The Age of Aluminium: en film som många borde se

The Age of Aluminium är en dokumentärfilm som visar hur aluminium bereds, vad det används till och vilka effekter det har. Det är långt ifrån en feelgood-film. Vi får följa med till Norsk Hydros jättelika dagbrott i Brasilien, där regnskog skövlas för att få tag i den åtråvärda bauxiten. Än värre blir det när man ska skilja ut aluminiumet från resten av malmen - restprodukten är en röd giftig lera med höga halter kaustiksoda. Illa nog när allting fungerar som det ska, när dammen brister och den röda leran svämmar in över städer i närheten dör folk. I filmen får man möta en f.d. tv-fotograf som bodde i en av städerna. När flodvågen kom rusade han ut med sin videokamera och filmade i det meterhöga lervattnet och när han sedan kom tillbaka till verandan och tog av sig stövlarna var strumporna redan bortfrätta. Huden följde efter. Sedan huden som bildades efter det...

Aluminiumet används sedan till förpackningsmaterial och i byggnadsverk, men även i hudvårdsprodukter som deodoranter, tandkräm och solskyddsmedel. Forskare som intervjuas tycker sig se samband mellan aluminium och cancer, alzheimers och allergier medan den fryntlige branschföreträdaren sitter och småskrockar på sitt kontor och säger att det inte finns några entydiga resultat. Han skrattar också gott åt människorna vars dricksvatten förorenades med aluminium och som sedan klagade över kognitiva problem, hur skulle de annars tjäna några pengar på olyckan? Änkemannen vars frus hjärnvävnad innehöll rekordhöga 23 mikrogram aluminium/gram när hon dog (mot normala 1-2 mikrogram) skrattade inte. Att aluminium är ett vanligt sätt att rena dricksvatten känns inte så bra längre. Inte heller att bröstcancerknölar oftare sitter i området kring armhålorna (just där man kletar in sig med deo innehållande aluminium) än vad de statistiskt sett borde göra. En möjlig teori till de ökande talen av allergiska barn presenteras också.

Omdöme: Det är en mycket tänkvärd dokumentär, lite långsam, men en film som jag skulle önska att många fick se. Vissa bilder gör fruktansvärt ont i en, som när en brasiliansk fiskare kommenterar hur lite fisk det har blivit i floden runt fabriken. Han står och ler så trevligt när han pratar med filmaren, som man gör när man försöker hålla skenet uppe, men när han slutar tala ser han oändligt ledsen ut. Samma sak med den tyske tandläkaren med alzheimers (han har jobbat med aluminium i större delen av sitt liv) som när han äntligen hittat korven i affären har glömt bort var han ställde vagnen. Han frågar leende om någon vet var den är, sådär som man gör när man inser att det är lite fånigt att tappa bort en kundvagn, men ser samtidigt väldigt rädd ut.