Smakebit: The Girl with All the Gifts

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Sitter här i kväll och myser efter att ha varit på en väldigt trevlig teater, Tigern. Fantastiska skådespelare, rolig föreställning och med skratt som ibland fastnade i halsen. Det var sista föreställningen i Göteborg, men den ska så småningom till Örebro så bor du där tycker jag att du ska hålla ögonen öppna :)

Smakbiten idag kommer från första sidan av The Girl With All the Gifts av M. R. Carey. Den utspelar sig längre fram i tiden och saker har inte utvecklats till det bättre. Som läsare följer man Melanie som är runt 10 år och som växer upp på en militäranläggning.

     There haven’t been any new children for a long time now. Melanie doesn’t know why that is. There used to be lots; every week, or every couple of weeks, voices in the night. Muttered orders, complaints, the occasional curse. A cell door slamming. Then, after a while, usually a month or two, a new face in the classroom – a new boy or girl who hadn’t even learned to talk yet. But they got it fast. 
     Melanie was new herself, once, but that’s hard to remember because it was a long time ago. It was before there were any words; there were just things without names, and things without names don’t stay in your mind. They fall out, and then they’re gone. 
     Now she’s ten years old, and she has skin like a princess in a fairy tale; skin as white as snow. So she knows that when she grows up she’ll be beautiful, with princes falling over themselves to climb her tower and rescue her. 
     Assuming, of course, that she has a tower.
     In the meantime, she has the cell, the corridor, the classroom and the shower room.

Jag har inte kommit jättelångt, men jag tror att jag redan vet mer om Melanie än vad hon vet själv...
Fler smakbitar finns på Flukten fra virkeligheten. Ha en trevlig söndag!