter brukar vara de som är ganska stilistiska och inte för plottriga, som t.ex. Game of Thrones-serien eller Pure där bara namnet står skrivet, men där det finns små hänvisningar till texten i bokstäverna om man tittar noga.

Ett av de bästa omslagen på senare tid har för mig varit The Night Circus - omslaget är svartvitt och ser ut som en gammaldags siluettklippning, förutom en röd scarf, sidorna är svarta på kanten och det vidhängande "bokmärkessnöret" är rött. Till en bok som handlar om en cirkus där allt är antingen svart eller vitt och där de mest begeistrade följarna klär sig svartvitt, med någon röd detalj för att visa att de inte helt hör hemma där så passar det som hand i handske. De svarta sidkanterna gör också att det blir en lite randig cirkustältdukseffekt när man öppnar boken och läser.

Vad vore en jerka utan Charlaine Harris? Hennes orginalomslag är inte alls något för mig. De ser ut som de är teckande av en 12-åring, speciellt när det kommer till kroppsanatomi, och de är grällt färglagda och ofta plottriga. Och framför allt: jag tycker att de missar att fånga stämningen helt. De ser mer ut som barnböcker. Nu kommer ju serien med multipla omslag, den som jag har köpt är något bättre, men hade jag börjat skaffa dem idag hade jag satsat på de med blod på, de kanske inte helt fångar stämning och innehåll, men de är snyggt grafiska:

Annika skrev att omslaget inte var viktigt för henne när hon valde jämfört med baksidor och innehåll och det kan jag hålla med om, men jag tycker att man ibland får vissa förväntningar om boken, om vilken typ av text och stämning det handlar om, så visst är det ett plus när det stämmer.


Appropå yta så är jag inte alls nöjd med det här inlägget, gillar inte bildfunktionen i blogger, har svårt att få bilderna där jag vill ha dem.

Boktips om Sydafrika önskas!

Har bokat en nyårsresa till Sydafrika :) Är så himla glad! Är det någon som har tips på bra böcker som utspelar sig där så tar jag gärna emot dem.

Syns snart!

Dead as a Doornail: Food that walked and talked, that was us. McPeople

Bild lånad från adlibris

I Dead as a Doornail av Charlaine Harris så är det någon som skjuter skiftare. De skjuter också huvudpersonen Sookie. Dessutom blir hon attackerad av ett par vampyrer och hennes hus tänds på medan hon är inne i det. Det är mycket som händer. Hur brandens efterverkningar ser ut redogörs med otäck detaljrikedom, alla dessa smälta och förvridna föremål. Insikten om hur illa det hade kunnat gå slår inte bara Sookie utan även läsaren med full kraft.

Sookie påminner mig ibland om en marskatt. Det finns rätt många män i den här boken som får henne att bli knäsvag och vilja hoppa direkt i säng (inte för att hon gör det) och jag känner inte riktigt igen mig. Antingen så är mina hormoner mer beskedliga eller så är männen hon umgås med väldigt mycket läckrare än dem som finns i min närhet :)

Bland intressenterna finns nu vampyrerna Eric och Bill, samt skiftarna Alcide, Sam, Calvin och Quinn. Alla lite gammalmodiga när det kommer till kvinnorollen (för mänskliga kvinnor) och alla väldigt stolta. Det gäller att tippa på tå när man tackar nej till att bo hemma hos någon efter att ens hus har brunnit ner och kan någon skryta med att man känner vår hjältinna intimt för att bevisa för andra vem hon är mest intresserad av så gör man det. Att begära besked om var hon har varit under dagen och vem hon har träffat är också helt normalt. Hade det här hänt i verkligheten så hade man backat rätt fort.

Hur känner då vampyrer för att "leka med maten"? Här kommer ett mycket klargörande citat från Eric: "Sookie, you have to understand that for hundreds, thousands, of years we have considered ourselves better than humans, seperate from humans." He thought for a second. "Very much in the same relationship to humans as humans are to, say, cows. Edible like cows, but cute too." Sookies tankar om det hela ser ni i rubriken.

Del 5 i The Sookie Stackhouse Novels

Dead to the World: Rar, förvirrad och rädd = attraktiv?

Bild lånad från adlibris

I Dead to the World av Charlaine Harris så förlorar min favorit, den forne vikingen, numera vampyren Eric, minnet. Han göms av Sookie medan häxorna som lade förbannelsen över honom letar. Förutom att han inte minns något så är också hela hans personlighet förändrad till rar, förvirrad och rädd och Sookie faller. Det finns många sexskildringar i boken. Jag har läst en intervju med Charlaine där hon sade att läsare ibland kommer fram till henne och berättar att de rollspelar sexskildringarna hemma (något hon tyckte var för mycket information...). Undrar i mitt stilla sinne hur man lyckas rollspela att "brösten skälvde som valpar"?

Tyckte man får lite mer förståelse för varför Sookie hade så svårt att dumpa Bill i förra boken. För någon som konstant betraktas som galen, dum (med utseendet emot sig - blond och storbystad), outbildad och lite skrämmande av nästan alla andra människor (p.g.a. telepatin), så är det inte otroligt att när någon bekräftar en att det är värt mycket, hon är dessutom van att bli illa behandlad och kanske har högre tröskel. Det finns nog också en rädsla för att göra slut och sedan bli väldigt ensam för att man inte räknar med att någon annan vill ha en. Inte för att Sookie skulle ta vad som helst, skönt att se att hon inte säljer sig för lätt.

De många ickemänskliga männen (vampyrerna Eric och Bill och skiftarna Sam och Alcide) runt Sookie försöker ofta beskydda henne. De har inga större problem med att be henne "lyssna" telepatiskt när de misstänker något skumt vilket ibland är livsfarligt, men när det gäller att arbeta utanför hemmet och dessutom sent... Det passar sig inte riktigt. Det känns som något från 50-talet eller ännu tidigare, desto mer förvånande när vampyrerna och skiftarna själva har ganska jämställda hierarkier.

Får också en del tankar över livet på bonnvischan i södern. Bon Temps ligger i det amerikanska bibelbältet och hon träffar för första gången någon som inte kategoriserar sig som kristen. Reaktionen? Hon blir generad och vet inte vad hon ska säga. Det känns så väldigt långt borta från här; liksom skallgången för att leta efter hennes försvunne bror där många som deltar är beväpnade vilket de även är till vardags. En helt annan värld även utan alla övernaturliga element.

Del 4 i The Sookie Stackhouse Novels

Club Dead: Vad säger man till någon som våldtagit en?

Bild lånad från bokus

Jag har läst Club Dead av Charlaine Harris och resten av texten är full med spoilers. Läs vidare på egen risk :)

Nu har Sookies pojkvän, vampyren Bill, försvunnit. Strax efteråt får hon reda på att han har varit otrogen och planerat att lämna henne, men att han lyckats bli kidnappad innan dess. Efter tips om vilka vampyrer som kan tänkas ligga bakom (vampyrkungen av Mississippi!) åker hon dit letar. En kväll lyckas hon avvärja en fanatikers attack på en vampyr, men dessvärre hamnar staken i henne istället. Hon tas till kungens residens för omplåstring och befriar på morgonkvisten sin torterade, utsvultne, otrogne pojkvän. En svartsjuk bitch (i ordets dubbla bemärkelse) lyckas knuffa ner henne i samma bagageutrymme som Bill tillbringar dagen i och när han vaknar tömmer han henne nästan på blod innan han våldtar henne. När han så småningom inser att det är hans gamla käresta avbryter han sig och frågar om hon mår bra. Och här kommer det som retar upp mig: hon svarar nej, naturligtvis, men sättet hon gör det på? Ursäktande! För att hon kan med att beklaga sig när det är han som blivit torterad i flera dagar som om inte hon just blivit tömd, våldtagen och spetsad.

Trots övergivandet, otroheten, hemlighetsmakeriet och våldtäkten gör hon inte slut, åtminstone inte med en gång. Hon funderar... Jisses!

I övrigt så funderar hon en hel del i boken på om hon egentligen är en god människa. Det är många runt omkring henne som dör och hon är inte vidare bekymrad över det, ibland tycker hon t.o.m. att det är bra. Hon oroas också över att hon känner sig attraherad av andra än sin pojkvän, jag misstänker att det kanske är viktigare för henne att ha någon som finns där för henne än vem det är. Hennes pengaproblem och ångesten som man får när man lever ur hand i mun är också bra beskriven. Så bra bok!

Del 3 av The Sookie Stackhouse Novels.

Living Dead In Dallas: Vampyr i rosa och turkos lycra

Bild lånad från adlibris

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris är himla bra, det är i den här boken som man börjar få upp ögonen för Eric Northman... Gillar Sookie också, hon beskrivs av en annan karaktär som "a sweet little éclair on the outside and a pit bull on the inside" och den beskrivningen är inte fel. Visst blir hon rädd, men hon är lojal och ger sig inte och tar ställning även när andra helst vill att hon är tyst. Relationen med Bill är väl det största frågetecknet, den är borderline åt det förtryckande hållet.

Önskar den här scenen varit med i tv-serien...

I den här boken blir Sookie utlånad (!) till några vampyrer i Dallas, en vampyr har försvunnit och de behöver en telepat som hjälper till. Fellowship of the Sun, en kristen hatorganisation, visar sig vara inblandad och sen blir allt bara värre, den omtalade kristliga kärleken är det ont om. I skogarna runt hemstaden har dessutom en maenad visat sitt vackra tryne och kräver att få tillräckligt tribut och det är så mycket bättre gjort än i tv-serien. Önskar att Alan Ball (producenten) kunde inse att bara för att det är kabeltv så behöver man inte lägga in hur mycket sex som helst, speciellt inte när det i boken beskrivs som helt igenom sjaskigt. Det enda som verkar tilldragande i bokens orgie är då rubriken på inlägget...

Del 2 av The Sookie Stackhouse Novels.

Tematrio: Vive la France!

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser firar gårdagens franska nationaldag. Jag kan väl inte påstå att jag läst så mycket franskt och än mindre som jag faktiskt tycker om så jag lägger till en av mina absoluta favoritfilmer (jag fuskar glatt i min egen blogg).

Bild lånad från cdon

1. Jules Verne - han har skrivit många bra böcker även om de mest läses som förkortade barnböcker nuförtiden. T.ex. Den hemlighetsfulla ön, En världsomsegling under havet och Till jordens medelpunkt.
2. Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam (även om jag var glad att jag läste den när jag var själv, grät en del...)
3. Och så en fransk film: Jag har älskat dig så länge - med Kristin Scott Thomas i huvudrollen, hon har just släppts efter 15 år i fängelse och kommer för att leva med sin syster och hennes familj. En utmaning att anpassa sig till livet i frihet och läsaren får långsamt, långsamt reda på varför hon hamnade där. En underbar film!

Dead Until Dark: Lång mörk främling med huggtänder sökes

Bild lånad från adlibris

Jag har läst Dead Until Dark (Charlaine Harris) några gånger förut, och den är fortfarande lika bra! Vampyrerna har gett sig tillkänna för människorna och en av dem, Bill, blir Sookies första pojkvän. Dessvärre anser inte alla att mixade par är önskvärda och någon tar livet av dem som "fraterniserar" med vampyrer. Förutom mordhistorien så finns Sookies och Bills trevande försök till ett förhållande och det skaver, han är inte direkt en drömprins (för någon annan än henne).

Boken har en humoristisk ton som jag tycker om, man får veta vad som egentligen hände med Elvis och vampyrerna är lika olika varandra som den mänskliga befolkningen. Jag gillar också beskrivningarna av vardagslivet, som att huvudpersonen rakar benen eller att farmodern är med i en förening som minns "the war of the Northern agression" (det amerikanska inbördeskriget). Sitter ibland och väntar på saker som aldrig händer eftersom jag har bilder från tv-serien, men jag föredrar alla gånger böckerna.

Del 1 av The Sookie Stackhouse Novels.
Smakebit - Dead Until Dark

Smakebit på søndag - Dead Until Dark

Bild lånad från bokus

Startade ett Sookie Stackhouse-maraton i morse, sista delen i serien kom i våras och jag känner att jag vill ladda inför den ordentligt genom att läsa igenom serien i rätt ordning. Det här smakprovet kommer från den första boken Dead Until Dark när Sookie är på sitt första besök i en vampyrbar i hopp om att försöka vaska fram något som kan förklara två mord i hennes hemstad, mord som den lokale vampyren Bill blir misstänkt för. Inredningen i baren går i grått, svart och rött, inramade foton från vampyrfilmer pryder väggarna och i baren finns förutom vampyrer också s.k. fangbangers (vampyrgroupies) och turister:

The tourists looked like tourists anywhere, maybe more adventurous than most. But to enter into the spirit of the bar, they were nearly all dressed in black like the fangbangers. Maybe it was part of a tour package? 'Bring some black for your exciting visit to a real vampire bar! Follow the rules, and you'll be fine, catching a glimpse of this exotic underworld.' 

Gillar den här lite lågmälda humorn :)

Här finns ett inlägg som skrevs efter att jag läst hela boken.
Smakebit-idéen kommer från den här bloggen.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv: Kärlek, isolering och historia

Bild lånad från adlibris

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford är en söt historia. En del av den utspelar sig i Usa under andra världskriget och vi får följa Henry Lee, en 12-åring med kinesiskt påbrå. Han får stipendie för att börja på en "vit" skola, vilket bland annat innebär mobbing, att han får gå tidigare från lektionen före lunch så att han kan hjälpa till att servera sina skolkamrater och stanna kvar efteråt för att tömma papperskorgar och annat. Hemma får han bara prata engelska, tyvärr förstår hans föräldrar bara kantonesiska så han blir isolerad både hemma och i skolan tills han en dag får sällskap av en annan stipendiat bakom matdisken - en japansk flicka. De blir vänner och ungefär då anfaller Japan Pearl Harbour vilket leder till att USA internerar sin japanska befolkning i stora läger på grund av oro för spionage.

Den andra delen utspelar sig 40 år senare när man hittar tillhörigheter till en del av de japanska familjer som internerades i källaren till ett gammalt hotell som ska renoveras. Henry är nybliven änkling och de nya fynden får honom att minnas krigsåren och knyta nya band med sin son.

Jag gillar den här boken. Det är en intressant del av den amerikanska historia och det är en historia om hur föräldrar påverkar sina barn. Den handlar också ganska mycket om ensamhet.

American Psycho: Vidrig bok, tråkigt skriven

Bild lånad från adlibris

American Psycho av Bret Easton Ellis var inte en bok för mig. Den handlar om en amerikansk yuppie som slaktar och/eller våldtar folk så brutalt som möjligt. Mycket av texten hoppade jag över, t.ex. när han stötte ihop med bekanta på restauranger och beskrev i detalj kläderna de hade på sig: glesvävd skjorta från Armani, ullbyxor från... och, lite mer förvånande, en massa kläder gjorda av flanell (översättningsmiss?). Inredning och mat beskrivs lika ingående och beskrivningen av teknikprylar visar att boken är några år gammal (videospelare, dyr freestyle, 32 tums skärm...). En orgie i skryt rent allmänt. En annan föråldring/översättningsmiss var uttrycket "high five" som blev "handflata med fem". Jag hoppade också över navelskådningarna av Whitney Houston (4 sidor), Genesis (4 sidor) och Huey Lewis (8 sidor). Dessutom bläddrade jag snabbt förbi de ingående skildringarna av våldtäkterna och bestaliska morden (avbitna bröstvårtor, avsågade armar, mänskligt kött i stekpannan etc.) eftersom de gjorde mig fysiskt illamående.

Sedan var det inte så mycket kvar av boken: förvirrade diskussioner om vem som fanns på andra sidan baren, diskussion om det över huvud taget finns intelligenta kvinnor, kvinnors kroppar, droger, var de skulle äta nästa gång och, konstigt nog för någon som spenderar 300 dollar på en måltid, en stress för att återlämna hyrfilmerna i tid.

Om morden var verkliga eller om det är hallucinationer från ett psyke i sönderfall är något som aldrig riktigt blir klarlagt, men huvudpersonen osar så mycket förakt för allt medmänskligt att jag avskyr honom oavsett. Han viftar med dollarsedlar framför ögonen på hemlösa bara för att rycka undan dem, köper djur för att tortera dem, torkar av händerna på sin flickväns klänning hellre än att använda sin servett, får vredesutbrott på folk som gör sitt jobb etc.

TL/DR: American Psycho är en av de vidrigaste böckerna jag läst. 

Bilbo, en hobbits äventyr: Små män på litterärt äventyr

Bild lånad från adlibris

Ända sen jag såg filmen har jag tänkt läsa Bilbo, en hobbits äventyr av J. R. R. Tolkien och nu har det äntligen hänt. Den var ganska lik filmen, förutom att den inte hade några orcher (och nu börjar jag tvivla på att det var orcher i filmen, kan det ha varit vättar?) och att man fick följa med på hela resan utan att behöva vänta ett år på fortsättningen. Boken är skriven för barn och har ibland ett väldigt direkt tilltal: "Gångarna gick i kors och tvärs och slingrade sig i alla riktningar, men vättarna hittade där lika bra som du hittar till närmaste postkontor." (Vilket nuförtiden inte är särskilt lätt med tanke på hur många som lagts ner, men det var ju lättare förr...)

Vad tyckte jag då om boken? Nja, sammanfattar det väl rätt bra. Jag skulle behövt mer av relationer och/eller känslor och mer sammanhang för att jag skulle tycka att den vara bra. Här är det en massa karaktärer som man inte lär känna vidare väl, och en massa farliga situationer som inte blir vidare spännande, kanske för att jag just inte är så engagerad i personerna.

Royal Assassin: Ett ekorrhjul i tegelstensformat

Bild lånad från bokus

Royal Assassin av Robin Hobb är i samma format som en mindre tegelsten. När man inte vill att boken ska ta slut så är det ett bra drag, men för den här - inte så mycket.

Den är uppbyggd lite som en spiral, det snurrar runt ett varv och sen återkommer samma sak igen samtidigt som handlingen långsamt rör sig mot upplösningen. Så det blir varv efter varv med intigrerande mot Prince Regal alternativt försök att skydda sig mot densamme, tafatta försök att skilla (en slags tankeläsning), att dölja att han kan överföra tankar till djur, försök att få kronsprinsparet att uppskatta varandra, försök att få tillträde till den lätt förvirrade kungen, träffar med flickvännen och försök att hålla sig ifrån henne (för hennes skull). Och det går runt och runt igen och boken är alldeles för tjock.

Det som jag föll för i första boken var beskrivningen av huvudpersonens sårbar- och ensamhet, men här är han äldre och det är inte lika uttalat. Dessutom så börjar boken innan den första tog slut? I slutet av förra boken var de på en resa, i början på den här är den inte påbörjad. Jag skulle önskat att handlingen i stort varit samma, men att boken skurits ner med en tredjedel, det tror jag hade blivit en mycket bättre historia.

Del 1 - Assassin's Apprentice

Tematrio: Det stora landet i väster

Snart är det nationaldag för USA och bra böcker därifrån är uppdraget från lyrans noblesser för denna veckas tematrio. Jag har valt att ta böcker som handlar om landet och/eller livet där och valt bort bra böcker som lika gärna skulle kunna utspela sig någon annanstans.

Det var ett tag sen jag läste John Steinbeck, men på ett amerikanskt tema passar han så bra att han får med två böcker: Vredens druvor som utspelar sig under depressionen och där man följer en familj som blir utblottad, samt Öster om Eden - en släktkrönika från sent 1800-tal till första världskriget.

I Charlaine Harris serie om Lily Bard (den första heter Shakespeare's Landlord) så får man läsa om livet i en liten småstad i  den amerikanska södern. Huvudpersonen Lily gör sitt bästa för att förtränga sitt tidigare liv, men lyckas inte. Böckerna är lite mysiga, men behandlar också ämnen som rasmotsättningar, våldtäkt och mord. Utspelar sig i nutid. Den svartaste av Harris serier, gillar det.

Kathryn Stocketts bok The Help (Niceville). Igen amerikansk söder, utspelar sig på 60-talet och är en väldigt läsvärd skildring av rasmotsättningar och fördomar som hände förbluffande nyligen. Den är dessutom rätt rolig.

Bokslut första halvåret 2013

Dags att summera första halvårets bästa läsning, det gör i alla fall fiktiviteter och jag är inte sämre än att jag kan kopiera en bra idé :) Jag har inte läst så våldsamt många böcker i år, 33 stycken, och 3 av dem är omläsningar och kommer därför inte med på listan (gör mitt jobb lite lättare), så jag nöjer mig med att kora topp 5 (även om det blev 6 böcker). De fyra översta är ordnade efter författarens efternamn, de två sista får dela på femteplatsen, jag kunde inte bestämma mig.

* En man som heter Ove av Fredrik Backman

* City of Bones av Cassandra Clare

* The Fault in our Stars av John Green

* Assassin's Apprentice av Robin Hobb

* Invisible Murder av Kaaberbol och Friis, Insurgent av Veronica Roth

Main stream fantasy?

Skrev ett inlägg igår om hur main stream jag (inte) var jämfört med Bokus pockettopplista och undrade samtidigt hur resultatet skulle bli om det fanns en fantasytopplista. Adlibris visar sig ha en sådan, och ja, resultatet blir ganska annorlunda. Inte för att det är en helt bra lista att testa hur main stream fantasyläsare man är kan jag tycka, 8 av 15 är delar eller paket av Game of Thrones (eller Sagan om is och eld om man ska vara noggrann). Nummer 9 på listan, Dead Ever After av Charlaine Harris, står dessutom och väntar på läsning, försöker bara bestämma mig för om jag ska läsa om delarna som kommer före eller inte. Så resultatet är 9 av 12: de fem delarna av Sagan om is och eld, Metro 2034, Dödläge, Eld och Hobbiten, med Dead Ever After på tur.