Bild lånad från cdon |
Den startar i District 13 och Katniss är ett vrak efter sina upplevelser i Hungerspelen. Jag gillar att tidigare upplevelser satt sina spår i karaktärerna, varken Katniss och Finnick är inte helt där. Distriktet är välordnat, men verkar ganska glädjelöst. Man vill att Katniss ska bli symbol för en ny revolution men med Peeta fast i huvudstaden är revolution det sista som Katniss tänker på.
Efter ett ganska brutalt uppvaknande för hur långt huvudstaden är beredd att gå ändrar hon sig och propagandamaskinen dras igång från båda sidor. Filmens roligaste scen tycker jag är när Katniss ska säga saker man skrivit åt henne - hon är inte samma begåvade skådespelerska som Jennifer Lawrence. Filmens lökigaste scen tycker jag när en sång som Katniss sjungit spridit sig och ett gäng rebeller sjungades på den går mot vad som lättast kan beskrivas som slakt. Lite väl musikal...
Det är en ganska mörk film, både till innehåll och visuellt, det finns många dunkla scener i 13:s bunkrar. Människor dör som flugor, och jag föredrar det framför filmer där de tar slag efter slag och sedan bara skuttar vidare. Det är mycket aktion i filmen, men det tar aldrig över från karaktärerna och deras utveckling.
Förutom Katniss och Finnick har jag två favoriter till i filmen: De båda presidenterna Snow och Coin. De är egentligen ganska lika. Båda känslokalla, där medlen gagnar målet, och båda manipulativa, även om Snow alltid visar sig ha ett extra ess i rockärmen (det är så bra!). Det här är också första filmen där jag tycker att Peeta funkar, men han är inte med så mycket. Är inte lika förtjust i Beetee och Gale, men det tror jag är för att jag läst böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)