Ann Rosmans Marstrandsserie

Bild lånad från bokus

Bild lånad från adlibris

Jag har lyssnat på Ann Rosmans fem böcker om polisen Karin Adler och eftersom den ena ljudboken följdes av den andra utan att jag hann skriva emellan (förutom om den första, Fyrmästarens dotter, inlägget finns här) gör jag ett samlat inlägg om dem.

Personerna: Huvudkaraktären Karin arbetar som kriminalpolis vid göteborgspolisen och i första boken brakar hennes samboförhållande ihop och hon flyttar från deras gemensamma lägenhet till sin älskade gamla båt. I böckerna som följer skaffar hon sig en ny pojvän, men det läggs inte mycket fokus på det. Jag får känslan av att hon är en person som vill ha väldigt mycket på sina villkor (kan känna igen mig) och som är fruktansvärt dålig på att kompromissa för någon annans skull.

Karin arbetar tätt ihop med Robert och efter fem böcker är i princip allt jag vet om honom att han är gift med en lärare som ofta är irriterad för att han låter jobbet komma före omhändertagandet av deras två ganska små barn. Folke är den tredje parhästen, en äldre språkpolis som rättar grammatiska fel med en dåres envishet - även under känsliga förhör. Att han rättar fel gör att hans berättarröst blir lite egen och lite påfrestande (så som språkpoliser ofta är), men det som får mig att resa ragg är att kollegorna, som stör sig otroligt mycket på hans egenheter, härmar honom när han inte är där så att egenheterna finns med dubbelt så ofta.

Bild lånad från adlibris

I första boken så introduceras också ett gäng personer på Marstrand där poliserna letar efter förklaringarna till ett 50 år gammalt lik, och de flesta av dem är medlemmar i en ganska dysfunktionell familj. Det här är bland det bästa i Rosmans böcker - spänningarna mellan föräldrar och barn och slitningar i en syskonrelation med en utbränd historieintesserad Sara på toppen. Det läggs ganska mycket fokus där, och personerna kommer tillbaka i andra boken och är lika viktiga där även om de egentligen inte har något med det nya fallet att göra, men det är intressant att läsa om. Men efter det försvinner de snabbt ut i periferin och nämns bara när någon letar efter gamla historiska fakta. Hur bihistorien med utbrändhet går får man gissa sig till.

Dialogerna mellan personer är ofta bra, men ibland låter det som att personerna läser innantill ur ett dåligt manus, där det inte alls blir naturligt utan docerande på ett sätt som sällan förekommer i normala samtal mellan personer. För mig känns det som att Rosman har så mycket som hon vet och vill förklara för läsaren att det gör att berättandet ibland får stryka på foten. Samma problem kan jag se när hon beskriver saker. Hon har själv sett eller tagit reda på något och läsaren får reda på långt mycket mer än vad som är nödvändigt, som vilken slang brandmannen kopplar var eller fullt med fakta om Karins gamla stålbåt. Ibland går det, men ibland blir resultatet förfärande klumpigt, som när Karin efter att ha besiktigat ett lik tar en tur runt huset för att få en känsla för mordscenen/letar efter spår och man får reda på snickeridetajer, väggfärger, fönsterdetaljer och golv... Hon hade lika gärna kunnat gått runt på en mäklarvisning.

Bild lånad från Adlibris

Böckernas upplägg: Karin med kompani är en del av böckerna, långt ifrån alltid den viktigaste, den andra delen är de historiska kopplingarna som sprider ut sig i böckerna allteftersom serien fortskrider. Rosman har gjort gedigna forskningsinsatser och det är intressant att läsa om hur Marstrand var en frihamn där Sveriges lagar inte rådde och där det fanns sjörövarbrev och öborna lockade båtar på grund för att sedan plundra dem (Porto Francos väktare), vad som låg bakom inspärrandet av Mette Folk Ridderbielke på Carlstens fästning (Mercurium) eller hur societeten och kung Oscar II drogs till havsbaden (Havskatten). I den senaste får vi också en skrämmande insikt i Kungälvs lokalpolitik...

Bild lånad från Bokus

Problemet jag har med böckerna är att delarna inte alltid hänger ihop på något självklart sätt, ibland känns kopplingarna väl långsökta. Hittar man ett lik i ett nedlagt hotell är det inte nödvändigt att få läsa om någon som gästade hotellet under dess glansdagar och dennas hälso- och kärleksbekymmer... Ofta är kopplingen tydligare än så, men det är sällan klockrent tycker jag, utan ibland känns fallet som ska lösas bara som en förevändning för att få berätta den historiska delen. Som i Porto Francos väktare där Rosman slänger in ett tredje lik mest som en ursäkt för att få behålla poliserna på plats när deras första uppdrag är avslutat.

Jag kan tycka att det är synd att Rosman inte litat på sin fascination av dåtiden fullt ut och koncentrerat sig på att skriva bra, historiska romaner, för det är de bitarna som jag tycker är roligast att läsa om. Jag tror böckerna hade tjänat på det istället för att som nu blandas ut med ganska ospännande, pratiga kriminalromaninslag.