Fem filmer på flyget

Bild lånad från Ginza

Måste säga att jag älskar de små egna skärmarna och det väldigt hyfsade utbudet som finns på flygen. Lyckades se fyra filmer på vägen ner till Sydafrika och en (nattflyg) på väg hem. Eftersom jag trodde att jag skulle somna under första filmen (steg upp fyra på morgonen efter en alldeles för sen sänggång) så började jag maratonet med en film jag redan sett - Mortal Instruments: City of Bones. Den lyckades mot alla odds pigga upp mig och saker som störde mig första gången (som en del av castingen) var mycket lättare att överse andra gången, även om jag tyckte sämre om Meyers Valentin. Efter att ha sett den första gången skrev jag det här inlägget.

Bild lånad från cdon

En film som jag hade tänkt gå och se på bio eftersom den fick så bra kritik var Argo, filmen om hur amerikanska ambassadarbetare i Iran gömmer sig när shahen störtas och hatet mot Usa får fritt spelrum. CIA ska sedan försöka smuggla ut dem därifrån i kamp mot klockan. Filmen togs bort innan jag hade kommit iväg så jag blev jätteglad när jag såg att den fanns i utbudet. Tyvärr så blev jag ganska underväldigad - den fick mig inte att känna någonting. Den var snyggt gjord, men man fick inte lära känna dem det handlade om och utgången var given från början. Ganska ospännande och intetsägande.

Bild lånad från cdon

Hitchcock blev film nummer tre. En härlig film med feelgood-känsla. Anthony Hopkins och Helen Mirren är strålande i huvudrollerna som Alfred Hitchcock och hans fru Alma i ett kärleksfullt förhållande. Filmen startar med att Hitchcocks film North by Northwest gjort succé och folk undrar om det inte är dags för honom att sluta nu när han ligger på topp. Motsträvig som en treåring i trotsåldern beslutar han sig istället för att gå utanför alla ramar med filmen Psycho, ett projekt så vågat att han får bekosta filmen själv. Under filminspelningen blir Alfred ganska besatt i sin kvinnliga huvudroll till fruns irritation och när hon i sin tur börjar flirta med en författare är äktenskapet på väg att rasa. Gillar personerna i filmen, skådisarna storspelar och man känner med karaktärerna. Roliga sarkastiska repliker gör inte saken sämre. Att Hopkins har knyckt Hitchcocks grepp med att prata rätt in i kameran är klockrent.

Bild lånad från cdon

Sista filmen på nervägen blev bombastiska Elysium, mest för Matt Damons skull. Spelplatsen är en miljöförstörd eländig jord om cirka hundra år där människor med makt och pengar bor på rymdstationen Elysium som ligger i jordens omloppsbana. Max och Frej är två barn som bor på ett barnhem. Max är fascinerad av rymdstationen och det är kväljande när en nunna förklarar för honom att jorden är vacker utifrån den med. I vuxen ålder är Max en f.d. fängelsekund som haft den stora lyckan att få ett jobb. Efter en arbetsplatsolycka (han får reda på att han har fem dagar kvar att leva) bestämmer han sig för att till varje pris ta sig till Elysium för att kunna bli botad. Jag tyckte inte att den här filmen var bra. Mest störde jag mig på att vapnen var så fruktansvärt dåliga: varken bomber eller skjutvapen dödar i första taget och siktet verkar också vara obefintligt. Alternativet är att människorna blivit motståndskraftigare, det skulle också förklara varför slag och sparkar är i stort sett verkningslösa oavsett i vilken mängd de utdelas. Att robotar används som poliser och övervakare medan människor jobbar i fabriker för att skruva ihop robotar känns också som ett konstigt val. För att inte tala om "läkemaskinerna" som botar cancer på en sekund. De "inspirerande" talen av folk som vill förändra är också väldigt mycket för mycket.

Bild lånad från cdon

På hemvägen blev det bara en film, Blå är den varmaste färgen, innan det var dags att försöka få lite sittande sömn. Det är en film som jag inte visste något om förutom att den kom högt på svd.s topplista över 2013 års filmer. Det visade sig vara en film om Adéle som går på högstadiet och upptäcker att hon dras till tjejer. Hennes kärleksintresse är Emma, en något äldre konststuderande, och det är två världsbilder som kolliderar. Adéle kommer från en arbetarklassfamilj där man tror att Emma är dotterns privata filosofilärare och där man inte tycker att konst är ett riktigt arbete, man behöver något "riktigt" att kunna falla tillbaka på. Emma kommer från medelklassen och har en kreativ bekantskapskrets som tar emot den nya flickvännen med öppna armar, men ifrågasätter om vad Adéle egentligen vill göra med sitt liv för inte kan hon vara nöjd med att bara bli lärare (hennes framtidsdröm), vill hon inte uttrycka sig? I förhållandet blir Adéles roll ganska fort "konstnärshustrun" som tar hand om hemmet. Fantastiska skådespelare som tydligen haft ett helvete under inspelningen p.g.a. en diktatorisk regissör. Mycket närbilder genom hela filmen, greppet med de många blickarna innan första kyssen är något som man önskar att romantiska filmer tog efter. Några mindre saker jag störde mig på: extremt långa sexscener som inte egentligen tillförde något, en evigt ung Adéle som inte såg ut att åldras trots att filmen utspelas under några år, en stilla undran om vad som hände med vänner och familj som bara skrevs ut ur filmen...