Jorden runt: sammanställning

Jorden runt 2013-14
Det är Lyran som anordnar den här trevliga utmaningen där man läser en eller flera böcker från olika världsdelar under några månader. När jag läste om utmaningen de första gångerna tänkte jag egentligen inte vara med, det finns så många böcker som jag vill läsa att jag egentligen inte behöver fler förslag. Men när Europa (första destinationen) presenterades så fanns där en bok som jag var himla sugen på, Wolf Hall, och sedan gick resan till Afrika och med en väntande resa till Sydafrika så ville jag så klart läsa boken därifrån och efter det var jag fast :) Tills tredje etappen, Asien, kom och jag fick hjärnsläpp och läste en bok därifrån som inte alls var med på listan (insåg jag först när det var dags att skriva om månadens etapp). Som tur var hade jag någon månad innan läst en av de andra på listan, så åkte lite snålskjuts där  :)

Min läsresa ser ut så här:
Europa (England): Wolf Hall av Hilary Mantel
Afrika (Sydafrika): Coconut av Kopana Matlwa
Asien (Palestina): Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
Oceanien (Australien*2): Ankomsten av Shaun Tan
                                      Jellicoe Road av Melina Marchetta
Amerika (Brasilien): Vansinnesläkaren av Joaquim Maria Machado de Assis

Sammanfattningsvis så tyckte jag extremt mycket om Morgon i Jenin och Jellicoe Road (båda efter lite sega inledningar). Wolf Hall tyckte jag också bra om. Både Coconut och Ankomsten har sina förtjänster, men jag smälter inte. Och Vansinnesläkaren tyckte jag inte om alls.

Vansinnesläkaren: överraskande modern 135-årig bok

Bild lånad från adlibris

Vansinnesläkaren av Joaquim Maria Machado de Assis är en kort bok som skrevs 1882 som en satir om psykiatrins framväxt (och det här var innan Freud...). Det handlar om en läkare, Simão Bacamarte, som flyttar till en liten stad och gifter sig med en kvinna vars mest tilldragande egenskap är att hon är sund och har bra sömnvanor, vilket betyder att hon kan föda honom friska barn. Men barnen dröjer och Bacamarte koncentrerar istället sin energi på vetenskapen och då främst förståndets sjukdomar och möjliga tillfrisknande. Han övertalar de styrande i staden att bekosta den nyskapande idén att bygga ett dårhus, där man kan samla alla dårar på ett ställe för att studera och behandla dem. Gradvis flyttas gränserna för vilka som är sjuka nog för att tas in, till slut är de sjuka i majoritet i den lilla staden.

Omdöme: Jag gillar inte den här boken alls, har svårt för det tillkämpat "lustiga" berättandet. Personerna beskrivs utan djup och jag får inte några varma känslor för någon av dem. Raljerandet om vem som kan betraktas som sjuk respektive frisk intresserar mig inte. Men språket känns modernt och det var inte förrän jag läste efterordet som jag insåg att boken var över hundra år gammal. Man kan kanske tycka att yrken som sadelmakare och pager borde ha gett mig några ledtrådar, men...

Diego Star

Diego Star handlar om Traoré som jobbar som maskinist på tankern Diego Star. När motorn på det ganska vanvårdade skeppet går sönder tvingas besättningen vänta i Quebec medan utredningen fortgår. De får sina instruktioner från kaptenen inför utredningen "tala om sanningen, att ni inte vet någonting". Eftersom besättningen inte fått betalt på två månader funderar man på att istället tala om den sanning som man vet. Traoré är den enda som gör det. Vilket leder till att resten av besättningen får sin lön, men att de avskyr honom när tankern inte får lämna kaj innan allt är utrett. Rederiet har samtidigt fått sin syndabock.

Omdöme: Det är en ganska långsam film, men inte dum alls. Man tycker väldigt mycket om Traoré och lider med honom medan allt stadigt blir värre. Långt ifrån en feelgood-film, med ett svart slut.

Stop the Pounding Heart: en något förvirrande upplevelse

Stop the Pounding Heart är en slags dokumentär om några riktigt religiösa kristna rednecks i östra Texas. Det handlar huvudsakligen om tonåringen Sara och hennes familj och man får se glimtar från deras vardagsliv när de gör sådana saker som att mjölka getter, ha diskussioner om kvinnans roll och sätta upp stängsel. Man får till viss del även följa Colby och hans familj och deras liv som cowboys, där den huvudsakliga sysslan verkar vara att förbereda sig för tjurridning på rodeor. Skillnaden mellan Usa och Sverige blir påtaglig ibland, som innan rodeon när Colby går runt bland sina kompisar och samlar ihop dem till bön.

Omdöme: Som står i rubriken så var det här en ganska förvirrande film. Jag saknar en berättare som kan förklara för mig som tittar vad som pågår, alternativt att man intervjuar dem man filmar. Nu får man se en massa händelser utan att få någon förklaring till dem. I ett av klippen får vi se Sara och hennes systrar när de går ut i skogen klädda i medeltidsliknande klänningar, men varför de har dem på sig förklaras aldrig. I informationstexten om filmen stod att Sara ska gifta sig, tror att det var därför Colby med familj var med och att det man fick se var deras plågsamt trevande försök att lära känna varandra, men jag vet inte säkert. Filmen slutade med att Sara stod i gethagen i vad som såg ut som en bröllopsklänning och inga andra tänkbara män filmades så, ja, antagligen?

Vissa bitar var intressantare än andra, som när mamman och döttrarna diskuterar kvinnans roll. Enligt vad som står i bibeln skapades ju mannen först och kvinnan efteråt som hans "helpmate". Vilket enligt mamman betyder att om man är riktigt trött på eftermiddagen och tänker att "kan inte han hjälpa till" så ska man bita ihop eftersom det är hela anledningen till att man finns alls. Hon menar också att bara för att man underkastar sig så är man inte svag, att man behöver vara stark för att våga lämna över besluten till någon annan. Det tror jag väl egentligen att hon har rätt i, men det gör inte att jag håller med om hennes slutsats. I ett kort klipp får vi ser när Sara och systrarna pratar om vad de vill med livet, alla utom Sara vill gifta sig och ha barn. Något klipp senare syns Sara bryta ihop och mamman ber för henne. Sista klippet är det med bröllopsklänningen. Det är inte med en bra känsla jag lämnade biosalongen.

En person som hade kunnat vara min tvilling i Game of Thrones

Blev nöjd, hon är en av mina största favoriter. Sedan tycker jag väl inte att vi är så lika, men får väl lita på att testet är korrekt :)

Tematrio: Favoriter från de Brittiska öarna

Tematrio :) Den här veckan var uppdraget att skriva om engelska böcker, Lyran laddar för fullt inför sin resa dit, den lyckans osten, men vi andra får väl hålla till godo med böcker därifrån. Det finns ju många bra, men jag har hållt mig till dystopier den här veckan. Samma genre, men ändå så olika...

1. Börjar med en klassiker, 1984 av George Orwell. Det är inte en slump att den blivit en klassiker, den är fortfarande lika bra!
2. Nästa är Blind Faith av Ben Elton. En dystopi som inte bara låter klimatförändringarna ligga till grund för det nya samhället, men där man hela tiden påminns om förändringarna. Det är trångt, varmt och fuktigt. Som många av Eltons böcker så är mycket av texten en granskning av nutidsfenomen och den är bitvis ganska rolig och absurd. Ett tips är att inte överdosera honom, blir lätt för mycket och vissa böcker (som Blind Faith och Fruktlösa försök) är bättre än andra.
3. Sista boken har jag tipsat om några gånger förut, men jag gillar den skarpt: Slated av Terry Teri. 50 år från nu behandlas ungdomsbrottslingar genom att minnena "torkas bort" så att man kan få en ny chans. Känns som en möjlig utveckling...

Smakebit på søndag: Glass Houses

Ny söndag, nya smakbitar och dags att fylla på listan med boktips igen :) Smakproven kan man hitta på Maris blogg, och där kan man även fylla på med egna.

Just nu läser jag Glass Houses av Rachel Caine. Det är första boken i hennes serie The Morganville Vampires och sista chansen (eller snudd därpå) för mig att genomföra hyllvärmeutmaningen, där jag tänkt läsa en hyllvärmare (minst) varje månad. Boken handlar om Claire som är freshman på colleget i Morganville. De tuffa tjejerna i hennes studenthus har tidigare under dagen knuffat henne nedför trappan och lovat att hon ska få vad hon förtjänar när natten kommer. I utdraget nedan hoppas hon desperat få hyra ett rum hos tre andra ungdomar. Eve har just berättat att hon tvingat en av killarna i huset att röra vid ett kors.

Bild lånad från bokus

    'You - what? Made him?'
    'Well, sure, yeah. I mean a girl can't be too careful, especially around here.' Claire must have looked blank, because Eve did the eye-roll thing again. It was her favourite expression, Claire was sure. 'In Morganville? You know?'
    'What about it?'
    'You mean you don't know? How can you not know?' Eve set her can down and got up to her knees, leaning elbows on the coffee table. She looked earnest under the thick make-up. Her eyes were dark brown, edged with gold. 'Morganville's full of vampires.'
    Claire laughed.
    Eve didn't. She just kept staring.
   

The Age of Aluminium: en film som många borde se

The Age of Aluminium är en dokumentärfilm som visar hur aluminium bereds, vad det används till och vilka effekter det har. Det är långt ifrån en feelgood-film. Vi får följa med till Norsk Hydros jättelika dagbrott i Brasilien, där regnskog skövlas för att få tag i den åtråvärda bauxiten. Än värre blir det när man ska skilja ut aluminiumet från resten av malmen - restprodukten är en röd giftig lera med höga halter kaustiksoda. Illa nog när allting fungerar som det ska, när dammen brister och den röda leran svämmar in över städer i närheten dör folk. I filmen får man möta en f.d. tv-fotograf som bodde i en av städerna. När flodvågen kom rusade han ut med sin videokamera och filmade i det meterhöga lervattnet och när han sedan kom tillbaka till verandan och tog av sig stövlarna var strumporna redan bortfrätta. Huden följde efter. Sedan huden som bildades efter det...

Aluminiumet används sedan till förpackningsmaterial och i byggnadsverk, men även i hudvårdsprodukter som deodoranter, tandkräm och solskyddsmedel. Forskare som intervjuas tycker sig se samband mellan aluminium och cancer, alzheimers och allergier medan den fryntlige branschföreträdaren sitter och småskrockar på sitt kontor och säger att det inte finns några entydiga resultat. Han skrattar också gott åt människorna vars dricksvatten förorenades med aluminium och som sedan klagade över kognitiva problem, hur skulle de annars tjäna några pengar på olyckan? Änkemannen vars frus hjärnvävnad innehöll rekordhöga 23 mikrogram aluminium/gram när hon dog (mot normala 1-2 mikrogram) skrattade inte. Att aluminium är ett vanligt sätt att rena dricksvatten känns inte så bra längre. Inte heller att bröstcancerknölar oftare sitter i området kring armhålorna (just där man kletar in sig med deo innehållande aluminium) än vad de statistiskt sett borde göra. En möjlig teori till de ökande talen av allergiska barn presenteras också.

Omdöme: Det är en mycket tänkvärd dokumentär, lite långsam, men en film som jag skulle önska att många fick se. Vissa bilder gör fruktansvärt ont i en, som när en brasiliansk fiskare kommenterar hur lite fisk det har blivit i floden runt fabriken. Han står och ler så trevligt när han pratar med filmaren, som man gör när man försöker hålla skenet uppe, men när han slutar tala ser han oändligt ledsen ut. Samma sak med den tyske tandläkaren med alzheimers (han har jobbat med aluminium i större delen av sitt liv) som när han äntligen hittat korven i affären har glömt bort var han ställde vagnen. Han frågar leende om någon vet var den är, sådär som man gör när man inser att det är lite fånigt att tappa bort en kundvagn, men ser samtidigt väldigt rädd ut.

Kyss mig först: problemen med att ta över någons identitet

Bild lånad från adlibris

Kyss mig först av Lottie Moggach handlar om Leila som inte riktigt passar in i samhället. Hon lever ensam (i betydelsen att hon nästan aldrig träffar folk alls) efter att hennes mamma har dött och hon förstår inte sådana saker som ironi eller ofullständiga statusuppdateringar på facebook, hon tolkar det mesta bokstavligt. När jag läser om henne funderar jag lite på vilken störning hon kan ha, för det känns som att det finns en lindrig sådan i bakgrunden. På nätet blir hon medlem i ett forum som diskuterar filosofiska och moraliska frågor, hon uppmärksammas av grundaren av forumet vilket blir en bekräftelsekick för henne. När sedan ledaren kontaktar henne för ett specialuppdrag nappar hon stolt. 

Uppdraget är att ta över Tess identitet. Tess planerar att begå självmord och vill inte att hennes släkt och vänner ska sakna henne så de gör upp en plan där Leila ska uppdatera fb och mejla i Tess ställe, på Tess sätt. Ganska snart får vi veta att det är något som gått fel, inklippt i handlingen ovan är bitar där Leila är i Spanien och forskar efter vad som har hänt Tess. Något som komplicerar saken ytterligare är att Tess efter "försvinnandet" kontaktas av en gammal pojkvän som börjar flirta över fb med stackars oerfarna Leila och hon blir intresserad, vilket blir lite komplicerat eftersom han tror att hon är Tess.

Omdöme: Det finns bitar i boken som är ganska underhållande och andra som är mer tragiska. Flirtandet med Tess gamla pojkvän är båda. Däremot är det väldigt sällan spännande, det är mer åt segt-hållet. Visst det är intressant att man lär känna och tar över någons identitet, men det är väldigt många detaljer, och även avsnitten från Spanien dras ut utan att det händer vidare mycket. Och visst, alla böcker behöver inte vara spännande och händelsefulla, men när baksidestexterna försöker sälja in den som "skrämmande och tankeväckande", "en strömvirvel av besatthet" så landar åtminstone mina förväntningar någon annanstans än den här texten.

Ett inlägg med ett litet kort smakprov som jag skrev i början av boken finns här.

The Secret Speech: fortsättningen på Child 44

Bild lånad från adlibris

The Secret Speech av Tom Rob Smith är andra boken om Leo Demidov. Den tar vid några år efter Child 44 slutade, Leo sköter KGB.s mordutredningsavdelning, en avdelning som är så hemlig att den har ett alias i form av en knappbutik. Så begår plötsligt två f.d. kollegor självmord och Leo misstänker att de "knuffats över kanten" av någon från deras gemensamma förflutna. Samtidigt skickas ett tal av Khrushchev ut för att läsas upp på arbetsplatser och skolor, det får dock inte publiceras, därav det "hemliga talet". Talet visar vägen mot en förändring av inrikespolitiken och det här kopplas så småningom samman med självmorden ovan. Leo hamnar mitt i händelsernas centrum och tvingas besöka både Gulag och Ungern.

Omdöme: Länge så gick läsningen ganska trögt, men efter halva boken lossnade det plötsligt och jag fångades äntligen av berättelsen. Historiskt sätt var det intressant läsning, speciellt andra halvan. Vidrigheterna i Gulag, liksom korruptionen, är jag mycket mer bevandrad i nu, men höjdpunkten är ändå det hemliga talet och dess efterverkningar både i Sovjetunionen och i Östeuropa. Relationsmässigt var det inte riktigt lika intressant som Raisas och Leos komplicerade förhållande i Child 44, men jag gillade att läsa om adoptivdotterns oförtrutna hat och Leos desperata försök att få upprättelse. Deckarmässigt så var den inte jättebra. Jag är inget fan av att deckargåtor (eller hämndberättelser) blir så upphängda på personen som ska lösa dem eller när familjemedlemmar dras med i dramat. Men den är tillräckligt bra för att läsa nästa bok så småningom.

Här kan du läsa inlägget om första boken om Leo, briljanta Child 44.

The Hunger Games: Catching Fire - filmen

Bild lånad från cdon

Blev så väldigt nöjd när jag såg den här. Tyckte första filmen var riktigt bra, och den här är ännu bättre! I filmen så ska Katniss och Peeta ut på en vinnarturné efter sin seger i Hungerspelen. Men eftersom de genom att vara två vinnare lyckats lura systemet så ses som de en symbol för motståndet mot Huvudstaden och deras turné kantas av oroligheter. President Snow är inte nöjd och planerar sina motdrag.

Gillar framför allt karaktärerna. Några av favoriterna:

• Jennifer Lawrence! Hon är så bra som Katniss. Gillar hur trulig Katniss visas :)
• Finnick. Förstår att Huvudstaden har fallit för honom. Charmig i kvadrat, men med skärpa.
• Mags. Vilken underbar karaktär.
• Johanna. Tycker hon var mer sympatisk här än i böckerna, man förstår att det finns en historia under den mordiska ytan.
• Cinna. Übercool.
• Haymitch. Med mer glöd och livsvilja än i första filmen.
• Plutarch. Som att se någon spela poker med en kobra när han träffar president Snow.

Tycker också om pakten som de viktigaste medlemmarna inte ens vet om att de är med i. Ett vågspel som lätt hade kunnat gå snett. Och alla misstänksamma blickar från Katniss...

En väldigt snyggt gjord film, med härliga scenografier. Liksom i första filmen så gillar jag att få glimtar från spelet bakom kulisserna. Arenan var mycket mindre än jag hade tänkt mig dock.

Och Effies fjärilsklänning förtjänar en egen pluspoäng.


Gillar mindre:

• Josh Hutcherson. Det var inte lika illa som i första filmen, men tycker fortfarande inte att castingen var bra. I boken är han urtrevlig, snudd på socialt geni, och alla faller för honom, det gör inte jag här. När han och Katniss väl börjar tycka om varandra ömsesidigt blir det lite bättre.
• Gale. Ser plötsligt så gammal ut. Visst han sliter i gruvan, men... 

Hobbit del 2: Smaugs ödemark

Bild lånad från cdon

Jag hade inte jättehöga förhoppningar på Smaugs ödemark, jag blev inte frälst vare sig av första filmen eller boken, men visst blev jag underhållen även om jag inte tyckte att den var vidare bra. I den här filmen fortsätter Bilbo och dvärgarna sin resa mot det Ensliga berget där ädelstenen som dvärgarna behöver finns. Olyckligtvis nog vaktad av draken Smaug. För att komma dit behöver de ta sig igenom en skog där det finns både gigantiska spindlar och misstänksamma alver. Och som om det inte vore nog fortsätter orcherna från förra filmen oförtrutet sin jakt på dem.

Så, vad är det jag inte tycker om? Dessvärre finns det ganska gott om mindre lyckade delar (varning för spoilers):

• Orcherna. De rör sig i dagsljus, ser ut som de ska vara med i gladiatorerna, är extremt disciplinerade och verkar inte korkade alls, ofta verkar de smartare än dvärgarna. Och de rider på vargar. Om allt det här hade stämt på orcher, har de då regredierat i Sagan om ringen? 
• Tauriel. Visst, hon är grym när hon slaktar dessa förhatliga orcher, men om man nu vill göra historien lite mer jämställd genom att skriva in fler kvinnor i berättelsen måste det då nödvändigtvis vara som en del i en kärlekshistoria? Som dessutom är så gott som ögonblicklig? Trots att hon redan är förälskad i en annan?
• Beorn. Hade förväntat mig något mäktigare och empatiskare efter att ha läst boken. Gillade inte make-upen heller.
• Smaug. Maratontalande drake som bara maler och maler. Till slut önskar man att han bara hade ätit upp Bilbo och hållt käft. Men nej, herr "I am Fire. I am... Death." pratar på. Och blåser eld. Eld varm nog att tända smältugnar, men som ändå inte lyckas skada någon i gruppen trots att de är jättenära. 
• Sauron. Kommer tillbaka från skuggvärlden där han varit sedan nederlaget, besegrar Gandalf och... låter honom leva??? Ett ganska stort nybörjarmisstag av ondskan själv.
• Längden. Hade önskat att de klippt mer, man måste inte använda varenda sekund man filmat av slagsmål och svärdsfajt även om det är läckert när de slåss i ett jämrans vattenfall.
• En del logiska luckor, några av dem rättas till i filmklippet nedan... :) Varning för spoilers!

Trots allt det här så kommer jag naturligtvis sitta där framför tredje filmen nästa år, och antagligen störa mig på saker igen. För det är samtidigt ganska kul och händelserikt och att filmen är i 3d gör det lite extra levande. Martin Freeman och Ian McKellen är toppen som Bilbo, alltmer fascinerad av sin ring, och Gandalf. Och Kili är dessutom ett stort läckert plus :)

Visst förstår jag vad Tauriel dras till, går lite fort bara...

Tematrio: Boknödvändigheter

Veckans tematrio handlar om bokprylar. Lyran vill att vi berättar om tre bokrelaterade prylar som vi har eller vill ha. Har valt tre viktiga, om än något långsökta punkter :)

• Bra ljus. Levande ljus hemma hos mig är extremt ovanligt, eftersom det inte räcker till när jag ska läsa. Tacka vet jag en ljusstark up-light :)
• En skön plats att sitta eller ligga på. Reclinern vinner oftast, men soffan, sängen och badenbaden-stolen får regelbundna besök de med (även om badenbaden får vänta på sol och sommarvärme). Gärna kompletterad med en lurvig pläd i vinterkylan.
• Min älskade läsplatta. Väger lätt och är liten så inga problem att ta med sig. Läser man ut en bok på väg till jobbet så kan man börja på en ny på vägen hem utan att behöva bära dubbelt. Den var med i Sydafrika, med fler böcker än jag hann läsa, och behövde inte laddas på hela tiden. Perfekt när man äter middag, klarar att ligga uppslagen på rätt sida utan att behöva hållas på plats av tallrikskanten eller vattenkannan.

Smakebit på søndag: The Age of Miracles

Bil lånad från bokus

Ny söndag och nya smakbitar på Flukten fra virkeligheten :)

Själv läser jag Karen Thompson Walkers bok The Age of Miracles. Jorden snurrar allt långsammare och man oroar sig för vilken påverkan det kommer att ha på växter och djur. Det påverkar också gravitationen. Jag har bara läst drygt 50 sidor ännu, forskarna har precis bekräftat förändringen och reaktionerna på nyheten skiftar. Vissa försöker leva som vanligt, andra flyr till andra stater (vilket inte kommer att hjälpa eftersom problemet drabbar hela jordklotet).

That night the baseball playoffs went on without interruption. To play on in the face of uncertainty seemed the only American thing to do. But that night's game was terrible. It was harder than ever to defy gravity. Seven pitchers were pulled. No one could hit. With each new hour, every bit of matter on the earth was more and more fettered by gravity.

Och här finns inlägget jag skrev när jag läst klart boken :)

Bilder från Sydafrikaresan

Några små smakprov från en fantastisk resa, jag har allvarliga problem med att begränsa mig... :)

Usch, det kliar!

Ståtlig lejonhanne.

Ung lejonhane...

...med känsla för personlig hygien.

Ett ännu mindre lejon...

...och en pyttis som tycker att bilar är ganska otäcka.

En dik-dik imiterar en kringla.

Porträtt på impala.

Foto i grodperspektiv, kan inte hjälpas...

En leopard. Den finns där, jag lovar.

Fågeltaxi.

Nelson(?) med mamma.

Ska vi skaka snabel?

Taget från balkongen :)

Badning avrådes!

Det finns gott om dem, den här fotades från balkongen.

Du irriterar mig!

Var är nu Timon?

Några av de Big Five är inte så stora.

En hjord.

Solskydd och Baby Björn.

Familjeby i Swaziland.

En containersalong bakom fruktförsäljningen.

En av de uslare delarna av kåkstaden.

Alla vill tydligen besöka Godahoppsudden.

Ser till att få i sig sina dagliga fibrer.

Varmare, och skönare, än i Antarktis.

Färggrann del av Kapstaden.

Han är snygg och han vet om det.

Solnedgång över Krugerparken.

Lilla filmfestivalen: Prick och Fläck

Var på gratisvisning på Lilla filmfestivalen med mina ettor i går. Härligt att gå in med mina små sju-åringar på ett nästan fullsatt Draken (över 700 platser). Lite annan upplevelse än biokomplexen inbillar jag mig. Däremot var programmet ändrat, vi trodde att vi skulle få smakbitar ur Lotta och Uzi Geffenblads animationer med bland andra Prick och Fläck, Aston och Franz, men det visade sig bli ett Prick och Fläck-maraton med runt 6-7 olika episoder. Vi var lite tveksamma innan, trodde att våra elever kanske var i äldsta laget, men det var väldigt rart och välgjort och ungarna hade roligt. Enda invändningen var väl att det blev lite tjatigt efter ett tag när en del repliker återkom i flera av avsnitten.

Inför Giff 2014

Nästa helg är det dags för Göteborg Film Festival igen och jag har bokat upp mig på sju spännande filmer (personligt rekord), den sista som fortbildning för jobbet :) Alltid roligt att ha något att se fram emot när vintern är som kallast!

Diego Star: Ett ryskt fraktfartyg går på grund en isande kall vinter i Quebec. Kaptenen och rederiet pekar ut den afrikanske maskinisten Traoré som syndabock och orsak till olyckan, trots att alla vet att den egentliga orsaken är snålhet och bristande underhåll. Medan fartyget repareras inkvarteras sjömännen i privata hem. Traoré hamnar hos den ensamstående mamman Fanny. Hennes hem blir den trygga hamn han behöver när konflikten med rederiet blir allt mer intensiv. Diego Star är en skicklig social skildring där vi kommer nära både handling och personer på ett varsamt sätt. Debuterande Frederick Pelletier lyckas få fram ett mycket trovärdigt spel hos sina aktörer. Klä på er ordentligt, den bitande frosten är kännbar också för åskådaren. Freddy Olsson

Kyss meg for faen i helvete: En ung teatergrupp är trött på att lalla runt i djurkostymer och bestämmer sig för att nu är det vuxendrama som gäller. Valet faller på en pjäs av Jon Fosse och som mentor tar de den berömde men numera gravt alkoholiserade skådespelaren Lars Nyqvist (Kristoffer Joner). Det finns massor av humor i scenerna där Fosses manus, fullt av livsinsikter, möter ungdomarnas oförställda naivitet och den äldre skådespelarens slagfärdiga cynismer. Eili Harboe är mycket bra som den ambitiösa Tale, som plötsligt måste spela mot killen som hon tycker är den största idiot som någonsin gått i ett par skor. Stian Kristiansen visar i den här oemotståndliga romantiska komedin samma fingertoppskänsla för dialog och tajming som han demonstrerade i långfilmsdebuten Mannen som älskade Yngve, 2008. Marit Kapla

Stop the Pounding Heart: I sin tredje film från den amerikanska södern skildrar Roberto Minervini livet hos en familj djupt kristna farmare i östra Texas. Med hjälp av icke professionella skådespelare, som lever liknande liv, ger han oss genom en oerhört visuell fiktionsdokumentär inblick i en vardag som genomsyras av bibeln, gammaldags könsroller och hårt slit, men också humanism, omtanke och omsorg om människor, djur och natur. Minervini lyckas, i denna film med festivalens kanske vackraste titel, att med lätt hand göra en komplex social analys - helt utan fördomar eller pekpinnar. Och när äldsta dottern Sara börjar tvivla inför sin utstakade framtid och sitt arrangerade äktenskap går våra hjärtan sönder, men vi kan ändå ha förståelse för hennes moders tröstande bön. Camilla Larsson

In the Name of: Vilken film som helst som sätter en katolsk polsk präst, en flaska vodka och Band of Horses i centrum är värd att se. Men det här är mer än så. Fader Adam är en medkännande och modern präst som går i märkesjeans, lyssnar på rockmusik och är mycket framgångsrik. När han förflyttas till en liten håla på landsbygden för att driva ett center för unga pojkar på glid vill många vara i hans sympatiska närhet. Men gradvis uppenbaras att han bär på en tung börda. I en film full av samtidigt nedtonande och storartade starka scener (lika medvetna som pastorns jeans) slår regissör Szumowska helt undan benen på oss. Till detta kommer ett visuellt fyrverkeri, en briljant casting och ett makalöst skådespeleri som gör denna film till inget mindre än ett definitivt måste. Vann den prestigefyllda Teddy Award vid filmfestivalen i Berlin. Camilla Larsson

The Age of Aluminium: Det finns aluminium överallt. Inte bara i ölburkar, utan i vaccin, sololjor och filtrerat dricksvatten. Det är först på senare år som denna lättmetall har börjat användas i stor skala, eftersom det krävs enorma mängder energi för att utvinna den ur bauxit. Numera är aluminium tio gånger vanligare än järn i vår natur. Denna upplysande och upprörande miljödokumentär följer metallens liv från fyndigheterna vid ekvatorn till de färdiga produkterna. Enorma ytor skövlas och mängder av kaustiksoda förgiftar vattnet för de människor som råkar komma i vägen. Sedan blandas aluminium in i produkter som skall befrämja hälsan trots att den ökar risken för alzheimer och cancer. Efter att ha sett The Age of Aluminium kommer du tänka två gånger innan du väljer deodorant. Freddy Olsson

Dallas Buyers Club: Dallas, Texas 1985 och Ron Woodroof - rodeofrälst vildhjärna och notorisk kvinnokarl - får diagnosen aids och 30 dagar att leva. Men istället för att lägga sig ned och dö inleder han en heroisk kamp för sitt liv, och hamnar snart på kollisionskurs med läkare och myndigheter. Ron börjar deala illegala bromsmediciner som är överlägsna allt sjukvården kan erbjuda och snart är homofoben i cowboyhatt alla HIV-smittade homosexuellas enda hopp. En till svältgränsen nedbantad Matthew McConaughey imponerar stort i huvudrollen och måste ligga väldigt bra till för en Oscar. Så även Jared Leto som transvestiten Rayon, vars charm till och med lyckas dyrka upp den hårdhudade Rons hjärta. GIFF-favoriten Jean-Marc Vallées (C.R.A.Z.Y. GIFF 2006, Café de Flore, GIFF 2012) karriär fortsätter spikrakt uppåt. Johan Blomqvist

Four Letters Apart - Children in the Age of ADHD: Vi lever i en tid då det ter sig allt viktigare att diagnostisera det som skiljer sig från det vanliga. Aldrig tidigare har så många barn diagnostiserats med ADHD. Den här tankeväckande och spännande filmen följer på nära håll några av eleverna i en specialklass för barn som har fått diagnosen. Vi träffar eleverna i klassrummet och i sina hem, med föräldrar och pedagoger. Victor, Marino och Martine har fått samma diagnos men är helt olika individer med olika behov. Filmen tar avstamp i ett unikt projekt som klassen deltar i, där man med alternativa behandlingsformer försöker ersätta medicinering. Barnen gör stora framsteg på bara ett halvår och omgivningen tvingas att ompröva tidigare föreställningar. Sara Wadell

Bokbloggsjerka: Filmatiserad genre

Den här veckan ställer Annika frågan om vilken tv-serie/film i "vår" genre som är bäst. Svår fråga tycker jag som har många genrer. Men jag har också många svar :)

• Genre dystopi: första Matrix  -filmen. Fick tankarna att flöda...

• Genre fantasy: Game of Thrones  - gillar manus, casting, miljöer och alla överraskningsmoment. Hade jag inte läst böckerna innan hade jag inte trott mina ögon i vissa avsnitt.

• Genre ungdom/ya: Mitt så kallade liv!  Ömsint serie om att växa upp som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Med Claire Danes och Jared Leto. Umph!

• Genre roman/drama: Fish Tank  - en växa upp-film i ett miljonprojektsområde.

Inte lika mycket mina genrer kanske, men jag läser ju dem här också och de är för bra för att inte skriva om:

• Genre kriminaldrama: The Wire  - en serie som gjorde det mycket svårare att titta på serier av "ett brott i veckan-slaget". Har man sett en superb serie där historien och brotten spänner över fem säsonger så blir man lätt lite bortskämd.

• Genre historiskt drama: Jag, Claudius  - släktkrönika i romersk kejsarfamilj kryddad med mord och galenskap. I massor.

• Genre klassiker: Pride and Prejudice  - älskar historien med Elizabeth och Mr Darcy, tror inte att det går att se den för ofta. Favoriten är filmen från 2005 med Kiera Knightly och Matthew Macfadyen, men bbc-serien från 1995 med Jennifer Ehle och Colin Firth kommer inte långt efter.

• Genre humor: Coupling  - en av få tv-serier som får mig att LOL på riktigt. 

• Genre sci-fi: Roswell  - härlig serie om utomjordingar som försöker smälta in i Area 51.

Lies: tredje delen i Gone-serien

Bild lånad från adlibris

Lies av Michael Grant är den tredje delen om ungdomarna i Perdido Beach som förtvivlat försöker överleva när alla vuxna plötsligt har försvunnit. I boken har man äntligen lyckats styra upp ett någorlunda fungerande samhälle med ett styrande råd och en trevande handel. Dessvärre tar rådet inte tag i det växande problemet med hatgruppen Human Crew som vill ha bort alla freaks (muterade ungdomar) till vilket pris som helst. Den religiösa väckelsen i form av profeten som har kontakt med de på den andra sidan är intressant. Men varför kan hon bara se tvillingarna? Det fanns åtminstone ett experiment på Coates som också borde synas... Lurar en gaiaphage?

Omdöme: Jag gillar den här serien mer och mer. Nu när man lär känna personerna bättre är de mer tredimensionella och jag gillar hur handlingen ganska länge är mer realistisk i den här boken. Gillar också Sanjit och Virtue, del av ett skådespelarpars adopterade regnbågsfamilj (ringer någon klocka?).

Astrid är fruktansvärt irriterande i den här boken. Hur hon tycker att Sam ska rycka upp sig ur sitt nästan katatoniska tillstånd som han hamnar i när rykten om den förmodat döde Drake börjar spridas. Att hon har kommit över sin "traumatiska" upplevelse av att få en örfil och bli hotad tills hon kallar lillebrorsan "retard" är inte riktigt samma sak som att komma över att ha blivit piskad så illa att man tigger om att få dö. Kan tänka mig att det blir ännu värre när man egentligen kan försvara sig, men offrar sig för att rädda alla andra. Hur Astrid tar på sig att bestämma hur mycket information som de andra i samhället ska få gillas inte heller. Men tolka mig rätt: jag gillar att läsa om det, hon är bara inte så sympatisk.

*Spoilers framöver* En annan jag irriterar mig på är Zil. Så korkad och så osäker. När den där lilla rösten i bakhuvudet börjar ifrågasätta saker så lyssna på den, inte på den lilla sadisten i gruppen. Och att bilda en allians med sin värsta fiende för att förstöra staden han vill styra över... inte så himla smart.

Är inte helt säker på idén att lille Pete ska vara så viktig för utgången av alltihop.

Nyfiken på hur nästa bok kommer utformas för Caine och Diana. Hur länge kommer friden vara på den där lilla ön egentligen?

Här kan du läsa om första delen, Gone.

Fem filmer på flyget

Bild lånad från Ginza

Måste säga att jag älskar de små egna skärmarna och det väldigt hyfsade utbudet som finns på flygen. Lyckades se fyra filmer på vägen ner till Sydafrika och en (nattflyg) på väg hem. Eftersom jag trodde att jag skulle somna under första filmen (steg upp fyra på morgonen efter en alldeles för sen sänggång) så började jag maratonet med en film jag redan sett - Mortal Instruments: City of Bones. Den lyckades mot alla odds pigga upp mig och saker som störde mig första gången (som en del av castingen) var mycket lättare att överse andra gången, även om jag tyckte sämre om Meyers Valentin. Efter att ha sett den första gången skrev jag det här inlägget.

Bild lånad från cdon

En film som jag hade tänkt gå och se på bio eftersom den fick så bra kritik var Argo, filmen om hur amerikanska ambassadarbetare i Iran gömmer sig när shahen störtas och hatet mot Usa får fritt spelrum. CIA ska sedan försöka smuggla ut dem därifrån i kamp mot klockan. Filmen togs bort innan jag hade kommit iväg så jag blev jätteglad när jag såg att den fanns i utbudet. Tyvärr så blev jag ganska underväldigad - den fick mig inte att känna någonting. Den var snyggt gjord, men man fick inte lära känna dem det handlade om och utgången var given från början. Ganska ospännande och intetsägande.

Bild lånad från cdon

Hitchcock blev film nummer tre. En härlig film med feelgood-känsla. Anthony Hopkins och Helen Mirren är strålande i huvudrollerna som Alfred Hitchcock och hans fru Alma i ett kärleksfullt förhållande. Filmen startar med att Hitchcocks film North by Northwest gjort succé och folk undrar om det inte är dags för honom att sluta nu när han ligger på topp. Motsträvig som en treåring i trotsåldern beslutar han sig istället för att gå utanför alla ramar med filmen Psycho, ett projekt så vågat att han får bekosta filmen själv. Under filminspelningen blir Alfred ganska besatt i sin kvinnliga huvudroll till fruns irritation och när hon i sin tur börjar flirta med en författare är äktenskapet på väg att rasa. Gillar personerna i filmen, skådisarna storspelar och man känner med karaktärerna. Roliga sarkastiska repliker gör inte saken sämre. Att Hopkins har knyckt Hitchcocks grepp med att prata rätt in i kameran är klockrent.

Bild lånad från cdon

Sista filmen på nervägen blev bombastiska Elysium, mest för Matt Damons skull. Spelplatsen är en miljöförstörd eländig jord om cirka hundra år där människor med makt och pengar bor på rymdstationen Elysium som ligger i jordens omloppsbana. Max och Frej är två barn som bor på ett barnhem. Max är fascinerad av rymdstationen och det är kväljande när en nunna förklarar för honom att jorden är vacker utifrån den med. I vuxen ålder är Max en f.d. fängelsekund som haft den stora lyckan att få ett jobb. Efter en arbetsplatsolycka (han får reda på att han har fem dagar kvar att leva) bestämmer han sig för att till varje pris ta sig till Elysium för att kunna bli botad. Jag tyckte inte att den här filmen var bra. Mest störde jag mig på att vapnen var så fruktansvärt dåliga: varken bomber eller skjutvapen dödar i första taget och siktet verkar också vara obefintligt. Alternativet är att människorna blivit motståndskraftigare, det skulle också förklara varför slag och sparkar är i stort sett verkningslösa oavsett i vilken mängd de utdelas. Att robotar används som poliser och övervakare medan människor jobbar i fabriker för att skruva ihop robotar känns också som ett konstigt val. För att inte tala om "läkemaskinerna" som botar cancer på en sekund. De "inspirerande" talen av folk som vill förändra är också väldigt mycket för mycket.

Bild lånad från cdon

På hemvägen blev det bara en film, Blå är den varmaste färgen, innan det var dags att försöka få lite sittande sömn. Det är en film som jag inte visste något om förutom att den kom högt på svd.s topplista över 2013 års filmer. Det visade sig vara en film om Adéle som går på högstadiet och upptäcker att hon dras till tjejer. Hennes kärleksintresse är Emma, en något äldre konststuderande, och det är två världsbilder som kolliderar. Adéle kommer från en arbetarklassfamilj där man tror att Emma är dotterns privata filosofilärare och där man inte tycker att konst är ett riktigt arbete, man behöver något "riktigt" att kunna falla tillbaka på. Emma kommer från medelklassen och har en kreativ bekantskapskrets som tar emot den nya flickvännen med öppna armar, men ifrågasätter om vad Adéle egentligen vill göra med sitt liv för inte kan hon vara nöjd med att bara bli lärare (hennes framtidsdröm), vill hon inte uttrycka sig? I förhållandet blir Adéles roll ganska fort "konstnärshustrun" som tar hand om hemmet. Fantastiska skådespelare som tydligen haft ett helvete under inspelningen p.g.a. en diktatorisk regissör. Mycket närbilder genom hela filmen, greppet med de många blickarna innan första kyssen är något som man önskar att romantiska filmer tog efter. Några mindre saker jag störde mig på: extremt långa sexscener som inte egentligen tillförde något, en evigt ung Adéle som inte såg ut att åldras trots att filmen utspelas under några år, en stilla undran om vad som hände med vänner och familj som bara skrevs ut ur filmen... 

Blood Safari: välskriven deckare

Bild lånad från bokus

Blood Safari av Deon Meyer var en utmärkt bok att läsa innan sydafrikaresan :) Den utspelar sig mestadels strax utanför Krugerparken och en av frågorna som diskuteras i boken handlar om hur man bevarar djurlivet och problemet med tjuvjägare. En annan fråga är svårigheterna med att ha så många olika språk och folkslag med sina respektive historier vilket diskret vävs in i handlingen.

Boken handlar om Lemmer som jobbar som livvakt. I boken får han uppdraget att följa med Emma när hon letar efter sin länge försvunne bror. Emma har tidigare blivit attackerad i sitt hem av tre maskerade typer och hon sätter det i samband med sitt letande. Vad som än ligger bakom överfallet så fortsätter problemen och blir gradvis allvarligare.

Omdöme: Det är en välskriven bok, och speciellt Lemmer känns väldigt trovärdigt beskriven, med en gedigen bakgrundsteckning. Det är nöjsam, om än något seg läsning, och när motivet äntligen avslöjas efter 340 sidor så är det ganska invecklat. Roligt nog är motivet verkligt (det riktigt mordet debatteras fortfarande), men om det var som i boken är väl ovisst.

Tematrio: tre favoriter från 2013

I veckans tematrio är uppdraget från Lyran att berätta om tre bra böcker från 2013. Strax före jul listade jag nio julklappstips, åtta av dem från 2013, så den här gången väljer jag tre andra så det blir lite omväxling :)

1. Assassin's Apprentice av Robin Hobb är en riktigt bra klassisk episk fantasy, med en hjärtskärande liten övergiven pojke som huvudperson. Det som drar ner den lite är att fortsättningen av serien inte är lika bra, men första delen - mumma!
2. En man som heter Ove av Fredrik Backman. Denna härliga bok där man både skrattar och gråter om vartannat samtidigt som man diskuterar vem som är mest "Ove" i bekantskapskretsen och i vilken utsträckning man själv är en :)
3. Tsotsi av Athol Fugard. En skrämmande skildring av livet i en sydafrikansk kåkstad under 50-60-talet med en väldigt empatistörd huvudperson. Men han har en historia som förklarar en del.

Utmaningar 2014

Har kommit hem från semestern nu och märker att alla (?) verkar ha utmanat sig själva till tänderna :) Det finns allt från mängd (minst X antal), klassiker, olika länder, nya författare, kvinnliga författare och deckare. Själv är jag lite tveksam, har ju läsning som mitt största intresse och vill framför allt att det ska vara nöjsamt och ett sätt att flyttas in i en annan värld och vill därför inte binda upp mig på för omfattande projekt. Nya, lite kortare utmaningar under året (som Tre på tre och Jorden runt) är väl inte otänkbart däremot. 

Därför har jag nappat på två "utmaningar" som jag tror kommer klaras av ganska mycket av sig själv, även om jag egentligen vet att jag kommer påverkas lite grann när jag väljer böcker: Boktyckes Läsutmaning 2014 och Pocketlovers Kaosutmaning 2.0. Tror att läsutmaningen kommer vara den lättare av dem eftersom den är ya-anpassad. Kaosutmaningen är lite vuxnare i år än den var förra året, men minimimålet på 20 borde jag ju klara av tycker jag, har ju ett helt år på mig.

Utöver det så har jag ju min egen utmaning att läsa (minst) en hyllvärmare varje månad, men räknar med att det kommer att gå bra. Tror ju också att en författartolva är fullt genomförbar, tvekade länge eftersom jag trodde att det skulle bli svårt att sätta sig ner och bestämma en tolva, men... det finns ju hur många författare som helst jag vill läsa :) Satte upp hela tjugo, så får jag möjlighet att välja lite också...

1. Marissa Meyer
2. Julie Kagawa
3. S.J. Bolton
4. Linwood Barclay
5. Karen Thompson
6. Yan Lianke
7. Joaquim Machado de Assis
8. Elizabeth Wein
9. Set Mattsson
10. Jan Wong
11. Elly Griffith
12. Ellen Karlsson
13. Sofi Oksanen
14. Emma Bull
15. James Dashner
16. Lauren Oliver
17. Alison Weir
18. Holly Black
19. Justin Cronin
20. Gail Carriger

Bokåret 2013 i enkätform

Hittade en enkät om bokåret 2013 hos Bokföring enligt Monika och vill så klart svara själv på frågorna :) Så...

Hur många böcker läste du?
121

Och hur många sidor blev det totalt?
Har inte räknat. Men nästa år...

Vilken var den bästa boken du läste?
Svårt, har fått ner en Tio i topp-lista... men svarar Ender's Game av Orson Scott Card och Child 44 av Tom Rob Smith. Men det är jämnt i toppen.
  

En bok du längtat efter och trodde du skulle älska men inte gjorde?

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman.

Mest överraskande på ett positivt sätt?
Ender's Game av Orson Scott Card. Hade inga större förhoppningar på den, utan läste den bara för att den skulle bli film och jag ville ha läst den innan (inte för att jag hade tänkt se filmen, men det blev jag ju tvungen att göra). Och så visade det sig vara en av årets absolut bästa <3

Vilken bok rekommenderade du till flest människor?
Det beror ju på vem jag pratar med, men fyra av de vanligaste är: Child 44 av Tom Rob Smith, Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifke Brunt, En man som heter Ove av Fredrik Backman och The Fault in our Stars av John Green.   

Bästa bokserien du upptäckte?
Får skriva två här med, är inget bra på att begränsa mig... Slated av Teri Terry - en bra dystopiserie och en serie som väl egentligen mer är en bok delad i tre delar: Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Nya favoritförfattare som du upptäckte?

Har läst mycket bra, men Orson Scott Card är en ny författare som jag har läst flera böcker av. 

Den bästa boken utanför din comfort zone eller som var en ny genre för dig?
Den grafiska romanen Ankomsten av Shaun Tan. Inte för att den var svårtillgänglig, tvärtom, men att "bara" titta på bilder var nytt för mig.

Mest spännande bladvändare?
Den nya människan av Boel Bermann - så himla bra!

Bästa skräckisen?
Den nya människan av Boel Bermann, smygande otäck historia som fick mig att tända lampor även i rum jag inte var i.

Den sorgligaste boken?
Har gråtit till rätt många, blir bara blödigare... The Fault in our Stars av John Green var en av de blötaste och andra delen i Torka aldrig tårar kom inte långt efter.

Den roligaste boken?
En man som heter Ove av Fredrik Backman. Sen grät jag ju en hel del också...

Den mest hypade boken?
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Men tycker den levde upp bra till förväntningarna :)

Bästa ungdomsbok?
Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifke Brunt.

En bok som överträffade dina högt ställda förväntningar?
The Fault in our Stars av John Green.

Mest minnesvärda karaktär?
Paul i Tatuh, Ove och så mina bad boys, Eric Northman och Jace (åtminstone i första boken).

Vackrast skrivna boken som du läst?
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

En bok som gjorde starkt intryck på dig?
Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, bara för att variera mig lite, tidigare titlar hade också passat bra, men den fick mig att fundera över Palestinafrågan mer än någonsin förut... 

En bok du inte kan fatta att du väntade så länge med?
The Fault in our Stars av John Green.

Kortaste boken du läst?
The Tiny Wife av Andrew Kaufman. 80 små sidor...

Längsta boken du läst?
Vet inte om det är den allra längsta, men den är i alla fall ganska tjock: Wolf Hall av Hilary Mantel.

Favoritbok du läste av en författare du har läst andra böcker av?
The Fault in our Stars av John Green.

Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2013?
Mortal Instruments: City of Bones, Ender's Game, Du gör mig galen och The Hobbit - an unexpected journey.

Favoritrecension du skrev?
Turned av Morgan Rice. Den blev (välförtjänt) ganska elak, men det var väldigt rolig att skriva.

Mest populära inlägget på din blogg?
Recensionen om Wolf Hall.

En bok du inte läste 2013 som du kommer prioritera 2014?
Har en ganska lång lista...

En bok du ser fram emot?
De avslutande delarna på Slated, Pure och Wolf Hall.