The Wise Man's Fear: Patrick Rothfuss

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss är andra delen av The Kingkiller Chronicle, och Kvothe fortsätter berättelsen om sitt liv för den besökande krönikören. Det handlar om hans liv på universitetet, fiendeskapen med rikemanssonen Ambrose och kärleken till Denna. Men så åtalas han för otillåten magi och tvingas lämna universitet. Kärleksdikter, banditer, svärdskonst och de gäckande Chandrians som ligger bakom föräldrarnas död följer.

Omdöme: Jag är inte säker på varför jag gillar den här boken så mycket, men gillar gör jag. Det händer inte jättemycket (det ser kanske ut så när man läser biten ovan, men det är en tjock, härlig bok), men den är välskriven, lättläst och rolig, och jag tycker så mycket om Kvothe att även att läsa om hans vardag räcker ganska långt, sen skall det väl medges att hans vardag slår min med hästlängder... Jag gillar att läsa om hans relationer med studiekamrater och lärare och vad han ägnar dagarna åt. Slås också av hur mycket han hinner med, märks att det här är långt innan tv och datorer fanns. Och samtidigt som jag njuter av all vardagsdrama så tänker jag då och då "Det här en gång till? Ja, ja. Okej då." Så lämnar han till slut universitetet och det händer nya saker i ett makligt tempo, och det är svårt att lägga ner boken.

Alternativt omslag,
lånat från bokus

Och Kvothe är ganska underbar, men det är också ganska jobbigt att han är så medveten om det - han är den bästa lutspelaren, hans sång förtrollar älvor, han är en suverän älskare, han är en otrolig magiker, han kan passa in överallt och hans historier är gudabenådade för att inte tala om hans skicklighet med vapen, det blir lite Godnatt mr. Tom över det, för bra för att vara sant helt enkelt. Det hade varit kul om han erkänt åtminstone någon brist. Denna är hans stora kärleksintresse, men kärlekshistorien är mer av trånandet efter en idol, än något som är verkligt och ömsesidigt. Det verkar vara nästan likadant från Dennas sida, det hon verkar gilla mest med Kvothe är att han inte är lika "på" som andra män.

Bland det jag gillar i boken förutom att den är så bra berättad är Kvothes vänner och Ambrose (boken hade blivit mycket tråkigare utan deras fiendeskap), hur ordnad och logisk magin är, hur olika folkgrupper och kulturer (adem!) beskrivs och framför allt är boken är skriven med humor. Men jag tror den hade blivit bättre om man hade skalat av några hundra sidor och jag funderar på det där med att Kvothe själv vill berätta sin historia för krönikören så att det blir rätt. Vem orkar lyssna på en tredagars berättelse där det mesta är en redogörelse för hur dagarna har gått och där huvudpersonen helt hoppar över hur han överlevde ett sjörövaranfall? Känns som lite felprioritering av berättelse.