Uglies: Läste tidningen och kom att tänka på en bokserie

Läste den här skrämmande artikeln som handlar om skönhetsoperationer i Sydkorea och kom att tänka på Scott Westerfelds dystopiska ya-serie jag läste förra året, första boken var Uglies. Den handlar i korthet om en totalitär framtid där 16-årsdagen innebär att man får sin första skönhetsoperation och går från att vara en uglie till en prettie. Den som läggs under kniven har inget att själv säga till om utan det är vetenskapligt beräknat hur stora ögon man får, näsform, hudfärg, hur skelettet skulpteras, tjocklek etc. I uglies finns det vissa "vilseledda" tonåringar som rymmer innan de får sin operation, en av dem är Tallys bästa vän Shay. Tally utpressas sedan till att hjälpa till att hitta henne, annars får hon inte sin efterlängtade operation (ett öde värre än döden).

Jag tyckte det var ett spännande koncept, men det tog över halva boken innan berättelsen fick lite nerv och det fanns stora luckor med saker jag hade velat veta. Boken följs sedan av Pretties, som jag tyckte var rätt svag med ett jobbigt, men träffande, språkbruk - everything is like, totally, bubbly! Nummer tre, Specials, är min favorit. Lite mer själ och grubblerier i den :) En mer spännande typ av operation också. Bok fyra, Extras, har helt nya huvudpersoner och visar hur världen utvecklats några år efter upplösningen i Specials. Tyvärr tog väl mänskligheten inte direkt några steg framåt och det viktigaste i livet har blivit att synas - och här sitter jag med en blogg... :)

  

City of Fallen Angels: En jakt på inre demoner

City of Fallen Angels är fjärde delen i Cassandra Clares serie Mortal Instrument och den jag gillar bäst hittills. Ända tills jag kommer till upplösningen. Men jag tar det som är bra först:

• Handlar mycket om inre demoner den här gången, både bokstavligt och bildligt. En hel del grubblande om ens egen godhet och värde. Simon är min nya favorit. Han och Jace står för en hel del av grubblandet, men Simons problem känner jag lättare igen mig i (även om de i mångt och mycket är samma som Jaces). Diskussionen om arv och miljö fortsätter.
• Lilith, Adams första fru, var med. Jag känner att jag vill läsa på vad som står om henne som biblisk gestalt.
• Två karaktärer som innan bara nämnts av de andra kommer in i handlingen.

Men så var det upplösningen då. Den vimlar av förälskade par, men alla paren har så storslagna kärekshistorier att Romeo och Julia skulle hamna i skymundan. Eftersom de flesta huvudpersonerna är tonåringar så kan man ju se mellan fingrarna (första kärleken är förhoppningsvis himlastormande), men när en 700-årig karaktär känner lika starkt efter bara en kort kärlekssemester med sin "squeeze" så blir det lite mycket.

Med tanke på hur starka känslor de har för varandra så är de extremt dåliga på att faktiskt uttrycka dem. Återigen så kan ju det förklaras med att de är tonåringar och ovana vid att ha förhållanden, men tröttsamt att läsa blir det i alla fall. Lite: "Nej, jag har inte pratat med honom, han ringde inte tillbaka när efter jag sökte honom." Och då har de varit med om strider på liv och död tillsammans. Suck. Eller när man blir svartsjuk på att ens partner haft förhållanden innan - när någon har levt i flera hundra år får man väl hoppas att de inte varit ensamma hela tiden...

Blev extra besviken på Clary. Dels för att hon en av dem som inte pratar och som låter deprimerade vänner "vara ifred", men mest för att hon, för att vara snäll och bekräfta sin kärlek för någon som tvivlar, går med på att gifta sig trots att hon inte vill.

Och min gamla favorit Jace. Hans sarkastiska narcissism saknades nästan helt. Allt som händer är hans fel. Han är bara värd förakt. Det vore bättre om han inte alls fanns. Tycker han. Ett himla ältande blir det. Och då lämnar man honom ensam? Där trodde jag att han skulle ta livet av Sebastian en gång för alla och därmed begå självmord. Med tanke på hur slutet var så hade jag föredragit det.

Bara för att klarlägga: Gillar den här boken, trots allt.

Bok 1
Bok 2
Bok 3 

City of Glass: I'm a sucker for a good love story

I del 3 av The Mortal Instruments, City of Glass, har serien hamnat på rätt spår igen. Inser att jag gillar gryende kärlekshistorier... City of Glass syftar på Alicante, huvudstad i det gömda Idris dit våra huvudpersoner kommer. Beskrivningen av staden får den att låta som en medelhavsby från 1800-talet med väldigt rigida regler och styre, och fördomarna haglar.

Valentin är tillbaka och ska "rädda" Nephilim från sig själva, till vilket pris som helst. Men det är inte det som fångar mig, det är relationerna (en del föräldra-barn relationer i den här boken) och reflektionerna och självhatet inne i Jaces huvud som gör att jag hela tiden vill läsa vidare.

Boken känns rätt slutgiltig och nästan alla lösa trådar binds ihop. Det känns som att jag läser sista boken i en triologi, inte att jag bara  kommit halvvägs i en serie.

Läs om del ett här.
Läs om del två här. 
Läs om del 4 här.

City of Ashes: Lite väl många demoner

City of Ashes är del två i Cassandra Clares The Mortal Instruments-serie, dessvärre är den inte lika bra som ettan. Det är liksom mer action och mindre känslor. Det fanns naturligtvis bra saker ändå - gillade komma ut-temat, svårt både för homos och vampyrer. Fördomarna mellan vampyrer och varulvar var kul att läsa om. Gillade också den rabiata inkvisitorn och hoppas att någon mer kommer att upptäcka vad det nu var hon upptäckte precis innan hon dog. Favoritkaraktären var Alec, han fick lite mer personlighet här än i den första boken.

Tankar om bok 1, City of Bones, här.
Läs om del 3, City of Glass, här.
Fjärde delen finns här.

I am Number Four: Ologiskt om alien med superkrafter

Har läst I am Number Four av Pittacus Lore, men är inte helt övertygad. Bakgrunden är att den utopiska planeten Lorien attackerats av morgadorier med syfte att stjäla Loriens resurser. För att lyckas med det slaktar de hela Loriens population, inklusive djuren. Nio barn, alla med speciella förmågor som visar sig i tonåren, och deras väktare lyckas komma ombord ett rymdskepp och sätter kurs mot jorden. Så långt är allt logiskt. Problemet för mig är att morgadorierna jagar efter barnen till jorden och söker efter dem med ljus och lykta för att döda dem med. Eftersom de redan erövrat Lorien och skövlat den tills det inte ens finns vatten kvar, så förstår jag inte ansträngningarna de lägger ner på att få tag på rymlingarna. De nio barnens (eller tonåringarnas, eftersom boken börjar när de varit på jorden i 10 år) mål är att överleva och så småningom återvända till sin hemplanet och bygga upp livet där igen. Men igen, med tanke på att planeten redan är ödelagd förstår jag inte varför mogadorierna skulle ha något att invända mot det?

Förutom det så är det en hyfsat okej bok om en tonåring (man följer barn nummer fyra i boken) som levt hela sitt liv på flykt och som försöker gå igenom livet i olika småstäder utan att utmärka sig, så att inte mogadorierna hittar honom, vilket tydligen också betyder att inte lära känna någon? Personbeskrivningarna är lite kliché med sci-fi-nörden, populäre sportkillen och mobbaren, reformerade cheerleadern... I stridsscenen på slutet har författarna (de är två som samsas under pseudonymen) klämt i med allt de har, vilket blir mer tröttsamt än spännande.

Att mogadorierna troligtvis planerar att erövra jorden är något som jag tror kan bli behållningen av att läsa de böcker som följer. Boken jag läste avslutades med första kapitlet från fortsättningen - och det känns som att de nio barnen kanske inte är helt slumpvis utvalda, att det kan finnas en större plan än vad deltagarna vet om.

Del 2 - The Rise of Six
Del 3- The Rise of Nine

City of Bones: En värld full av skuggor

Bild lånad från adlibris

Har upptäckt en ny serie - Mortal Instruments av Cassandra Clare :D Fastnade så gott som omedelbart när jag läste första boken i serien, City of Bones, och väntar nu ivrigt på att fortsättningen ska landa i brevlådan.

Boken handlar om 15-åriga Clary som upptäcker att det finns en slags "parallellvärld" som vanliga människor inte kan se. Hon lär känna några skuggjägare (det är de som slåss mot demonerna som våldgästar jorden) och sedan rämnar hela hennes värld. Hennes mamma kidnappas och samtidigt förskjuter "bonuspappan" henne. Allt beror på att mamman har stulit en av de mest åtråvärda sakerna som finns i skuggvärlden. Mamman och en omedveten Clary visar sig ha ett förflutet i skugglandet Idris och genom boken får Clary pusselbit efter pusselbit till sitt förflutna.

Det finns flera anledningar till att jag gillar boken:

• Den utspelar sig i nutid, i och för sig i NewYork, men i det mindre omskrivna Brooklyn.
• Huvudpersonen Clary känns verklig. Lite självupptagen som så många är under tonåren, och lite av en särling redan innan händelserna i boken tar sin början. Dessutom en tjej som vet vad hon vill och som inte är passiv på något sätt. Kanske lite väl ung och skicklig dock.
• Personbeskrivningarna överlag är riktigt bra, med mer djup och motstridiga känslor än i många andra böcker. De inbördes relationerna mellan de tonåriga huvudkaraktärerna och mellan dem och deras föräldrar tillhör också det som är bra.
• Äntligen en kärlekshistoria där man inte kan räkna ut vad som ska hända redan från början. Det är inte ens självklart vem som kommer vara med i den. När kärlekshistorien väl börjar läggs det inte jättemycket tid på den, eftersom karaktärerna i boken har ett mycket mer angeläget uppdrag. Och sedan... blir man minst sagt förvånad.
• Skuggvärlden med dess invånare: demoner, silent brothers, vampyrer, varulvar och skuggjägare för att nämna de mer framträdande. Beskrivningen av deras klasssamhälle (eller rassamhälle) och de konflikter som blir resultatet är rätt tankeväckande.

Läs om del 2 här.
Läs om del 3, City of Glass, här.
Läs om del 4 här.

MsHisingen - same ol', but different

Så gjorde en namnändring idag. Det tre år gamla mediakonsumista som skulle leka med med begreppet fashionista kändes helt enkelt inte som jag längre. MsHisingen däremot - känns just idag klockrent :) Om namnbytet gör något med kvalitén och frekvensen på inläggen återstår däremot att se...

The Silver Linings Play Book: Gulliga psykiska problem

Jag hade rätt stora förhoppningar på Du gör mig galen (vilket är en urusel titel, föredrar den engelska: Silver Linings Playbook), men blev besviken trots att det är en rätt trevlig film. Eller kanske just därför. Bipolär man med misshandelsdom möter kvinna i sorg och med självdestruktivt beteende. Han umgås också med sin pappa och största skillnaden mellan pappan och honom är att pappan inte är diagnostiserad. Det känns inte som att just de ingredienserna ska göra en TREVLIG förutsägbar film.

Gillade att huvudpersonerna var så obekvämt uppriktiga att det var en social mardröm att umgås med dem, men på slutet spelade de det där tröttsamma romantiska spelet som är så vanligt på film (och annars med?). Gillade middagen hos kompisen, familjeslagsmålet på vinden och Tiffanys stackars föräldrar. Tyckte också att jag förstod Tiffanys skulddrivna beteende väldigt väl.

Jennifer Lawrence gör ett bra jobb i den kvinnliga huvudrollen, Bradley Cooper funkar rätt okej i den manliga. Roligt att se Julia Stiles igen, tror att hon egentligen hade gjort en väldigt bra Tiffany, på ett lite mer slitet sätt, Lawrence är bra, men ung.

Tyckte inte om det gulliga: Det var alldeles för många helyllekaraktärer - polisen, brorsan och hans vänner, mamman, psykiatrikern, bästa kompisen och, framför allt, kompisen från psykhuset. Det livsbejakande sökandet efter "silver linings", indierna på fotbollsmatchen, brevet, vadet, dansen (där satt jag bokstavligen med halsduken som skämskudde framför ansiktet) var näst intill kväljande. Jag blev också väldigt underväldigad av Rober De Niro som pappa. Läste någonstans att filmen var feelgood, medan boken var feelbad, så den kommer jag kanske att läsa lite längre fram.

[bubble]: I paranojans våld

[bubble] är den sista, men inte den bästa, delen i Anders De La Mottes trilogi [geim], [buzz] och [bubble]. Berättelsen framförs, och läses, i ett hejdundrande tempo, men huvudpersonen HP är så paranoid att varken han eller jag vet vad som är verkligt och hans syster Rebecca är lika förvirrad hon, vilket gör att boken blir rätt frustrerande att läsa.

På slutet binds trådarna från alla tre böckerna ihop och... jag blir besviken. Var det inte mer? Allt det besväret och intrigerandet för det här? Var det värt det? Och varför... jag fick väl inte svar på... Hmmm. Ibland stör jag mig lite på den här typen av böcker som krånglar till allt så till den milda grad.

Tror att det här skulle bli en strålande filmserie dock, inte en tråkig minut.

Insurgent: Jag är nog dessvärre Erudite, suck. Vad är du?

Bild lånad från adlibris

Insurgent av Veronica Roth är fortsättningen på Divergent och den är bra! Man får följa Tris när hon rör sig mellan de fem olika falangerna och de "kastlösa" och man får större insikt i hur de olika delarna fungerar och passar ihop och hur manipulerade de är. 

Under besöken hos de olika falangerna försöker hon och hennes följeslagare hitta det som Erudite har riskerat hela samhället för att få tag på. Hela bilden är fortfarande inte klar, men det som antyds är stort, även om jag reagerade på antalet generationer (försöker att inte spoila något här...). Här finns också ett embryo till tanken bakom det väldigt ologiska styrelsesättet som jag suckade över när jag läste första delen.

Tris själv känner skuld över sina föräldrars död, relationen med pojkvännen Four knakar (och med ens tycker jag att hela romantikdelen är mycket bättre skriven...) och hennes falang, Dauntless, är inte längre vad den brukade vara. Dessutom är hennes älskade bror mer indragen än vad han låtsas om. Som om inte allt det här vore nog så fortsätter jakten på de "annorlunda" (divergents) oförtrutet. Gillade verkligen den här boken.

Hobbit, en oväntad resa: Små män på äventyr

Hobbit: en oväntad resa var en upplevelse. Min första film i 3D och i början (när de presenterade dvärgarnas Erebor och dess förstörelse) så hörde jag knappt var de sade för att jag var så upptagen med att titta storögt. Det var överraskande verkligt, med drake och allt. Jag gillar filmen, vilket inte hindrar att det finns en hel del jag skulle vilja ändra på :)

Läcker ända sedan Being Human

Tyckte om:

• Castingen är härlig, Martin Freeman som Bilbo Baggins är ett fynd. Tycker mycket mer om den här Bilbo än den i Sagan om ringen-trilogin. Dvärgarna är en härlig blandning, med Kili (Aidan Turner) som mycket snyggt blickfång. Gillar skäggen i alla dess varianter.
• Gillar också hur dvärgarna var oborstade, clowniga typer som samtidigt var lojala och oväntat skickliga på det de behövde vara. Även alverna är välspelade, lite lagom överlägsna och högdragna. Älskar naturligtvis Gandalf (Ian McKellen). Roligt också att så många andra skådespelare från Sagan om... upprepar sina roller.
• Gillar skildringen av Fylket och av Bilbos hemmastugesittarkaraktär och att det faktiskt krävs en del av hobbit för att ge sig ut på äventyr, till och med om hobbiten är av den äventyrliga sorten.
• Trollen. Korkade och roliga.  
• Gillar försmaken av ringvålnaderna som kommer i full fart i Sagan om... Liksom glimten av Sarumans otroliga högmod.
• Gåtleken med Gollum var så bra. Gollums splittrade personlighet är suveränt skildrad! Hans inre dialog fullt hörbar och de stora blå rådjursögonen.

Lite blandat tyckande:

• Den brune trollkarlen. Gillar inte hans kaninsläde, men gillar fågelskitssminket och hans lätt förvirrade uppsyn.

Tyckte inte om:

Allvarigt talat?

• Stenjättarnas kamp om... vadå? Tillför ingenting till berättelsen. Över lika plötsligt som det börjar. Och med den storleken så känns det lite otroligt att folk inte vet att de finns på riktigt.
• Muskulösa orcher i dagsljus på jädra stora vargar. I massor. Hur kunde mina hjältar överleva det? Multipla gånger dessutom. Och var inte Azog lite för smart för att vara en orch?
• De stora örnarna blev ett väsen för mycket för mig. Hade det varit lugnare innan i filmen hade jag kanske svalt det lättare. (Påminner mig förresten om en "how it should have ended" som jag sett på YouTube. Den visade hur brödraskapet i Sagan om... träffas, bestämmer sig för att förgöra ringen och sedan flygs av örnarna till Mount Doom där de förstör den. Det hade blivit 1 film - på sin höjd.)
• Jättestor vättekung, nästan lika stor som orchernas bergstroll i Moria i Sagan om... Och varför förföljs inte dvärgsällskapet av vättarna efter att ha ödelagt en stor del av deras hem samt sprättat upp kungen? De verkar inte direkt vara typer som ger upp så lätt. Eller tål inte vättar heller solljus? 
• Var är kvinnorna? Ett helt folk vandrar ut från Erebor, många män dödas i strider, men var finns kvinnor och barn och varför nämns de inte? Borde det inte ha varit läge att någon gång vid en lägereld när man pratar om längtan efter ett hem nämna en flickvän, fru eller sina barn? Det hade gett karaktärerna och berättelsen lite mer djup.
• För mycket action,det känns som att det var ett överfall var femhundrade meter. De hann inte resa långt mellan varje incident vilket gör att berget de ska till logiskt sett borde ligga ett par mil bort från Fylket. Och ja, det känns som incidenter. Dödlig fara som alla överlever varje gång, oavsett hur illa det ser ut. Gör att hela filmen tappar lite spänning, som att läsa en barnbok; där brukar också alla goda överleva.

Trots alla minus så tycker jag  om filmen. Jag kommer att se fortsättningen.

Hur kan man säga nej till ögon som de här?

How to Talk to a Widower: Now she's gone. And so am I

How to talk to a widower (Konsten att tala med en änkling) är andra boken jag läst av Jonathan Tropper. Den första var Sju jävligt långa dagar vilket var en bok full av starka känslor som beskrev en del av livets kullerstenar både vasst och roligt. How to talk... lyckas tyvärr inte sätta huvudet på spiken lika ofta. Den är lite småkul och något smådeppig om en ung änkling som förlorat fotfästet när hans fru dog och nu inte riktigt kan hitta tillbaka till livet igen, men den är sällan tillräckligt cynisk.

Persongalleriet var riktigt bra med intressant karaktärer. Beskrivningen av den strokedrabbade pappan som oftast inte längre är sig själv (eller är han egentligen mer sig själv nu än innan?) var rörande. Skadade, men omtänksamme, styvsonen Russ är lätt att tycka om. Förre detten Jim är alldeles lagom dryg och grabbig och så vidare... Huvudpersonen själv fungerar, men är lite väl långrandig. Och som alldeles för ofta så ser man Romansen (med stort R) så fort personen i fråga presenteras.

I början väntade och väntade jag på att berättelsen skulle få fart och på sidan 94 så äntligen! (Då hajade jag till tillräckligt mycket för att sidnumret skulle fastna, ett mediokert betyg.) Då kom:
"You were an ugly little baby, Deborah" she says.
"Excuse me?"
"It's true", my mother says, leaning back and closing her eyes. "You looked like a troll. A swarthy little troll. I was embarrassed to take you out with me. But your father he loved you."
Jag tycker sådant här är roligt, har ett stort svart hjärta :) Men sen så kommer det inte mycket mer, och det är alldeles för långt mellan de elaka gångerna, det blir mest sött och förståndigt.

Özz Nujen: Dålig stämning

Var det inte på Özz Nujens föreställning. Det var en trevlig show, med en hel del skratt - jag gillade speciellt avsnittet med vad arga svenskar säger, som "Nu är måttet rågat eller Nu är det kokta fläsket stekt" :) Det fanns en del allvarligare, känslosamma stycken också, som hur han och hans familj flydde från Kurdistan mitt i natten eftersom de var förföljda av polisen.

Däremellan fanns en del skämt man hört förut och en del som inte var lika roligt, eller som drogs ut för länge. Börjar fundera på om jag har en släng av adhd, märker att jag tröttnar och vill ha något nytt... Det roligaste på hela showen var de första 6-7 minuterna när man fick se hela "nu vänder vi blad-intervjun" med kungen. Där behövdes ingen komiker.

Circus Cirkör: Allt du kan göra med garn

Såg Knitting Peace med Cirkus Cirkör och det fanns mycket som jag blev alldeles stum inför. Kroppskontrollen var extrem! Att gå upp i handstående på rangliga trästatyer stående på en trampolin, eller att klättra uppför en lina medan benen snirklar upp en boll, wow. Härlig scenografi som speciellt i början gav en känsla av mardröm med sina gråtonade färger, gammaldags underkläder, olycksbådande musik och mystiska dockor. En del lustiga små påhitt, som den sönderfallande trapetsen och det lilla söta klotet på ben uppskattade jag också.

Ännu bättre hade det blivit om de antingen kortat ner föreställningen lite eller varierat den mer. Det fanns en del som återkom (gå på lina, spela fiol på lina, cykla på lina, gå på flera linor, gå på lina som sitter i hjul...) eller varade för länge (att se någon slänga sig på en hög trassel är bara intressant att titta på en begränsad tid), men överlag så blev jag väldigt positivt överraskad.

Girls: Third time's a charm

Glad att jag zappade fram reprisen på Girls. Har sett de två första avsnitten, hoppade nummer 3 utan att förstå hajpen, men det här avsnittet var inte dumt alls. Älskade "Hanna's diary"-sången i slutet :) Stackars grabb. Gillade också att Hanna hade ett någorlunda riktigt snack med "pojkvännen", även om jag inte kunde låta bli att titta på hennes ögonbryn hela tiden, men skönt att hon äntligen fick det ur sig även om jag inte förstår dragningen till honom. Och scenerna med oskulden (glömt namnet), jisses, vad plågsamt angelägen och osäker hon är. Så medveten om att hon inte har haft sex ännu.

Uppdaterad: Ett par veckor senare har jag lagt ner Girls igen. Jag  har inte fastnat för karaktärerna och orkar inte sitta och vänta på de bra ögonblicken.

Lite Lennart: Proffsigt, men en besvikelse.

Tog med klassen (nio-åringar) på Lite Lennart på Göteborgsoperan idag. Det fanns en del som var bra - som fyra begåvade sångare, ett digert textmaterial och smart scenografi, men det räckte inte. Det var nog första gången jag var på en föreläsning för barn där man inte alls verkade vilja engagera dem. Hela föreställningen var väldigt textintensiv, vilket vanligtvis är den stora behållningen med Hellsing, men när det inte är något tempo i låtarna och vissa texter enbart deklameras, så blir resultatet sövande. Det fanns ingen berättelse som band samman materialet, utan det hela var upplagt scen för scen, vilket hade kunnat fungera om man fått barnen engagerade i låtarna, men förutom taktfast handklappande i en låt och frågan "Finns det något ni undrar?" när föreställningen var slut så fanns det ingen kontakt alls med publiken. Så märkligt?

När vi listade de bästa ögonblicken efter föreställningen så kom Herr Gurka (roliga hattar och komisk dans) och ett flammande ljus överst (scenografi), följt av godisbutiksscenen, frågestunden(!) och de gratis ringarna barnen fick. Det är inte ett hejdundrande betyg att tre av de fem bästa ögonblicken inte var det som musikerna framförde.

För några år sedan var jag på Teater Jaguar som hade en föreställning där de utgick från Lennart Hellsings bokstavsdikter och det hade inte kunnat vara mer olikt. Då var musiken medryckande och publiken sjöng med för full hals, och elever i klassen fortsatte sjunga när de lämnade lokalen. Den upplevelsen hade jag velat ha idag med.

The Mystery of Mercy Close: Missförstådd författare?

Bild lånad från adlibris

I en intervju med Marian Keyes för ett tag sedan läste jag att hon tyckte att hennes böcker avfärdades för lättvindigt trots att hon skrev om viktiga ämnen. Jag har just läst The Mystery of Mercy Close (Hemligheten på Mercy Close), där huvudpersonen Helen, en av de otaliga systrarna Walsh, drabbas av depression av den sorten där man inte äter, inte sover och inte vill leva längre. Ett viktigt ämne. Andra böcker som jag läst av Keyes tar upp drogberoende (En oväntad semester) och att bli lämnad av sin man (Vattenmelonen). Men det är något med böckerna som gör att det inte känns som att jag läser om något viktigt.

I The Mystery of Mercy Close beskrivs depressionens symptom ingående och Helen äter antidepressiva, går i terapi och lägger in sig på mentalsjukhus. Dessutom arbetar hon som privatdeckare och försöker leta reda på en försvunnen f.d. popidol och har kärleksbekymmer. Problemet med berättelsen är att jag inte blir känslomässigt berörd, tvärtom är den lite småmysig och lättsam vilket väl gör att jag avfärdar den lite lättvindigt.

Yay Jennifer!

Ljuvliga och extremt duktiga Jennifer Lawrence vann en Oscar!

The Fault in our Stars: Read it and weep!

Bild lånad från adlibris

The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green är en underbar historia och dessutom välskriven. Den har några verkligt roliga skratta-högt-ögonblick och en hel del dra-på-munnen-och-njuta-av-galghumorn-ställen, men framför allt är det en bok att gråta över.

Green är en författare som gör intelligenta karaktärer, här en cancersjuk Hazel och en cancertillfrisknad Augustus, som både känns verkliga (i början kändes de ibland som lite för verbalt smarta, sen kom jag att tänka på vissa personer under gymnasiet som verkade i de trakterna, med djupa diskussionsfrågor och stora ord som de ibland använde fel...) och som man tycker så mycket om. En inblick hur det är både att leva under en dödsdom och hur det påverkar dem runt omkring.

Intressanta tankar också om hur personer som fått en allvarlig diagnos blir sin sjukdom, om inte i sina egna ögon så i andras och hur de därefter inte längre betraktas som individer med egna intressen.

På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.

Dftba.

Divergent: "Dystopian fiction" står det i baksidestexten.

Bild lånad från adlibris

Där nämns också "unexpected romance". Det är bara det första påståendet som stämmer dock, det finns inget oväntat med romantiken, den flaggas mil i förväg. Kärlekshistorien i boken tycker jag inte håller måttet, jag blir snarare lite irriterad på hur lätt och självklart det är. Gillar däremot boken som dystopisk fiktion, hade svårt att lägga den åt sidan.

Divergent av Veronica Roth är inte världens bästa bok, det framtida samhället hamnar i samma fälla som romantikskildringen - det är lite för lätt och lite för grunt beskrivet, och samhället i stort känns rätt naivt - vad tänkte de egentligen på när de organiserade det på det viset? Så klart det måste gå åt skogen! Men bokidén är bra om än inte vidare trolig. Huvudpersonen, Tris, har sina egna hjärnspöken att brottas mot, och där tycker jag att Roth har lyckats bra, liksom med de mer sci fi-tekniska simulationerna. Funderade på vilken "faction" jag skulle ha hamnat i, och även om Dauntless (modiga) verkar mest spännande och adrenalinsökande så skulle nog Amity (fridfulla) eller Erudite (intelligenta) vara mer för mig. Inte för att man dras åt Erudite efter att man läst boken...

Här kan man läsa mitt inlägg om filmen med samma namn.