Omens: bitvis rent magisk av Kelley Armstrong

Bild lånad från adlibris

Omens av Kelley Armstrong handlar om Olivia, en ung kvinna som verkar ha allt: ivy league-utbildning, kärleksfull fästman och rik familj, men hennes utstakade framtid ser ut att fyllas med välgörenhetsprojekt och politik och hon är lite tveksam på om det är det hon verkligen vill med livet. Så dyker en massa fotografer upp utanför hennes hem, kallar henne ett annat namn och ställer konstiga frågor. Det visar sig att de fått reda på att hon är adopterad och att hennes biologiska föräldrar är seriemördare som sitter inne på livstid. När varken mamman (adoptivmamman alltså) eller fästmannen är så helhjärtat stöttande som Olivia hade kunnat önska bestämmer hon sig för att lämna sitt liv ett tag tills det hela blåst över. Inte så lätt när ens ansikte finns på tidningarnas förstasidor och man inte har så mycket pengar i plånboken och är för stolt och för sårad för att vilja ta emot pengar från familjen.

Det här låter kanske som vanlig chic-lit, men det är så mycket mer. Det finns människor(?) som verkar veta mer om henne och hennes bakgrund än vad de rimligtvis borde kunna veta och som försöker styra hennes steg mot en alldeles ovanlig liten stad ingen någonsin har hört talas om. Olika omen blir allt tydligare även om Olivia gör sitt bästa för att bortrationalisera dem, och hennes drömmar kanske inte bara är drömmar. I försök att få lite klarhet över sin bakgrund besöker Olivia sin fängslade mamma som påstår att hon är oskyldig och ber Olivia att försöka påverka någon av de frivilligorganisationer som tittar närmare på oklara fall. Olivia lovar, men börjar istället att själv att titta närmare på vad det var som hände för drygt tjugo år sedan samtidigt som dödsomena blir allt fler.

Omdöme: I början av läsningen är jag nästan andlös över hur bra den är, det var länge sedan en bok uppslukade mig så till den grad och då tycker jag ändå att jag läser många väldigt bra böcker. Det övernaturliga bildar en obehaglig känsla, nästan lite skräck och jag njuter! 80 sidor in är jag på väg att ringa en kompis för att säga åt henne att läsa boken, men skjuter upp det eftersom jag dels inte vill lägga ifrån mig boken och dels tänker att jag borde läsa lite längre innan jag ringer. När jag tvingas förflytta mig mellan rummen trycker jag boken hårt mot bröstet med båda händerna, mycket länge sedan jag gjorde något sånt :) Längre in i boken tycker jag fortfarande att den är väldigt bra, men den är inte längre magisk. Det läggs mycket fokus på att lösa morden och detektivhistorien är inte fullt lika bra som det övernaturliga. Det blir invecklat och lite långsökt.

Innan boken börjar finns ett litet förord av författaren där hon skriver att man kan välja att läsa boken rakt igenom eller lite mer interaktivt, det kommer dyka upp ord som inte förklaras som man kan forska efter själv. Jättekul idé tänker jag och försjunker i texten. Det tar 300 sidor innan jag ens märker att det blinkas vilt, och då bara för att det finns fyra kursiverade oförklarade ord på ett uppslag... Jag vet ju att det har funnits sådana ord innan, men vem tänker på dem när man läser en sån bra bok? :)

Det finns otroligt mycket att tycka om i den här boken, som befolkningen i den lilla staden Cainsville. Det finns mycket som ligger under ytan där, den lilla staden har av allt att döma en väldigt speciell historia. Gillar också de övernaturliga elementen som bygger på gamla keltiska myter istället för de vanliga vampyrerna och varulvarna, det blir något nytt att lära sig. Dessutom är den ofta lite rolig, på ett bra sätt. Till exempel det här uttalandet om barn som Olivia får höra när hon "tvingas" besöka sin granne och spågumma: "Perhaps that's too harsch. You don't dislike them. But to you they are like parrots. Pretty to look at, fun to play with, but you wouldn't want to be saddled with that responsibility for the rest of your life." Precis så känner jag med :) Nästa bok i serien kommer ut i slutet av augusti, är glad att jag inte hittat den första förrän nu, då blir väntetiden inte så lång :)