Fjärilarnas stad: Ingrid Remvall

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Fjärilarnas stad är en dystopi där man framför allt får följa Vega, 18 år och s.k. myra, d.v.s. arbetare i ytterdistriktet. En kväll beger sig hon och bästisen Maxine in till den förbjudna staden för att festa med de vackra, rika och inflytelserika människorna, s.k. fjärilar, och de ännu vackrare robotorna. Ögonen fastnar på Fenix - och vips så är de djupt förälskade. Nu bara måste hon lösa så att hon kan ta sig tillbaka till staden för att träffa honom igen! Det spelar ingen roll hur förbjudet det är, eller vad konsekvenserna kan bli för henne och hennes familj. I boken finns dessutom med en kidnappning, en motståndsrörelse, slemma politiker och genetiska experiment.

Tankar: Blev inte vidare förtjust i den här. Det fanns spännande ingredienser där, men den kändes väldigt förenklat skriven med bland annat insta-love och vännen som drömmer om en designerkarriär och, naturligtvis, får en. Mysteriet med kidnappningen och det som låg bakom var väl tillkrånglat, hade svårt att följa med i alla turer och det kändes som att det fanns en del hål i logiken där.

Jag hade extremt svårt för den plötsliga och nästan allomfattande kärlekshistorien och inte blev det bättre av att jag inte gillade personerna i den. Fenix kändes mest bara vag, men Vega retade jag mig på. Tyckte hon var så egoistisk, tanklös och naiv i sitt handlande och jag tycker inte det blir trovärdigt - dels med tanke på hur hon beskrivits innan och dels med tanke på hur hon fostrats i det fattiga distriktet och borde tänkt sig mer för när hon bryter mot reglerna - livet där är inte lätt från början. Där kommer Fenix lättare undan på grund av sin priviligerade uppväxt. Hela kärlekshistorien hade också blivit intressantare om skillnaderna i deras uppväxt hade satt mer spår i deras relation och deras förväntningar, nu blev det mest bara askungesaga av den biten.

Världen där det utspelades hade alla förutsättningar för att bli intressant, men i den här korta boken blev det inte mycket plats kvar att utforska den när så mycket var romans. Känns som man hade kunnat göra mer med rösträtten som bara fanns för de rika och hur de olika klassernas utbildning var ämnad till att få alla nöjda (eller åtminstone fogliga). Dessutom fanns de "öde" utmarkerna där det verkade finns folk som gömde sig, men det nämndes väl nästan bara i en bisats.

Det som var positivt var de högteknologiska robotorna med artificiell intelligens och hur de beroende på personlighet såg sig som bättre än människor/hade velat uppleva samma känslor som dem. Dessvärre fick de inte mycket plats. Jag hade väl egentligen också lite svårt att förstå hur just de kunnat bli jetsetets krona, är det ens en möjlig utveckling att det är det artificiella livet man ser upp till?