Jellicoe Road: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

Bild lånad från adlibris

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en underbar bok. Det hade varit en riktigt bra historia om den hade hållt sig till Taylors liv. Taylor lämnades av sin mamma på en 7-eleven när hon var 11 år och har tillbringat de följande sex åren på en internatskola när vi träffar henne. Mycket av sitt tidigare liv har hon förträngt, hon har svårt att släppa folk inpå livet och att lita på dem och när boken startar utses hon till ledare över elevhemmen och får med det ansvaret över "kriget" mot stadsungdomarna och kadetterna som har lägerträning i närheten. Med ledarrollen känner hon sig ännu mer avskuren från de andra eleverna. Det här är tillräckligt för att göra en bra bok.

Det som gör boken underbar är att Taylor parallellt med det här läser om fem ungdomar i ett manus hon hittar. Ett manus om vänskap, sorg, kärlek,  förlust och hopp.  En gripande historia är det som målas upp. Den delen fastnar jag för direkt (första raderna i den har ni i rubriken), den om Taylor tar ett par kapitel innan jag kommer in i den.

Blir lite förvånad av att inte Taylor själv har ställt fler frågor under åren som gått, men med tanke på hur mycket hon har förträngt och hur djupt hon blivit sviken så kanske det inte är så konstigt. Avsnittet när hon träffar en gammal barndomskamrat och man inser hur hennes liv mycket väl hade kunnat se ut var fruktansvärt. De flesta personer i boken är tonåringar (och därför finns Jellicoe Road bland ungdomsböckerna, vilket inte hade varit nödvändigt), men de är förvånansvärt mogna. De vuxna blir jag ibland lite besviken på däremot. De hade behövt samtala mer med varandra och kanske se mer till barnen än till sina vänner.

Tematrio: En resa börjar med ett enda steg

En ny tematrio från Lyran. Den här gången ska det handla om resor, gärna äventyrliga. Läste hennes inlägg i morse, men behövde tänka ett tag innan jag kunde bestämma mig. När jag först såg rubriken tänkte jag att det skulle bli himla lätt, men de böcker som dök upp utspelade sig mer på en annan plats än var en berättelse om att resa.

1. Röde Orm av Frans G Bengtsson. Om vikingen som åker både i väster- och österled. Gillar den boken - humoristisk och lärorik.
2. Sagan om ringen-trilogin av J R R Tolkien. De reser oavbrutet, och äventyrligt är det. Såg en video på youtube om hur det borde ha slutat. En mycket kortare historia på det sättet :)
3. Att förlora Gemma av Kate Gardner. Två kompisar, Esther och Gemma, ska genomföra sitt drömäventyr - ett års rundresa i Indien. Som titeln antyder så händer det saker på resan. Det var länge sedan jag läste den, men den har överlevt ett antal utrensningar ur bokhyllan, det finns något i den som jag inte vill släppa. 

Smakebit på søndag - An Idiot Abroad

Bild lånad från bokus

Dags för ett nytt smakprov, Flukten fra virkelighetens goda initiativ. Den här veckan blir det Karl Pilkingtons An Idiot Abroad, hans dagbok från när de gjorde tv-serien (som förresten är hysteriskt rolig). Det här smakprovet kommer från Mexico där han är under påskdagarna och på gatan spelar de just upp ett passionsspel (s.100):

I was walking alongside Jesus when he started to struggle carrying the big oak cross up the steep hill. I could imagine that this is how it really was all them years ago, if you took away the taco and candyfloss stalls. Jesus dropped the cross. I thought it was all part of the act until I saw the equivalent of a St John's Ambulence man getting out a tube of Salvon to rub on Jesus's leg, which ruined the illusion a bit. And all this was happening as a man dressed as a guard played the recorder, an instrument I thought was only played by four-year-olds. All in all it was really doing my head in.


Här är mina tankar efter att ha läst hela boken.

Mördarens jakt, 2: Min sista Hobb?

Bild lånad från bokus

Sista delen i Farseer-trilogin av Robin Hobb övertygade inte. Serien började så bra med Assassin's Apprentice och man led med oäktingen som var så otroligt ensam och som inte ens hade ett riktigt namn. Men sen? Långa böcker och jag tror det är en del av problemet. Hobb är duktig på att beskriva miljöer och människor, men det blir för mycket och jag är inte säker på att hon kommer få ett nytt försök. Hon har bra idéer och skriver bra, men böckerna skulle behöva skalas ner för att inte bli så repetativa. Det finns fler böcker som utspelar sig i samma miljö, men funderar på att helt enkelt kolla upp dem på wikipedia istället.

I Mördarens jakt, del 2 fortsätter resandet (och då reste de i hela(!) den föregående boken) och effekterna av hur magin längs vägen påverkar dem diskuteras om och om igen. När resesällskapet väl når sitt slutmål är det intressant igen, antalet pauser och bensträckningar blir signifikant färre i andra halvan av boken. Tyvärr slutar det hela med "uppsamling" av hur det går för de olika karaktärerna framöver, likt ett för gulligt filmslut. Den gifte sig och fick barn, den ångrade sina synder och gjorde avbön, den reste och såg... Gillar inte det som fenomen alls!

Bokbloggsjerka: Värdelöst vetande?

Dagens jerka hos Annika handlar om ifall jag har lärt mig något när jag läst böcker. Ett självklart Ja! är det korta svaret. Jag har lärt mig om andra platser och länder och hur mäniskor har det där, jag har lärt mig om historiska personer (Anne Boleyn och hennes syster t.ex. med vissa fantasifulla utvikningar) och gamla läkemetoder såsom iglar och trepanation. Historiska skeenden som andra världskriget och missväxtår och om mer eller mindre kända personer som Marilyn Manson och den vite massajen. I ett Tintinalbum läste jag för första gången om curaregiftet, i deckare står om polisens metoder för att lösa brott. Och det här är de skönlitterära texterna.

I sakprosan finns det hur mycket kunskap som helst att hämta och det brukar vara dit jag först går när jag startar ett projekt oavsett om det är att beskära en buske eller filéa en fisk. Långsamt börjar jag vänja mig vid att googla först...

Tre bra faktaböcker:
Fysik i vardagen: 257 vardagsmysterier avslöjade över en kopp kaffe av Maria Hamrin och Patrik Norqvist - en lärobok i fysik som förklarar fysik i berättande text utan att använda matematik.

Tyst hav av Isabella Lövin - om tillståndet i haven och varför det ser ut som det gör. Första kapitlet fängslade mig direkt, vem visste att ålar kunde vara så intressanta? Sedan kommer andra intressanta ämnen.

Gryning över Kalahari av Lasse Berg om mänsklighetens uppkomst. Han har även skrivit Skymningssång i Kalahari som handlar om jordbrukets effekter för människans historia, är mycket sugen på att läsa den.

Mördarens jakt, 1: Giftmord, mordbrand och vargattacker m.m.

Bild lånad från bokus

Tredje delen av 4 (i den svenska versionen har de delat upp den sista till 2) av Farseertrilogin, Mördarens jakt, del 1 av Robin Hobb, läste jag på svenska. En förvirrande upplevelse efter att ha läst de första två på engelska eftersom de översätter många av namnen. Jag har ju vetat att många namn betyder något, och enligt mytologin i de sex hertigedömena så tar åtminstone de kungliga namnets betydelse och infogar i sin personlighet, men när jag läser det på engelska blir det "riktigare" namn än när de står på svenska. Shrewd, Patience, Chivalry och Lacey låter så mycket bättre än Slug, Saktmod, Ridderlig och Spetsan. En del av de karaktärer som inte varit så viktiga förrän nu vet jag inte ens vem de är med sina nya namn :(

Boken börjar med att Sonen (som han kallas nu) är återuppväckt från de döda, men utan andra minnen än dem som han har från när hans själ bevarades i en varg. I en ganska lång del av boken önskade jag att han aldrig fått minnet (eller kroppen) tillbaka, det verkar vara ett mycket lättare och lyckligare liv som djur. De har en välutvecklad känsla för "mindfulness" som en new-agare skulle uttryckt det. När minnena väl återkommer blir Sonen besatt av att hämnas på Kunglig (Regal) som redan tagit livet av honom och förått både kungen, tronprinsen och drottningen. Dessvärre får han attacker av panikångest när han minns hur Kunglig misshandlat honom - ingen bra kombination.

I resten av boken reser han. Avstånden är långa och han färdas mestadels till fots så det tar lång tid och många sidor. Och naturligtvis händer det en hel del saker under färden, de flesta otrevliga.

Det är en ganska bra bok, jag gillar diskussionerna om djur kontra människor och beskrivningarna av Köpevad är sådana att man vill åka dit (fast kanske ännu hellre till Bergsrikena) och man får, faktiskt, lite förståelse för hur Kunglig blev så föraktfull och makthungrig. 

Pure: att återfödas ur askan, till en ny och dyster värld

Bild lånad från bokus

Pure av Julianna Baggott är en dystopisk ungdomsroman. Den utspelar sig nio år efter bomberna föll och nu finns det två typer av människor. "Pure", utvalda som skyddats från strålningen av en kupol, där man nu ägnar sig åt genetiska experiment för att få fram en så stark ras som möjligt, och "Wretches" som drabbades av bombernas strålning, hetta och nanoteknik som fått de som överlevde att smälta samman med de föremål som omgav dem vid detonationen. Det här betyder en helt ny typ av människor som smält samman med varandra, med djur, med maskiner, glassskärvor, betong etcetera. Baggott har utvecklad fantasi och förmåga att beskriva det så att man kan se det framför sig och det är inte vackert.

Det är en otäck framtidsskildring, som till viss del bygger på atombomberna i Japan. Konspirationsteorierna byggs på undan för undan och det görs bra. Det jag kan invända mot är att det hänt så mycket på bara nio år.

Intressant att läsa om hur en del föräldrar så kallsinningt kan offra sina barn för sina egna egoistiska syften. Kvinnorollen innanför kupolen är också intressant, en tillbakagång till 50-tals ideal och en stor skillnad mot hur kvinnorna innan detonationen levde medan man i världen utanför har fullt upp med att överleva och inte behöver bry sig om de kvävande feminina kvaliteerna. Gillade speciellt den manshatande hemmafruarmén :)

Här finns inlägget om del två, Fuse.

Till Offer åt Molok: Många mord blir det

Bild lånad från adlibris

Till offer åt Molok är en deckare av Åsa Larsson. Ett mord inträffar med ett litet barn som enda vittne. Åklagare Rebecka misstänker att det har förgreningar bak i tiden för det finns många fler mystiska dödsfall i släkten. Vanligtvis brukar jag inte gilla den typen av fall när händelser förgrenar sig flera decienner bakåt, men här får man följa en karaktärs liv under ett par år runt tidigt 1900-tal och det funkar. Kanske hjälper det att karaktären är en bokälskande lärarinna :) Också intressant att läsa om Kirunas födelse och det tidiga livet på en bruksort.

Hur dåtiden påverkar nuet är också ganska logiskt, pengar betyder mycket för många, även om det blir lite väl många mord. Beskrivningen av Kirunavintern är riktigt bra, nästan som att vara där. Spelet på arbetsplatsen är roligt att läsa om, även om det kanske inte känns helt äkta. Däremot är mina känslor för huvudpersonen rätt svala. Tycker rätt synd om hennes pojkvän "i stan" som hon behandlar som skit. Har man tröttnat så är det väl lika bra att göra slut?

En mörk välsignelse: Deckare med moraliska funderingar

Bild lånad från adlibris

För några år sedan läste jag Gone baby gone och nu har jag läst En mörk välsignelse av Dennis Lehane som handlar om samma personer 12 år senare. Ett lyckat grepp.

I första boken så får ett par privatdetektiver i uppgift att hitta en kidnappad 4-åring och nu när hon är 16 har hon försvunnit igen. Men det är inte "bara" en deckare. En av detektiverna, Patrick Kenzie, har levt med samvetskval sedan han återlämnade henne till sin rätta förälder för 12 år sedan eftersom "adoptivföräldrarna" kunde ge henne ett så mycket bättre hem än den knarkande biologiska mamman och han är inte säker på att det är rätt att hitta henne den här gången heller vilket kompliceras av att en annan tonårstjej tas som gisslan ifall han inte lyckas. Dessutom innebär fallet att hans egen familj utsätts för fara. Gillart!

Gubbe och katt - en sann kärlekshistoria

Bild lånad från adlibris

Gubbe och katt - en kärlekshistoria av Nils Uddenberg är vad titeln säger. En liten utekatt som med stora ögon sitter och betraktar paret Uddenberg får dem så småningom på fall (trots att de aldrig skulle ha husdjur) och livet blev mycket bättre för alla inblandade.

Förutom Kissens liv med gubben och hans fru så får man läsa gubbens egna funderingar om katter och sådant som står skrivet om dem. Alltifrån en professor i zoologi som på 1800-talet på det bestämdaste avrådde från att ha katter i sängen ("När katten såg halspulsådern lockades den att anfalla; den klöste eller bet sönder blodkärlet, med följd att den oförsiktige kattägaren riskerade att avlida av blodförlust.") till skillnaden mellan hundar och katter, och hur katten har fått högre status jämfört med förr (då den var onyttig och oälskad) i samband med människans önskan att vara självständig och hur man läser in det i katternas beteende. Härliga beskrivningar om hur helhjärtat en katt kopplar av och hur den fostrar sina människor finns också med.

Ett litet smakprov:
"Katter och människor har ungefär samma åsikter om väder, det vi inte tycker om gläder inte heller Kissen. Vi brukar tala om att det är ett hundväder. Hundägare tvingas rasta sina jyckar i ur och skur. Det är säkert bra för hälsan, men Kissen och vi är bekväma av oss och håller oss inne i stugvärmen."

Jag vill ha katt! Nästa sommar...

Tematrio: Det var bättre förr

Veckans tematrio har fått ämnet historiska romaner av Lyran. Det var ett tag sedan jag läste historiska romaner, tyvärr tänker jag när jag ser mina favoriter, det går lite i vågor med genrer för mig.

1. Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Historia gjort levande om nödåren i Sverige och hur det kunde bli för de som emigrerade.
2. The Help (Niceville) av Kathryn Stockett, hade med samma bok på USA-trion, men den passar här med. Om rasmotsättningar och kvinnorollen i södra USA på 60-talet. Skrämmande hur nyss det var, fascinerande hur mycket som hänt sen dess.
3. Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz. Om hur kristendomen börjar få fäste i bland slavarna i romarriket och om kejsar Nero (måste ha varit något allvarligt fel på honom).  

Dead Ever After: Happily ever after?

Bild lånad från adlibris

Så nu har jag äntligen läst sista delen, Dead Ever After, av The Sookie Stackhouse Novels, boken som några läsare mordhotat författaren Charlaine Harris för, medan andra "bara" förklarat att de vill begå självmord efter att ha läst den. Kan inte påstå att jag reagerade närmelsevis lika starkt, jag tyckte den var bra :)

Efter de tidigare 13 böckerna så överraskar Harris med ett nytt grepp, att istället för att skriva hela boken med Sookies röst, skriva en del stycken från någon annans perspektiv. Det gör att man blir medveten om en del av vad som är i görningen innan det händer vilket ökar spänningen. Många karaktärer som inte har synts till i de senaste böckerna får göra ett sista inhopp - kul.

Harris introducerar ytterligare ett väsen i sin övernaturliga fauna, en djävul. Lovar man sin själ till honom får man en önskning i gengäld. Någon önskar sig Sookies Cluviel dor, en älvtillverkad kärleksgåva som uppfyller en önskan. Kanske hade varit lättare att be djävulen om det man önskade direkt? Som motvikt till denna nya varelse brottas Sookie med religiösa funderingar: har vampyrer en själ? Är det för sent att rädda hennes egen?

Intrigerna är många, och en av dem leder till att Sookie arresteras. Skulle inte vilja hamna i en amerikansk cell (eller någon annan heller för den delen). Hur människor uppfattar en om man är bakom galler även om de känner en sen innan är en intressant tanke. Det är extremt många personer i bokserien som avskyr Sookie. Har svårt att förstå att någon kan locka fram så mycket djupt liggande hat från så många olika personer, förutom telepatin så verkar hon vara en alldeles vanlig människa. Undrar också vad som kommer hända när hennes nattliga försvar försvinner om ett år - kommer det att vara först till kvarn för mördare och de som vill "anställa" henne?

Sookies förhållande med Eric fortsätter sin sorgliga bana ner i rännstenen, och man får några nya insikter i hur Eric fungerar. Skulle tro att det kan vara orsaken till mordhoten för det är en ganska småaktig bild som målas upp av den sexige vikingen. Men säger som Sookie att jag blir inte överraskad när de nya bitarna presenteras, jag tycker de känns trovärdiga för karaktären även om jag kanske helst sluppit att se dem, och jag hade absolut kunnat tänka mig en vänligare tolkning av honom. Sookie tar smällarna med jämnmod den här gången, jag tror att hon redan har insett att förhållandet inte kunde vara för alltid. Något jag inte skulle haft något emot att läsa om vore en bok om Erics möjliga trio av barn, speciellt med den nya sheriffen, en favorit.

Jag är inte helt nöjd med kärlekshistorien i den här boken, visst är det en bra man och visst kan Sookie få det liv hon önskar med honom, men jämfört med passionen i tidigare böcker så är det lite blekt. Nåja, slutet gott, allting gott i alla fall.

Smakebit - Dead Ever After

Smakebit på søndag - Dead Ever After

Dags för en ny smakbit, efter Flykten fra virkelighetens recept. Den här veckan blir det ett litet utdrag ur Dead Ever After, den sista boken i serien om Sookie Stackhouse. Det är också den här boken som författaren har blivit mordhotad för av missnöjda läsare, men än så länge så njuter jag av läsningen.

I den här smakbiten så har Arlene, tidigare vän, kollega och planerare av ett mordförsök på Sookie, just släppts ur fängelset.

The red-haired woman came out of the prison door slowly and suspiciously, as if she suspected a practical joke. She blinked in the brilliant sun and began walking toward the road. There was a car parked there, but she didn't pay it any attention. It never ocurred to the red-haired woman that its occupants were waiting for her.

Här inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

Deadlocked: Sookie, you must see... staying might be the death of him

Bild lånad från adlibris

I Deadlocked så riggas en fälla för Eric, i form av en bloddonator med extra tillskott av älvblod. Sookie upptäcker dem och känner sig bedragen. Asgamarna bara väntar på att se vilken reaktion det blir så hon reagerar som en amerikansk politikerfru: håller god min i elakt spel och försvarar vad han gjort för dem som frågar.

Det blir ytterligare ett lik hemma hos Sookie. Den här gången har hon egentligen inga samvetskval alls. Skönt, men en ganska stor förändring. Hennes självbevarelsedrift behöver skärpas lite till dock. Efter allt hon har varit med om kan man tycka att hon borde tänka till två gånger innan hon bjuder in någon över skyddsmurarna i sitt hem eller hoppar in i en bil med folk hon vare sig känner eller litar på. Visst har det förbättrats, men inte tillräckligt mycket.

Man får i boken en deprimerande insyn i barens stamalkoholist Jane. Hur brandbomben i förra boken, liksom glasskärvorna som regnade ner på henne får henne att känna sig viktig och duktig och levande. Tycker det är de här små mänskliga reaktionerna som Harris gör allra bäst.

Näst sista boken i The Sookie Stackhouse Novels skulle lika gärna kunnat vara den sista. De flesta karaktärer får sina lyckliga slut, som bebisar och lyckliga förhållanden. Är glad att se att Sookie har så många goda vänner i det här stadiet, hon är inte alls lika ensam som hon var i början av serien. Sookies och Erics förhållande är däremot allt annat än lyckligt. De pratar fortfarande inte med varandra på riktigt och båda väntar på att den andre ska bevisa sin kärlek genom att på något sätt slingra ur Eric från äktenskapslöftet hans skapare lovade en vampyrdrottning. Önskar så att de hade satt sig ner och pratat. När boken slutar så har man ett slut som man skulle kunna leva med även om det inte sägs rakt ut. Tror att Charlaine Harris borde ha skrivit ett kontrakt på något färre böcker så det inte hade behövts dras ut så.

Del 12 i The Sookie Stackhouse Novels.

Dead Reckoning: "I'm going to have to take off about three inches," he said quietly, as if he were telling me a relative was terminally ill.

Bild lånad från adlibris

I Dead Reckoning av Charlaine Harris har Sookie och Eric problem, både med förhållandet och med Louisianas regent Victor som gör sitt bästa för att förstöra för Eric, bland annat att skicka någon för att ta livet av Sookie. De träffas inte tillräckligt mycket för att hinna prata om mer än de akuta händelserna och deras blodsband (ett band som gör att de kan känna av varandras känslor även om de är långt ifrån varandra) skaver i Sookie. Hon är osäker på om hon skulle älska Eric även utan det. Eric och hans närmaste hand Pam håller dessutom något hemligt för henne. Att de pratar för lite låter ju som det lättaste problemet att lösa, men det är problemet Victor som de beslutar sig för att sätta tänderna i. Planerna för att göra sig av med Victor är många, och de beslutar sig för en av de mest riskfyllda (varför de övergav den där man pålade honom när han sov förstår jag inte).

Merlottes har ekonomiska bekymmer: de har fått ny konkurrens, ägaren är skiftare vilket många avskyr och så slängs det in en brandbomb. Eric kommer för sent för att vara till någon verklig hjälp och får därför koncentrera sig på att hjälpa till med det han kan. Som att ordna fram en hårfrisör åt en chockad flickvän mitt i natten. Bokens roligaste avsnitt.

Advokaten Cataliades är tillbaka och förklarar lite mer om Sookies arv, däribland en älvklenod som nog bäddar för händelseutvecklingen i nästa bok. 

Återigen ett uselt omslag och återigen taget från tv-seriens reklambilder. Den här gången är det Sookie med tre av sina kärleksintressenter som alla ser alldeles för kontrollerande ut. En av dem är Alcide som gör ett minimalt och ur hans synvinkel ganska misslyckat inhopp rakt ner i hennes säng i boken.

Del 11 av The Sookie Stackhouse Novels.

Dead in the family: God uppfostran kan väl aldrig slå fel?

Bild lånad från adlibris

Dead in the Family av Charlaine Harris visar upp en Sookie som är ärrad både till kropp och själ efter att ha blivit bortrövad och torterad. Hennes självbevarelsedrift skulle dock behöva utvecklas mer, hon bjuder in en okänd vampyr i huset och hon dricker en drog som hon vet kommer att påverka henne. I båda fallen så är det hennes goda uppfostran som får henne att strunta i "den lilla inre rösten" som säger att det kanske inte är en god idé, för inte kan man skriva till någon och sedan låta den stanna utomhus eller tacka nej när någon som behöver hjälp ber om det även om man inser att man blir utnyttjad och att det kan vara farligt. Höjden av oartighet för Sookie är att inte erbjuda en besökare något att dricka, att besökaren är ovälkommen spelar mindre roll.

Erics skapare kommer på besök, en ganska otrevlig vampyr, långt ifrån tv-seriens charmiga Godric. I släptåg har han en ny protegé, en psykotisk och livsfarlig vampyr som ser så oskyldig ut att man helst vill ta hand om honom. Döda kroppar från både älvor och vampyrer på Sookies gårdsplan blir resultatet. Bekvämt nog så löser liken upp sig själva, men att det inte blir några kläder att gömma undan skulle jag gärna få en förklaring till.

För någon vecka så skrev jag ett inlägg som handlade om bokomslag och det här råkar vara ett uselt sådant. Förlaget har tagit den bekväma utvägen att använda en reklambild från tv-serien där större delen av ensemblen och en lååång pyton finns samlade. Dessvärre är det en av personerna på bilden som varit död ganska länge i bokserien, en existerar över huvud taget inte i bokform, och en har bytt hudfärg. Sookie, som älskar att solbada, är lika blek som vampyrerna och ormen finns inte heller med... Suck!

Del 10 i The Sookie Stackhouse Novels.

Bokbloggsjerka: Karaktärer som får liv

Författare som skriver intressanta karaktärer är ämnet för denna veckas jerka. Det finns ju många, men jag tar de som poppar upp först.

George R R Martin som bland annat skrivit Game of Thrones och Fevre Dream gör bra karaktärer. De är inte svartvita och man upptäcker undan för undan vad som driver dem och vad som ligger i bakgrunden och påverkar.

Karin Alvtegen är också duktig på personer. Hon har ett sätt att beskriva vad som händer inuti dem som får mig att tro att hennes personer skulle kunna gå omkring på gatan utanför mitt hus.

Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin - kändes som att jag läste en biografi istället för en roman, då är det trovärdigt.

Charlaine Harris ett par hjältinnor som jag tycker om: Sookie Stackhouse och Lily Bard. Modiga, har fel och brister och växer genom serierna.

Och slutligen så skapar Jonas Gardell personer som jag tycker om.

Dead and Gone: What's one more dead person to me?

Bild lånad från adlibris

Dead and Gone av Charlaine Harris är en riktigt bra bok! Det är spännande och känslosamt. Skiftarbefolkningen kommer till slut ut i rampljuset och medger att de existerar och det går inte helt bra. Många känner sig lurade och förda bakom ljuset av familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar och andra de trodde att de kände, andra tycker helt enkelt att de är frukter av djävulen. Sookies gamla kompis Arlene inte bara ogillar det nya inslaget liksom allt annat "onaturligt", utan vill helst utrota det, och den telepatiska Sookie, helt. Inte vad jag skulle räkna som en god vän. Hur vänskap kan vändas till hat har jag lite svårt att förstå, men om en trångsynt person skaffar en intolerant pojkvän som serverar hatiska budskap verkar det vara en bra början.

Sookie varnas i boken upprepade gånger för att vara försiktig och när någon försöker mörda henne på bakgården börjar hon äntligen lyssna och ber om hjälp. De som försöker beskydda henne sätts snart ur spel och en mardröm startar. Det är brutalt våld, men jag gillar hur fokuset är på vad som händer inuti Sookies huvud, istället för skadorna som tillfogas hennes kropp.

Tänker på Charlaines liknelser när jag läser, gillar dem, de känns ofta nya, t.ex. "bullets flew through the air like pine pollen in the spring". Hur man beskriver chock skulle hon kunna ge lektioner i, här är en liten bit efter att Sookie har dödat en man och sedan förstört spåren:

In the fading sunlight, it was a little hard to tell, but I thought I'd dispersed the dust pretty thoroughly. "But not from my memory," I said seriously. Then I had to laugh, and it sounded a little crazy. I was standing out in my backyard hosing down fairy blood and making melodramatic statements all to myself.

Hennes sexskildringar är inte lika bra, blir ofta generad, inte av handlingen utan av vad de säger till varandra när det börjar bli intensivt och skrattar ibland högt.

Del 9 i The Sookie Stackhouse Novels.

A Touch of Dead: Blandat, men kanske inte så gott

Bild lånad från adlibris

Jag är inget jättefan av noveller, men när Charlaine Harris skrivit noveller till en av mina favoritserier, The Sookie Stackhouse Novels, så läser jag ju naturligtvis. A Touch of Dead innehåller fem små noveller. Längst fram finns en liten introduktion som anger när i serien varje novell utspelar sig. Den första, Fairy Dust, tar plats efter del 4, Dead to the World och den sista, Gift Wrap efter del 8, From Dead to Worse.

Novellerna är till största del ganska intetsägande lättsamma bagateller - en handlar om en fest på Fangtasia där den riktige greve Dracula väntas, i en annan har Sookie och hennes husgäst, häxan Amelie, ett litet detektivuppdrag att genomföra. Den enda novellen som egentligen har någon påverkan på serien är One Word Answer där Sookie får dödsbudet, och arvet, efter sin kusin. Det är något som diskuteras i boken efter och där man som läsare kan känna att man har missat något om man inte har läst novellen.

Tematrio: tecknat

Veckan tematrio hos lyran handlar om grafiska romaner och/eller serier. Jag prenumerar på några serietidningar, men är sorgligt outbildad när det kommer till grafiska romaner, men den jag har läst kommer med på listan!

1. Röde Orm av Charlie Christensen/Frans G Bengtsson är härlig. Gillar Röde Orm både som roman och som tecknad. 
2. Favoritaktionserie, med en favorithjältinna: Modesty Blaise! Tycker det är extra bra att hon inte har några superhjältekrafter utan kan besegra vem som helst ändå, ger mig hopp :) Finns dessutom i romanform av Peter O'Donnell. Hon har också en spännande bakgrundshistoria.
3. Och nu börjar det bli svårt, det finns många roliga serier som jag tycker om, men en i toppskiktet (förutom de senaste albumen) är Asterix av Rene Goscinny och Albert Uderzo. 

Alternativ till tredje plats: Larson, Kalle och Hobbe, Elvis, Valhalla, Berglin, Stenmark, Dilbert och Dogbert, Uti vår hage... Hade varit lättare med en tematia :)