Mandarinstunder: om sorgearbetet efter en katt

Mandarinstunder av Lilian Bäckman är hennes (bearbetade) dagbok från året efter den lilla rödpälsade katten Zeb Macahans död. Den handlar om sorg och självförebråelser, som varför såg jag inte att katten var sjuk? Var det mitt fel att den blev sjuk från början? Får jag sörja en katt så här intensivt, det är ju ändå bara en katt? Nej, nu glömde jag dödsdagen, har jag redan glömt honom? Förutom sorgebearbetningen så händer andra saker i Lilians liv: hon startar ett sommarcafe och får en utställning i Paris, men det hela är ganska skissartat beskrivet.



Omdöme: Det finns en del bra tankar i den här, som att sorgen efter sitt djur kan vara så oändligt mycket större än efter en "farbror Curt", men jag har väldigt svårt för sättet som den är skriven på. Det är en dagbok som fortsätter ut i fria associationer och lek med ord och jag har svårt att känna sorgen som Lilian beskriver. Dessutom skriver hon "dom" och är drar till med könsord när hon är irriterad, båda lika illa... Det här är en bok jag fick tvinga mig att läsa ut, sämsta boken utan tvekan hittills i år, hoppas verkligen att jag lär mig lägga ner påbörjade böcker snart!

Här är anteckningarna från den trettonde november 2009 när nästan ett år har gått:

Bild från adlibris

Vi sov uppe hos de parisiska trollen och spökena i natt. Tänker på Zeb, är rädd för den 25 november. Dödsdagen. Varför "firar" man inte hågkomsten av dödsdagen i Sverige när man gör i Bulgarien? Jag är 174  mil hemifrån och det är 20 grader varmt. Ändå är mina tankar desamma. Varför stannade dom inte hemma och lät mig åka ensam. Eller, dom hade kunnat stanna på halva vägen och bli upp-plockade av mig vid svenska gränsen igen?
      Om nu Marabou är hovets chokladleverantör undrar jag varför kungafamiljen inte är fetare. Dom är lika smala som fattiga franska råttor. Jag vill ha reda på exakt hur mycket choklad dom äter. Klockan är 21.21. Allting är trött. Poff, poff, säger gasbehållaren i badrummet. Magnus vill ha en miljon kronor för att gå ut och äta ost och vin någonstans. Själv är jag så mätt att jag hör röster. Tellio, typ så sa en flicka i mitt huvud.

Jag tycker inte att det här är bra, blir mest förvirrad.