Änglarösten: Arnaldur Indridason

Bild lånad från bokus

Änglarösten av Arnaldur Indridason var en speciell bok. Boken börjar med att huvudkaraktären, kommissarie Erlendur, kommer in på ett hotell för att lösa mordet på dess dörrvaktmästare och sedan stannar han kvar på hotellet tills mordet är löst någon vecka senare. Boken slutar när han är på väg ut från hotellet igen så det hela känns lite som ett kammarspel tycker jag. Under tiden på hotellet pratar han med vittnen, tittar på videoband, skickar ut sina medarbetare på uppdrag och tänker tillbaka på ett traumatiskt barndomsminne som han tror format honom till vuxen ålder.

Omdöme: Änglarösten tillhör den kategori av deckare som jag skulle kalla både seg och ospännande. Det är inte alltid ett fel, för mig uppvägs det ibland av karaktärer och vad jag kallar mys, men dessvärre tycker jag inte om karaktärerna i Änglarösten och det är så långt från mys man kan komma.

Huvudpersonen, Erlendur, verkar vara deprimerad. Han ältar sina traumatiska minnen, han bokar ett rum på hotellet för att han inte vill åka hem till sin tomma lägenhet, han har inga planer på att fira jul och drar sig undan när han blir inbjuden till vänner. När hotellrummets element visar sig vara ur funktion så accepterar han det. Hela han känns totalt uppgiven och håglös.

Polisutredningen är ytterligare något jag blev tveksam till. När Erlendur träffar sina vittnen pratar han med dem en stund där det råkar passa bäst, som i hotellbaren eller i hans rum. Inte en enda gång nämns att han antecknar eller spelar in det som sägs vilket kanske kan fungera när man hör en person ganska långt från händelsernas centrum, men när man förhör huvudmisstänkta? Vill man inte ha lite mer påtagligt minnesstöd då? Sedan verkar inte heller intervjuerna vidare bra förberedda, det känns som att han missar självklara frågor och när något inträffar (en telefon ringer, en bekant dyker upp eller någon har bråttom) då avslutas samtalet lite abrupt, det verkar inte bero på att själva frågorna faktiskt är ställda och besvarade.

Historien med den döde dörrvaktmästaren är huvudtråden och man får även del av hans bakgrund. Det är helt okej och ibland även intressant. Jag kan till viss del också förstå varför det läggs fokus på Erlendurs barndomsminnen, även om jag inte tycker tillräckligt bra om Erlendur för att faktiskt bry mig om vad han har varit med om. Men, det finns dessutom en löst liggande sidotråd, ett gammalt fall som ska upp i rätten. Eftersom den här boken är den tredje i serien så kan det hända att jag missat uppbyggelsen av det, att folk som har läst de tidigare böckerna vet vad det handlar om och är nyfikna på vad domen blir, men i så fall förstår jag ändå inte varför hanteringen, ledtrådarna och slutsatserna av det gamla fallet beskrivs så noggrannt? För mig känns det bara ovidkommande.